Efter många om och men är jag nu äntligen inflyttad i torpet!
Jag har levt i hus förut förstås, men inte med hus. I ett hus som lever med mig. Ett hus med en märkbar själ. Ett hus där gränsen mellan ute och inne är flytande, trots väggar, fönster och dörrar. Ett hus som liksom samarbetar med naturen utanför, där mörker och kyla inte är något ont som till varje pris måste bekämpas, utan tecken på att man är en del av något större.
Än återstår mycket, mycket arbete innan huset är som jag vill ha det, men redan nu trivs jag som den berömda fisken i vattnet. Och vägen dit är ett mål i sig. Ja, nu börjar det roliga på allvar!
Så vackert skrivet. Så vill jag också ha det! 🙂