På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
Ååh så fint! Låter som en helt underbar bok!
Och jag längtar också – efter skogen, fäbodstugan och efter dig framför allt!
Längtar efter dig med, söt! 🙂
Åh vad roligt att Du och även Vero, som jag avläser i hennes kommentar, känner starkt för fäbodstugan och vilka fina och tänkvärda utdrag ur boken du valt.
Ser fram emot en tur till stugan med er i sommar, om ni får tid och möjlighet. Ingen har varit där på två år, så det finns nog en del att göra. – Jo det förstås björnspår har synts invid stugknuten, men de bestarna skrämmer nog Silva bort, så vi behöver inte vara ängsliga.
Nog längtar man till sommaren och den stilla skönheten i de vidsträckta skogsmarkerna med vandring upp till Gnupen och friskt bad i den kalla fjällsjön, Lysjön och blåbären och hjortronen – om vi kommer vid rätt tid!