Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.
Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.
Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!
Vi har samma längtan!
😀
Fint skrivet! Hoppas du snart hittar ditt eget krypin … Det blir nog trevligt där. 🙂