…fick jag uppleva igår när jag lät min lillasyster Nike, 8, träna Silva ute på fotbollsplanen. Lika glada och spralliga båda två och Nike verkade stolt över att få använda klickern. De tränade frivilligt gå fint samt sitt, ligg, high ten och stanna kvar. Nikes leende när hon i den sistnämnda övningen kom springande tillbaka mot Silva som ivrigt satt och trampade med frambenen var obetalbart! Nike var faktiskt riktigt duktig på att fånga det Silva gjorde bra. Om hon fortsätter tycka det är roligt ska jag uppmuntra henne att träna och kanske tids nog även tävla i rallylydnad. Men dessförinnan ska jag själv prova på det. Ska på introduktion nästa månad. Det ska bli väldigt roligt!
Igår träffade vi den första av de personer som vi ska träna anti-rädsla med. Det var en trevlig tjej som hette Sandra. Vi började med att hon stod en bra bit bort och bara tittade åt vårt håll. Läskigt, tyckte Silva. Men hon märkte snart att om man var tyst och tittade på matte när det blev läskigt fick man ost och köttbullar (eller i värsta fall torrfoder och kokt morot) och den skrämmande personen vände sig bort en stund. Sandra kom successivt närmare och gjorde läskigare och läskigare saker. I slutet av det kanske 20-30 minuter långa träningspasset kunde hon både klappa Silva, springa mot henne och böja sig över henne.
Jag är sååå nöjd! Det här är precis den sortens träning Silva behöver. Jag ska försöka arrangera minst ett sådant pass i veckan. I början får det mest bli tjejer/kvinnor och när det går allt bättre ska vi fortsätta med killar/män. Jag känner mig riktigt hoppfull nu!
En och annan som har sina hundar lösa har tydligen även en skruv lös någonstans. På sistone har väldigt många lösa hundar sprungit fram till Silva. Här om dagen dök en hel flock med vinthundar upp, livligt skällandes, och samlades kring min tös som förvirrat försökte backa undan. En annan gång var det två små tibetanska spaniels som – långt utom synhåll för sin husse – hängde oss i hälarna genom halva skogen.
Jag kan bara inte förstå varför såpass många hundägare vind för våg släpper fram sina hundar till alla de möter. De kan inte veta ifall det är en rädd, aggressiv eller sjuk hund eller för den sakens skull en hund, som liksom Silva för någon vecka sedan, rullat sig i skit.
Vissa verkar faktiskt inte bry sig om sin egen hunds säkerhet. Matten till en hanhundsaggressiv dobermannhane (som jag för övrigt ska bli ”reservrastare” åt) berättade här om dagen för mig om hur hon gick till rastgården för att Kalle, som han heter, skulle få springa av sig. Det var redan en hund där – en goldenhane. ”Släpp in honom du”, sa dennes ägare. Kalles matte berättade att Kalle var aggressiv mot andra hanar, men goldenmatten insisterade: ”han ser så snäll och glad ut, han vill bara leka!”. Så Kalles matte släppte fram sin hund till staketet så att de båda fick nosa på varandra. Kalle exploderade. Förhoppningsvis var goldenmatten glad att hon inte lyckats få sin vilja igenom…
Snön smälter snabbt och blir till porlande bäckar. Det är verkligen på tiden! Förra året hade jag redan hittat tussilago vid den här tiden och året dessförinnan till och med blåsippor! Dock överskattade jag vårsolen. Jag tog på mig vårjackan och packade ner en bok i Silvas klövjeväska som hon fick bära ner till ängen där jag satte mig på en stock och läste. Men huh, så kallt det var! Nej, ”än är det vinter kvar” som de små blåsippsplockarnas mor skulle ha sagt.
Silva med förra årets första tussilago.
Jag är väldigt glad just nu för jag har hittat en tunnel på blocket som var tillräckligt billig för att jag skulle beställa den. Samtidigt bygger jag för fullt på långhopp och balanshinder, så snart kan jag bygga en hel agilitybana! (Har redan hopp och slalom.) Jag har också beställt boken Klickerträning och lugnande signaler av Emma Parsons som jag tror jag kommer ha mycket nytta av.
Hittills har Silvas rädsle-träning varit ganska sporadisk och illa planerad. Nu ska det bli ändring på det. Jag har skrivit ner en träningsplan, punkt för punkt. Den består av tre delar:
tåla att någon kommer fram till, pratar med och eventuellt klappar Silva
springa och sätta sig på en särskild plats och vara tyst när det ringer på dörren
inte reagera lika ofta och mycket på ljud utifrån och personer hon ser passera utanför
Till den första delen har jag redan börjat rekrytera folk. Mitt problem här är att de (relativt få) jag känner som bor här i närheten känner även Silva, så att hon inte är rädd för dem. Men jag har redan hittat ett par snälla människor som kan ställa upp, så det ska nog ordna sig.
Det var så roligt att återse Linköping med allt vad det innebär. Jag är mycket nöjd med helgträffen: intressanta föreläsningar (de allra flesta), trevliga kurskamrater, goda småkakor…
Något av det bästa var en sammanlagt tre och en halv timmar lång föreläsning om operant inlärning av Karolina Westlund som bl.a. tränar laboratorieapor. Nog för att en stor del av tiden gick åt till att förklara grundläggande principer som targeting och shaping, men jag fick ändå en del att fundera över.
Till exempel: de flesta hund-klickertränare är överens om att beteendet ska vara precis som man vill ha det innan man lägger på kommando. Karolina tyckte att man skulle börja med signalen när man hade grunden för beteendet men ändå hade en del kvar att göra. Det skulle då bli lättare att få stimuluskontroll på det, närmare bestämt att spontana utföranden av beteendet skulle bli lättare att få bort. Å andra sidan pratade hon mycket om förstärkningshistorik; hon såg t.o.m. en fördel i att använda ”lockning” (luring), för att man slapp förstärka en mängd beteenden på vägen som inte hade samma kvalitet som det slutgiltiga. På samma sätt borde det vara en stor fördel om signalen enbart förknippas med det färdiga, perfekta beteendet.
Idag stod korvapportering åter på schemat och det gick hur bra som helst, se bilden!
Lägg märke till tungans placering 😉
Vi lekte även lite kurragömma; min syster Nike sprang och gömde sig någonstans i huset och sedan fick Silva springa och leta upp henne. Hon tar sin uppgift på stort allvar och blir så glad när hon lyckas. En intressant sak hände idag. Silva hade just hittat Nike under mammas skrivbord och vi tog en paus. Nike höll till i rummet intill det jag och Silva satt och väntade i och vi pratade med varandra, så Silva måste ha haft full koll på var Nike befann sig. Så säger jag ”Var är Nike?”, mest för att se om Silva faktiskt förstår orden eller bara ser det som ett ”varsågod”. Då rusar Silva raka vägen till mammas skrivbord och verkar mäkta förvånad över att inte finna lill-matte därunder. Något förvånad kommer hon tillbaka, kastar en blick in i rummet och verkar komma på att ”just det! där var hon ju!”. Nu är det alltså ingen tvekan om att Silva vet var Nike är. Så jag provar igen. Men tror ni inte att det bär av till skrivbordet igen?
Jag funderar över vad det berodde på. Min teori är att det helt enkelt var så förstärkande att hitta Nike såpass snabbt som hon gjorde, att hon associerat platsen med en härlig känsla och tog varje chans att komma dit igen. Detta i kombination med den förvirring det måste innebära att få en alltför lätt och uppenbar uppgift. Har du någon annan förklaring får du gärna lämna en kommentar!
För övrigt förstår jag inte varför kategorin ”1” envisas med att poppa upp här till höger, jag har raderat den flera gånger…
Som kompensation för gårdagens trista promenad (jag hade liksom ingen lust att hitta på aktiviteter med henne sådan som hon var då) såg jag till att dagens blev riktigt rolig. Vi höll till på ängarna i närheten av vårt hur och gick små spår, grävde ner leksaker i snön, tränade hopp genom mina armar och inkallning mm, alltmedan vårsolen lyste. Vid ett tillfälle passerade vi högst tio meter från ett par rådjur. Min duktiga tös kastade en förströdd blick på dem, kom sedan fram till mig och gick gick så fint vid min sida tills rådjuren skuttat iväg.
Vi har även fortsatt med korvapporteringen. Hon kan nu hålla i en tuggpinne minst tio sekunder utan att tugga på den. Jag tycker det är fascinerande hur fort det gick. Nu på kvällen började vi med korv och det gick nästan lika bra. Jag ska lägga in bildbevis när det verkligen sitter.
Det dröjer dock åtminstone till på måndag för imorgon bär det av till Linköping på helgträff för Hundens beteendebiologi 2. Det kommer bjudas på en massa intressanta föreläsningar och jag ser verkligen fram emot det. Nackdelen är att jag måste gå upp redan klockan fyra imorgon bitti så nu ska jag gå och lägga mig!
Idag fick jag ett klart bevis på att ödet – eller vad det nu är – inte tillämpar klickerträning. Jag fick ett grymt straff för min försumlighet.
Silva gick lös i skogen och försvann plötsligt bort från stigen, utom synhåll. I vanliga fall skulle jag ha ropat på henne direkt, men idag tänkte jag ”jaja, hon kommer väl”. Efter några sekunder ropar jag i alla fall och när hon kommer kutande ser Silva ut precis som ett litet barn som ätit chokladpudding – lika lycklig, lika kladdig. Och stinker gör hon som bara den. Inte är det djurbajs heller, nej, dass luktar det. Säkert någon joggare som blivit nödig under rundan. Joggare borde sannerligen ha samma skyldigheter att plocka upp efter sig som hundägare har!
Detta hände i början av vår tur, så där fick jag gå med en stinkbomb i en och en halv timme. Av uppenbara skäl blev det inte så mycket av den igår påbörjade prata med människor-träningen.
När vi kom hem blev det bad, förstås, när jag väl fått henne i badkaret. I det längsta försökte hon smita och jag var rädd att hela huset skulle bli nerkladdat. Silva avskyr att bada. Högst förståerligt, då hon pga kvalsterallergi måste badas minst en gång i veckan, även när hon inte är full av äckel. Jag är också gruvligt trött på det. Hela proceduren tar minst en timme och det är fortfarande ett år tills jag k a n s k e kan sluta bada henne så ofta…
Halva Silva försvinner liksom när hon blir blöt...
Dagens promenad gick längs Edsviken. Där brukar det gå en massa hundar och jag hade planerat att öva hundmöten. Det är inget vi har problem med egentligen, men Silva blir gärna lite hoppig när vi passerar nära andra hundar och jag har börjat lära henne att komma upp vid min sida och ta ögonkontakt när vi får möte. De enda hundar vi mötte var dock två staffar som sprang raka vägen fram till Silva och nosade på henne…
Desto bättre var att jag kom igång med en grej jag länge tänkt göra, nämligen att stanna och prata med folk vi möter. Tanken är att Silva ska vänja sig vid att främmande människor står nära, pratar och kanske tittar på henne men att ingenting händer. Jag frågade en kille vad klockan var. Sedan behövde jag inte hitta på fler saker att säga, för de ytterligare två personer vi mötte tog själva kontakt med mig, för att fråga efter vägen respektive om de fick klappa Silva. Den sistnämnda frågan får jag ganska ofta och det är alltid lika tråkigt att behöva säga nej…
På eftermiddagen tränade jag Silva att hålla olika saker i munnen. Jag har haft ett väldigt schå att lära henne att över huvud taget hålla fast saker och hittills är det mest sitt lilla rep-ben och mina vantar. Idag fick hon hålla i en blyertspenna, en ”suddpenna” av plast, sitt halsband och en annan mycket tjockare vante. Vi övade med varje sak tills hon kunde hålla den minst 10 sekunder och plocka upp den från golvet.
Om Silva aldrig ville hålla saker i munnen när hon var liten, hur kom det sig då att jag aldrig hittade mina skor där jag lämnat dem...?
Sedan fick jag för mig att börja öva korvapportering när vi ändå höll på med hålla fast-övningar. Eftersom vi inte hade varmkorv hemma använde jag en tuggpinne istället – inte riktigt lika attraktiv som en korv, så det är nog bara en fördel att börja med. Först fick Silva hålla i ett hoprullat staniolpapper. Sedan lindade jag in tuggpinnen i staniolpappret och så fick det sticka ut mer och mer. Jag var förvånad över hur bra det gick. Så länge hon hade den i munnen gjorde hon ingen ansats till att vilja tugga i sig pinnen, men så fort jag klickat och hon fick släppa, kastade hon sig över den för att dra ut pinnen ur staniolen.
Trots att det är mars, blev jag lycklig när jag i morse möttes av ett tjockt lager snö på marken. Och jag blev mäkta förvånad över min 8-åriga systers arga utrop ”Sluta snöa!”. Hon ville ha vår. Nog längtar även jag efter våren, men jag kan inte hjälpa att jag fullkomligt älskar snö!
De fördelar jag kan komma på med snö:
Det är attans vackert
Silva blir mycket piggare än vanligt
Det knarrar när man går
Det är perfekt att sticka ner slalompinnarna i
Man kan åka skidor
Det enda dåliga jag kommer på är att Silvas päls är full med snöbollar varje gång man kommer in så att man får stå med borste och trasa en halv evighet och att mina byxor ofta råkar ut för något liknande. Men det är faktiskt inte sååå hemskt!
Silvas bak efter en promenad i kramsnö
Jag har inte alltid haft den här inställningen. Så här torrt och tråkigt beskrev jag den första snön i min dagbok när jag var 12: ”Ellie och Vero blev helt galna och överlyckliga. Men jag är nog för mogen (hihi). Det är ju trots allt helt naturligt.” Mogen, pha! Nu senast var det jag som var ”galen och överlycklig” när de första flingorna började falla.
Här följer en liten incident från några månader sedan:
Det är en mörk och kall höstkväll. Instruktören på fortsättningskursen i vardagslydnad är sjuk, stackarn, och sista kurstillfället ska hållas av hennes kollega, långt borta i Järfälla. Först tar vi bussen till Sollentuna centrum, jag och Silva, för att därifrån ta pendeltåget.
Jag står och huttrar på perrongen. Silva huttrar inte, men otålig är hon. Hon har aldrig varit förtjust i pendeltågsstationer. Många timmars passivitetsträning har gett resultat och hon kan slappna av bra i de flesta situationer, men på pendeltågsstationer är förändringen försumbar. Underligt.
När tåget äntligen kommit och vi hoppat på ringer instruktörs-kollegan. Alla andra kursdeltagare har hoppat av och går sitt sista kurstillfälle i vår istället! Jag får gärna komma ändå, säger hon, men man kan ju tänka sig att hon helst skulle slippa åka hemifrån så här på kvällen. Och visst hade det vara trevligt med en privatlektion, men värmen där hemma lockar och det är fortfarande långt till Järfälla. Nej, jag bestämmer mig snabbt för att följa mina kurskamraters exempel.
Vi går av i Helenelund och tar en promenad, för att åtminstone få ut någonting av resan, men det blir en ganska kort och trist runda. Det är fortfarande hemskt kallt och nu ska det bli skönt att komma hem. Men väl uppe på perrongen igen ser jag tåget hem försvinna bakom en krök. 20 minuter till nästa. Det är bara att vänta. Jag tar Silva i knät och försöker värma mig på henne. Hittar en Metero, men den innehåller inget särskilt intressant.
Nåja, de 20 minutrarna gick till slut och ett nytt tåg bromsar in framför oss. Jag ser att det är den gamla sortens pendeltåg som inte är så vanlig längre. När vi äntligen hittat en vagn som tillåter hundar inser även Silva att den inte ser ut som vanligt. Och hon som vanligtvis glatt skuttar upp på både bussar och tåg vägrar plötsligt blankt.
Jag lockar och drar – bådadera emot mina principer, men vad gör man inte när man är rädd att missa ett tåg? – men inget hjälper. Jag får väl bära på henne då, tänker jag och böjer mig ner. Men nu är den eländiga hundrackarn så förvirrad att hon börjar snurra runt på stället och tydligt visar att hon inte vill bli upplyft. I samma stund hörs ett pysande läte. Dörrarna har stängts. Tåget sätts i rörelse och jag kan bara hjälplös stå och se när även det försvinner. Ytterligare 20 minuter – eller var det 30? – till nästa tåg.
Idag kom jag att tänka på den här händelsen och åkte därför till stationen för att träna. Men naturligtvis kommer bara den nya sortens tåg. Silva var i alla fall väldigt duktig, även om pendeltågsstationer tydligen fortfarande gör henne lite stressad, av någon anledning…
Silva åker pendeltåg en gång för ganska länge sedan. Jag brukar inte ha henne i knät, men det var väldigt fullt på tåget den gången...
