Det finns de som låter sina hundar gå på löpband. Dyrt och onödigt, säger jag! Det är ju bara att leta upp närmaste lekplats och hiva upp hunden på karusellen!
[youtube=http://youtu.be/wr2sEn3FiB0]
Silva älskar att åka karusell. Hon hoppar upp självmant och vill helst inte gå av den. Kanske ligger det i rasen? En pråmhund måste naturligtvis stå ut med, och gärna tycka om, att vistas på rörligt underlag. Hon har heller aldrig varit åksjuk i bil eller båt, eller haft problem med t.ex. gungan i agilityn.
Fast bättre motion än både löpband och karuseller är förstås att gå promenader eller springa med sin hund!
Hittade det här filmklippet om ”min” ras. För en gångs skull kan jag hålla med om det mesta som sägs, i synnerhet att det är en av de mest frekvent fel-uttalade raserna. Titta på filmen så får ni höra hur man säger keeshond på rätt sätt! En liten varning kan dock vara på sin plats: risken för sockerchock är överhängande vid åsynen av de ulliga, gulliga valparna som tumlar runt i gräset!
TV-programmet Huset fullt av hundar har blivit väldigt kritiserat redan innan det hade premiär i tisdags. Jag hade i princip bestämt mig för att inte följa programmet, eftersom jag visste att jag bara skulle bli irriterad och upprörd. Men har man en blogg som till stor del handlar om hundar är man väl nästan tvungen att titta på ett så omdiskuterat program?
Jag kan ju börja med att säga att grundidén med programmet trots allt är god. Man vill utmana fördomar och visa att man inte ska ”döma hunden efter håren” samtidigt som man får tips om vad man ska tänka på vid val av hund. Programledare är Claudia Galli som är utbildad instruktör och tidigare hållit i barnprogrammet Bulldogg, som jag i princip bara har gott att säga om. Bra förutsättningar alltså – tyvärr blir det ändå helt galet.
Det börjar med att man väljer att utforma programmet som en dokusåpa. In med sex hundar i en familj utan mycket tidigare hunderfarenhet. Låt familjen rösta bort de hundar som inte passar dem. Att det här konceptet är oansvarigt gentemot hundarna behöver jag väl knappast påpeka. Diverse bloggare, veterinärer och djurexperter har uttryckt sin bestörtning. Men programmet motverkar dessutom sitt eget syfte på flera olika sätt.
Hundarna röstas ut tills bara en vinnare kvarstår...
I det första programmet är fyra av de sex hundarna inte mer än fem, sex månader gamla. Jag kan bara tänka på hur Silva var i den åldern och konstatera att en sådan hund i ett hus kan vara mer än nog. Jag vet också att en hund kan bete sig ganska så annorlunda beroende på om den är själv eller i en flock med en massa andra hundar. Med andra ord verkar det inte direkt vara någon optimal situation att välja sig en familjemedlem för flera år framöver.
För att lära känna hundarna får familjen prova olika aktiviteter med dem. Och visst är det kul att svenska hundägare får upp ögonen för olika hundsporter, jättekul! Och visst är det viktigt att aktivera sin hund. Men när man ska skaffa en vanlig familjehund hör knappast förmågan att putta på en boll eller fånga en frisbee till de avgörande egenskaperna. Desto viktigare är det att hunden fungerar i vardagen: klarar av hantering, hundmöten, olika miljöer etc. Men sådant gör sig naturligtvis inte lika bra i TV. Sedan hör det inte till saken att jag, när jag tittade på programmet, blev väldigt sugen på att träna treibball (bollvallning)!
Dessutom tycker jag att det är orättvist mot de deltagande familjerna att de bara ska få välja mellan sex olika hundar. Själv skulle jag inte varit särskilt pigg på att skaffa någon av de raserna som var med i det första avsnittet. Och den här familjen hade i praktiken bara tre hundar att välja bland, eftersom de ville ha en liten hund, och tre av de erbjudna vovvarna var ganska rejäla bitar.
Claudia Galli påstår i ett klipp på SVT Play att hon i förväg analyserat familjerna hon besökt. Varför har hon i så fall inte anpassat hundutbudet efter familjens grundläggande krav? Det kan knappast handla om något slags önskan att bevisa att en stor hund också kan vara en bra hund. Att välja hund efter storlek är inte att döma hunden efter håren. Det handlar om att inse vad man klarar av, eller i det här fallet vad den unga dottern klarar av, vilket bara är klokt.
Är det ett barn som ska ha hand om hunden är det extra viktigt att välja rätt ras och individ.
Över huvud taget hade jag önskat mig att programmet var lite mer seriöst med mer teori. Det låter tråkigt, men hade inte alls behövt bli det! Med instruktörsutbildning från Hundens Hus sitter Claudia Galli antagligen inne med mycket värdefull kunskap. Varför inte dela med sig av den?
Mitt förra inlägg handlade om för- och nackdelar med små och stora hundar. Men självklart är hundens fysiska storlek en förhållandevis liten aspekt att ta hänsyn till när man skaffar hund. Desto viktigare är att titta på rasens personlighet och t.ex. hur lättmotiverad den är. En lättmotiverad hund, som älskar sådant som godis, bollar, kamplek och social kontakt är mycket lättare att forma till en lätthanterlig och väluppfostrad hund.
Förra veckan var jag och syrran och passade en gård i Åtvidabergs-trakten medan ägarna var på semester. Där fanns hästar, hundar, katter, får och höns. Så nu tänker jag ägna några blogginlägg framöver åt att redogöra för vad jag tänker om dessa olika djur (och kanske några till) och vad jag själv skulle vilja ha för sådana.
Eftersom hundar är och förblir mitt favoritdjur, tänkte jag börja med dem. Men trogna bloggläsare känner redan till min syn på hundar och vad för sorts hund jag skulle vilja ha i framtiden, så istället tänkte jag babbla lite om något som jag haft anledning att fundera en del över de senaste veckorna: olika storlekar på hundar.
Troll och Casper
Hundarna på den här gården var en bouvier (samma ras som Wilda, alltså) och en blandras i ungefär samma storlek (se ovan). Veckan innan Åtvidaberg passade jag ju lilla dvärgpudel-Jerrie. Innan dess var nog Silva den minsta hunden jag haft hand om. Innan dess har jag också ofta känt att Silva är både för liten och för stor på samma gång, lite ”varken eller”, men nu börjar jag allt mer tycka att hon har den ideala storleken.
Och hur kommer det sig?
Stora hundar
Flest nackdelar kommer jag på med stora hundar (även om alla punkter inte behöver vara särskilt problematiska, det mesta beror ju trots allt på tycke och smak!):
Det är opraktiskt (de tar t.ex. mycket plats i bilen/bussen)
Det är dyrt (de äter mer och kräver större storlekar av t.ex. halsband, koppel och täcken)
Fler blir rädda för dem (det beror förstås inte bara på storleken, men en stor hund som skäller eller hoppar är naturligtvis läskigare än en liten, och det kan vara ganska jobbigt att t.ex. ha gäster som är rädda för ens hund)
Det krävs mer av hund och ägare (det är jobbigare om en stor hund drar i kopplet, hoppar, försöker stjäla mat, gör utfall etc. så även om en liten hund inte heller ska göra sådana saker, är det ännu viktigare att ha god vardagslydnad och förebygga problembeteenden på en stor)
Det tar tid (det tar ofrånkomligen längre tid att bada, borsta och visitera en stor hund än en liten)
Det är tålamodskrävande (det kanske bara är jag, men jag tappar snabbare tålamodet med stora hundar, och får oftare känslan av att kämpa mot än med hunden, liksom behöva ”hävda sig” – synd men sant!)
Familjens barn kan inte gå ut själv med dem (om de inte är väldigt väluppfostrade!)
Sen finns det självklart fördelar också, som att det kan kännas tryggt, själva känslan att ha en stor hund och ”något att ta i” och att de kan bära och dra tyngre saker och hänga med på t.ex. en cykeltur utan att man behöver hålla nere farten för hundens skull (så till vida hunden inte är så tung att den mår dåligt av att springa längre sträckor…).
Stora hundar som drar i kopplet kan vara lite påfrestande... Foto: Veronica Dunér
Små hundar
Fördelarna med små hundar är förstås desamma som nackdelarna med stora hundar fast tvärtom, eller hur jag ska säga… Dessutom är det mysigt att kunna plocka upp den i famnen och ha den i knät. Men det finns även flera nackdelar:
Man tror hela tiden att man ska snubbla över dem eller trampa på dem
Det är lätt att glömma att hunden förmodligen kan sånt som större hundar kan (kom t.ex. på mig själv med att bära upp Jerrie på bussen bara för att det gick, men när jag lät henne försöka själv gick det ju alldeles utmärkt)
De kan i princip inte dra eller bära något (?)
De hinner antagligen inte med att springa bredvid cykeln (men kan å andra sidan åka cykelkorg :))
De flesta små raser ger mer intryck av sällskapshund än hund man jobbar med (vilket jag personligen inte gillar – sen det finns ju många undantag också)
Det är lätt att ta små hundar lite oseriöst... Foto: Berenike Dunér
Mellanstora hundar
Jag kan faktiskt inte komma på något direkt dåligt med en mellanstor hund, mer än mildare varianter av nackdelarna med stor respektive liten. Så, även om det är roligt att som omväxling ha hand om både dvärgar och bjässar, är jag glad att jag valde en hund på 42 cm/16 kg. Visst är det så att mellanstora hundar är lite ”varken eller” i vissa fall. Men mer korrekt vore nog att säga att de är ”både och”!
Den här lilla sötnosen ska bo hos oss en vecka framöver. Det är en ettårig dvärgpudeltik, en mycket glad och sprallig sådan. Jag har väl nämnt tidigare på bloggen att jag tror att en pudel skulle passa mig (fast en mellanpudel i så fall), åtminstone om jag skulle skaffa en till hund i nuläget (vilket jag inte ska!). Rent agilitymässigt är nog pudel min drömras: snabb, smidig, lekfull och positiv men inte riktigt så överdrivet som till exempel en viss vallhundsras… Så det ska bli kul att lära känna en pudel lite närmare!
En annan hund som många antagligen tycker ser farlig ut, men som på ett lugnt sätt skyddar en baby från en annan hund (hunden är för övrigt väldigt lik min dagmattehund Kalle!):
I filmen Den otroliga vandringen, är det en hund som räddar en kattunge ur ett brinnande hus. När jag såg den (det var länge sedan) trodde jag att något sådant aldrig skulle hända i verkligeheten. Men där hade jag fel:
Vet du förresten att du kan träna din hund till brandvarnare? En hund märker av brand tidigare än en elektronisk brandvarnare. Anders Hallgren har skrivit en bok om hur du går till väga: Livräddaren på fyra ben.
Jag vill uppmärksamma programmet Bulldogg som går söndagar kl. 15.00 och 18.30 på Barnkanelen. Det är visserligen ett barnprogramm, men även jag som 20-åring tycker det är väldigt trevligt att titta på.
Det bästa med programmet är dess budskap, nämligen att man inte ska döma hunden efter håren, eller mer konkret, att man inte ska välja ras efter dess utseende utan istället gå på hur den är mentalt, vad den kräver och vad den tycker om att göra.
Claudia Galli, utbildad hundinstruktör på Hundens Hus, låter barn i tioårsåldern vinna en dejt med en hund. De får välja bland tre olika hundar (olika varje gång), men de får inte se bilder av de hundar de får välja mellan. Istället får de lyssna på presentationer av hundarna och ställa en egen fråga till dem. Ett riktigt smart upplägg, tycker jag!
Flera av barnen kommer dit med förhoppningar om att få träffa en särskild ras. Några av dem lyckas pricka rätt och får bekräftat att en sådan hund faktiskt passar dem. I det senaste programmet däremot, hoppas Elin på en schäfer, men den hon slutligen väljer visar sig vara en liten tax.
På dejterna får barnen sedan vara med om olika hundupplevelser, t.ex. prova agility, åka skidor efter hunden och träna med en utbildad räddningshund. Jag blir nästan lite avundsjuk på en del av barnen!
På Bulldoggs hemsida kan du se programmet när du vill, och det tycker jag faktiskt att du ska göra, om du är det minsta hundintresserad och framför allt om du funderar på att skaffa hund! På hemsida finns också ett trevligt rastest. Jag fick storpudel, och ja, på sistone har jag faktiskt tänkt att en pudel skulle passa mig på många sätt…
När man skriver en rejäl faktabok, är det inte rimligt att låta faktagranska boken innan man ger ut den?
Alternativt: kan en hundras temprament och egenskaper bero helt på i vilket land hunden härstammar ifrån? Eller har Silva utsatts för en rejäl mutation som gjort henne till raka motsatsen till sina rasfränder?
Igår kikade jag lite på bokrean och hittade bland annat flera hundböcker som fokuserade på att beskriva en massa olika raser. Naturligtvis är jag intresserad att se vad författarna skriver om ”min” ras.
I den första boken, ”Hundar – illustrerat uppslagsverk”, läser jag till min stora häpnad att keeshonden är ”hårdför och självständig”. Det är väl ungefär det sista jag hade väntat mig. Ordet hårdför går visserligen att tolka på olika sätt. Synonymer kan vara härdig, tuff, hård. Härdig kan jag gå med på, och tuff, kanske, men absolut inte hård. Och att över huvud taget sätta ordet självständig i samband med Silva, som alltid hänger mig i hasorna, är skrattretande.
Dessutom påstår den här boken att en kees kräver daglig genomborstning. Det stämmer inte alls. En gång i veckan är idealiskt, men mer sällan går också bra.
Nästa bok, ”Hundar – Allt du behöver veta” av Dr Bruce Fogle, påstår att keesen är en ”utåtriktad sällskapshund, men den har en tendens att nafsa”. Jag kunde knappt tro mina ögon! Aldrig har jag hört någon påstå att keesen är utåtriktad. Alla beskriver den tvärtom som reserverad, något som bekräftas av de keesar jag känner. Att sedan ha mage att säga att nafsande är ett rastypiskt beteende! Dr Fogle kanske har haft oturen att träffa en ouppfostrad kees som nafsade mot honom, och tagit det som någonting representativt för rasen. Eller vad har han annars fått det ifrån?
Nästa mening börjar ”Trots att den inte är lätt att få lydig…” Ännu ett häpnadsväckande påstående! Jag har ofta hört keesen tillskrivas ordet lättlärd, vilket även är min erfarenhet. Här gissar jag att felaktigheten beror på hur Dr Fogle tränar hundar. Det är säkert svårt att hunsa runt en kees med tvång och bestraffningar, då den har ett visst mått envishet. Men får man den bara att tycka träning är roligt, så kan man lära en kees nästan vad som helst!
Min hårda, nafsiga, självständiga hund!
Om jag hade haft de här böckerna till hjälp när jag skulle välja ras, hade jag definitivt inte valt en keeshond. Nu gjorde jag det i alla fall, och har jag fått en hård, självständig, utåtriktad, nafsig och svårtränad hund? Inte alls! Så, slutsatsen är: tro inte på allt du läser! Och när du ska välja ras, läs i många böcker, fråga många personer med erfarenhet av rasen, hör av dig till rasklubben, sök på internet… Allt för att få en så rättvis bild som möjligt av din framtida hund, och bli säker på att den passar just dig.
För tänk om jag faktiskt hade velat ha en hund som nafsade mot mig och alltid gjorde precis tvärtemot vad jag ville… Vad besviken jag hade blivit!
