shadow

Slarviga klubbmästare – två på, två av eller full fart?

Silva högst upp på A-hindret
A-hindret. Foto: Berenike Dunér

På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!

Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.

Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.

Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.

Silva på balansen.
Balansen. Foto: Berenike Dunér

Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.

Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.

Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…

I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!

Silva på väg från balanshindret till matte.
Full fart! Foto: Berenike Dunér

Kurs för rädda hundar

I söndags var jag på en endagskurs för hundar som är rädda/reserverade för människor. Kursledaren var Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt (ett av de stora namnen inom modern svensk hundträning!).

Kursen varvade teori och praktik och var snarare inriktad på att lära sig hantera vardagliga situationer och i det långa loppet få en tryggare hund, än att lära hunden att älska främmande människor. Jag är på det hela taget nöjd. Det var en trevlig och givande dag. Något som i hög grad bidrog till det, var att träffa andra människor med liknande problem och inse att det t.o.m. finns de som har det värre!

Några saker som togs upp var nya för mig, medan mycket var sådant jag tänkt på och i viss mån praktiserat förut. I vilket fall som helst var det skönt att få handfasta tips från en erfaren instruktör. Tidigare har jag haft svårt att bestämma mig för hur jag ska göra i vissa situationer, eftersom en säger si och en annan så och båda alternativen ofta låter rimliga. Och hur bra en metod än är blir det inte bra om man byter ut den från gång till gång!

Nu har jag utformat ett ”regelverk” utifrån det jag lärde mig på kursen. Det blev ganska långt, eftersom jag dessutom försöker förklara varför man ska göra på olika sätt. Men jag skulle verkligen uppskatta om du som någon gång passar Silva eller träffar henne mycket ville läsa igenom det! (Reglerna ligger också som undersida till Silvas sida.)

Förutom det som nämns i reglerna ska jag träna Silva på att gå bakom mig på kommando, gå på höger sida (det kan hon, men hon föredrar verkligen att gå på vänster och tenderar att slinka över dit om tillfälle ges) samt återuppta träningen med att associera ringklocka och knackningar till något positivt.

Vår på gott och ont

Silva ligger i en säng och ser seg ut.
"Är det vår? Då stannar jag nog helst i sängen..."

Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.

Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!

Silva sitter i gräset och vägrar gå.
Uttrycket "envis som en åsna" skulle gott kunna ersättas av "envis som en spets"...

Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.

Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!

I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!

Hundens inre storlek

Mitt förra inlägg handlade om för- och nackdelar med små och stora hundar. Men självklart är hundens fysiska storlek en förhållandevis liten aspekt att ta hänsyn till när man skaffar hund. Desto viktigare är att titta på rasens personlighet och t.ex. hur lättmotiverad den är. En lättmotiverad hund, som älskar sådant som godis, bollar, kamplek och social kontakt är mycket lättare att forma till en lätthanterlig och väluppfostrad hund.

Karro har skrivit ett mycket tänkvärt blogginlägg om just hundens inre storlek.

Livsfarlig cykel?

Silva låg vid ytterdörren och jag satt vid datorn. När vi befinner oss på dessa platser har vi utsikt över samma gångväg som går framför huset. Som den osäkra hund, med låg skalltröskel, som Silva är, brukar hon skälla då och då när det händer något utanför grinden. Det kan vara att en hund går förbi, att någon stannar precis utanför grinden eller att någon låter konstigt. Ofta kan jag förutse hennes ”skällattacker”, för jag har lärt mig vad som sätter igång henne.

Nu såg jag en tjej fara förbi på cykel. ”Det är lugnt”, tänkte jag någonstans i bakhuvudet, ”cyklar skäller hon inte på”. Men i nästa ögonblick tvärbromsar tjejen och cykeln slirar i gruset. Silva blir som tokig. Hon skäller värre än någonsin, kommer rusande upp för trappan och kryper in under mammas och pappas sängar.

Jag blir väldigt konfunderad. Varför blev hon så rädd? Jag erinrar mig den enda situation då hon tidigare blivit så rädd att hon sprungit och gömt sig. Det var på nyårsafton, när hon blivit skrämd av en tätt förbisusande, sprakande raket. Då går det upp för mig: cykeln som slirade i gruset lät snarlikt en sprakande nyårsraket!

Det här blev en nyttig läxa för mig. Om Silva ofta reagerade på det här sättet, hade jag nog aldrig kommit på anledningen till hennes plötsliga rädsla. Då hade jag avfärdat det med att hon ”såg spöken” eller blev ”rädd för ingenting”. Hur många gånger har jag inte hört henne skälla och då jag själv inte upptäckt orsaken, strängt sagt åt henne att sluta – samtidigt som jag, om jag ser anledningen till hennes rädsla, är lugn och tålmodig och (om möjligt) låter henne närma sig det läskiga i sin egen takt.

Så inkonsekvent det måste verka för henne! Jag måste börja lita på att hon faktiskt inte skäller ”för ingenting”. För det tror jag faktiskt inte att hon gör. Även om något kan te sig som något fullständigt harmlöst i mina ögon, kan jag inte alltid förstå vilka kopplingar som sker i Silvas hjärna. Om en slirande cyklel kan vara en raket, kanske en fluga på en vägg kan vara ett stirrande öga och en filt på golvet en stor orm. Vem vet?

(Ja, hon har faktiskt blivit rädd för både flugor och filtar och därutöver ett rött fat, en clementin på gräsmattan och en massa andra löjliga saker…)

Cesar Millan, here I come!

Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?

I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…

Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över  henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.

För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.

Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.

Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!

Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!

Lösträning

Som jag nämnt tidigare går Silva mycket lös nu för tiden. Hon har alltid varit duktig på att gå lös och komma på inkallning, men aldrig så duktig som nu, om jag får säga det själv. Knepet är att få hunden att vilja vara i närheten av dig och vara uppmärksam. Här följer några saker jag gör för att uppnå detta:

Tappa vanten

Jag har lärt Silva att plocka upp saker jag tappar. Inget kommando behövs, tappar jag en vante eller en leksak eller kopplet, så ska hon frivilligt plocka upp det och komma och ge det till mig. Och eftersom matte är så klantig – ibland tappar hon vanten flera gånger under en liten promenad runt kvarteret – så är det bäst att hålla koll på henne.

Tyst inkallning

Lär man in en inkallningssignal som bygger på kroppspråk istället för på ord eller vissling, måste hunden vara uppmärksam med fler sinnen än hörseln. Jag gör helt enkelt så att jag stannar då och då under promenaden. I regel märker Silva det ganska snabbt och då kommer hon gensast springande och får belöning.

Överraska!

Nu råkar min hund vara en liten gottegris, men även hon skulle nog tycka att det var tråkigt i längden att få en liten godisbit varje gång hon förtjänade belöning. Om hunden alltid vet vad som väntar hos dig, skulle den dessutom kunna välja: ”hm, vill jag helst ha en liten godisbit eller springa fram till den där hunden/fortsätta lukta på den här intressanta fläcken/plaska i det skojiga vattnet etc.” Om du däremot varierar belöningen mellan olika sorters godis, lekar, beröm, kel eller kanske ett ”varsågod” att få gå tillbaka till störningen, och emellanåt ger en riktig jackpott (något som hunden verkligen älskar), blir det mycket mer intressant att komma till dig.

"Silva, hit!"

Skvallerbytta

Skvallerträning är effektivt för hundar som gärna går fram till, eller skäller på, andra hundar eller människor. Lär hunden att störningen är en signal för att t.ex. ta ögonkontakt med dig. Det här har jag gjort med Silva för passerande människor. För trots att hon är rädd för människor som tar kontakt med henne, är hon nyfiken på sådana som bara går förbi. Så fort hon ser en människa brukar hon sluta upp vid min sida och gå där tills mötet är avklarat.

Inkallningsträning med handtarget

Det här är ett utmärkt sätt att lära in inkallning. Håll fram handen och belöna hunden för att röra vid den. Upprepa flera gånger och öka gradvis avståndet mellan dig och hunden. När hunden målmedvetet springer fram till dig och duttar på din hand, lägger du till inkallningsordet. Det finns flera fördelar med den här metoden. Bl.a. kommer hunden alltid att komma ända fram till dig och så tycker de flesta hundar att det är väldigt roligt med targetträning. Hög motivation att komma till dig, alltså!

Välj dina fester!

Det sägs att man ska välja sina fighter, men det är också en bra idé att välja sina fester! Jag menar helt enkelt att du ska belöna som bäst, när hunden är som duktigast. Så fort hunden förstår vad ”hit” betyder, kan du gradvis minska belöningsfrekvensen. Men gör det inte slumpmässigt. Om hunden kommer lunkande en halv minut efter att du ropade, är det ett bra tillfälle att låta godiset bli kvar i fickan. Vänder den däremot på studs och kommer flygande i full galopp, då är det jackpott som gäller!

Ännu en hundtränare i TV

Victoria Stilwell omgiven av hundar.
TV-tränare

Igår kväll var det premiär för ännu ett amerikanskt hundträningsprogram. Denna gång är det brittiska Victoria Stilwell som besökte familjer med hundproblem. Det första hon gjorde var att börja prata om att matte skulle återta ledarrollen. Jag suckade uppgivet. Ännu ett trycka-ner-och-skrämma-till-lydnad-program? Finns det inte nog av sådana redan?

Som tur var visade det sig att jag hade fel. Efter de första minutrarna blev jag gång på gång positivt överraskad. Hon jobbade nästan genomgående med positiv förstärkning och negativt straff. Till exempel skulle hon lära Prince, dagens problemhund, att inte springa fram och överfalla besökare. Han fick lära sig att sitta kvar när någon kom in genom dörren. Reste han sig stängdes dörren framför besökarna. Satt han däremot kvar kom besökarna fram och hälsade på honom.

Prince brukade sitta i bur när matte var borta. Matte fick fullständigt släpa honom in i buren, något som Victoria inte gillade. Hon fick matte att själv krypa in i buren och se hur roligt det var. Visst, det var ju inte så kul, men vad ska man göra då? Jo, ”vi måste få honom att älska sin bur!”, utbrast Victoria engagerat. Fantastiskt!

Dessutom visade Victoria på ett väldigt tydligt sätt hur många oönskade, övergivna husdjur det finns i USA och varför man inte ska ta valpar efter sin hund ”bara för att”.

På Victorias hemsida står det bl.a. ”Stilwell is passionate about using positive reinforcement training methods that enhance a dog’s ability to learn while increasing confidence. [….] She is firmly against the use of forceful, dominance-based training techniques which often result in ’quick fixes’ but ultimately cause more long-term harm than good.” Ett av problemen med andra hundprogram i TV, som t.ex. Cesar Millans, är just att straffbaserad träning ofta bara ger kortsiktiga resultat. Det ser bra ut i TV, men vad händer när filmteamet åkt därifrån?

It’s Me or the Dog bevisar att det går alldeles utmärkt att träna en hund utan att använda våld.

Jag ser redan fram emot nästa onsdag!

Trial and error?!

Man hör ofta uttryck som ”man lär av sina misstag!” och ”det är felen man lär sig av!”. Det stämmer säkert i vissa fall, men väldigt ofta handlar det snarare om ”trial and success” än ”trial and error”.

Tänk dig att du har köpt en ny mobil. Manualen är på japanska, alternativt har du tappat manualen i badkaret. Hur sätter du på telefonen?! Du trycker på en knapp på måfå. Ingenting händer. Du har gjort fel, men vad har du lärt dig? Att det inte funkar att trycka just på den knappen. Du trycker på en till knapp och plötsligt lyser displayen upp. Du har lyckats! Och hädanefter vet du precis hur man startar mobilen. Vilket lärde du dig mest av, att göra fel eller att göra rätt?

En räv letar efter mat. På ett ställe hittar den flera kaninhål. Den sticker ner nosen i det första, men känner snart på lukten, att det var länge sedan en kanin var där. Den har lärt sig att i just det kaninhålet behöver den inte prova igen, men vet den var den ska få tag på mat? Har den däremot tur och sticker nosen i ett bebott kaninhål, vet den var den kan få tag på mat ett bra tag framöver. Åter igen, lärde sig räven mest av att göra fel eller av att göra rätt?

Du och din hund ska gå ut. Hunden är ivrig och beter sig som en riktig liten orkan. När hunden är som mest vild och tar ett glädjeskutt rakt upp i ditt ansikte, tar du den i nackskinnet och skriker ”nej!”. Vad har hunden lärt sig? I bästa fall att inte hoppa upp mot dig medan du står och knyter skorna. Nästa dag, när hunden beter sig lika illa, byter du taktik. När hunden av en tillfällighet sätter sig på dörrmattan och är stilla, bara ett ögonblick, ropar du ”bra!” och kommer genast farande med hundens favoritgodis. Nu har hunden lärt sig att det lönar sig att sitta på dörrmattan och snart lär den prova samma sak igen.

Några fler repetitioner behövs förstås innan hunden går och sätter sig på mattan så fort det är dags att gå ut. Men jag kan försäkra att det på det sättet går fortare att få en lugn hund, än om du ska straffa bort alla delbeteenden som ingår i vill-gå-ut-glädje-bus.

Det här är en av de många poängerna med klickerträning och andra belöningsbaserade träningsmetoder. Man visar vilket enda beteende som är rätt, istället för att gång på gång straffa olika felaktiga beteenden, tills det bara finns ett kvar.

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23