Just nu finns en liten intervju med mig om keeshond som ras, på ett forum för spetsar och urhundar. Gå till intervjun här.
Reportaget om oss som ska publiceras i Härliga Hund dröjer dock ända till våren, eller till och med sommaren. Håll ut! 🙂
Djur
Rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…
Jag blir inte riktigt klok på den där hunden.
För två veckor sedan hade vi under helgen besök av G, en ung, amerikansk släkting. Först, när hon kom in genom dörren, blev det skäll förstås, men med något att tugga på var Silva ändå ganska nöjd. Senare på kvällen såg G, jag och syrran på film. Vi satt på golvet och Silva var med. Plötsligt började Silva slicka G:s tår! Det ena ledde till det andra och när filmen var slut satt Silva och fullständigt tiggde gos av G.
Vi gick på en liten promenad. Silva var lös och det var hur avslappnat som helst. Aldrig förr har jag, första dagen en, för Silva, främmande gäst kommit till huset, vågat ha henne utom synhåll inomhus. Men det kunde jag nu. Otroligt!
Nästa morgon möttes G av skäll igen. Hon lugnade sig snart igen, men faktum är att det under de tre dagarna G stannade, blev allt värre, inte bättre. Underligt. Två saker fick jag i alla fall ut av G:s besök (vad gäller Silvas rädsla alltså).
Det första är att det är värre, tycker Silva, att en främmande går rakt emot henne, än klappar henne; något som kan verka konstigt.
Det andra är att Silva faktiskt är lugnare om jag själv är lugn. Förut har jag tänkt att det borde vara så, men att det inte stämmer på Silva. Men på sistone har det varit ganska tydligt. Det bekräftades t.ex. tidigare i veckan då vi hade en familj här på middag. Jag bryr mig inte så mycket om vad den familjen tycker just om Silva och hur jag hanterar henne. Därför kunde jag vara lugn och träna på rätt sätt utan att bli irriterad. Och till min förvåning kunde familjens två vuxna, som Silva knappt sett tidigare, klappa Silva, utan att hon skällde alls. (Då satt jag visserligen och klappade henne samtidigt, vilket brukar underlätta…)
Just nu känns det som att det går framåt med rädsleträningen, även om jag inte tränat så aktivt på sistone. Vi får se hur hon klarar julafton, med mycket folk, varav en hon var ordentligt rädd för i påskas – fast inte så värst rädd för när de träffades varandra dessförinnan. Det är verkligen som om Silva rycker kronblad från en tänkt prästkrage: rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…
Här kommer dagens snö-bilder:
Underbara snö!
Det är så härligt med all snö! Det tycker både jag och Silva. Lilla S är så glad och sprallig och springer mycket längre bort ifrån mig än vanligt på promenaderna (vilket ändå inte innebär så värst långt…). Igår morse kunde hon bara inte vänta på att få på sig koppel och allt tjafs, så hon sprang till bakdörren istället och bad om att få bli utsläppt där. Och inte kunde jag neka henne det!
Hon har börjat skolas till draghund. Jag spänner fast en pulka i hennes sele. Det går så bra, hon ser ut som en liten, grå mini-samojed eller något! Igår fick hon dra några kartonger till sopstationen. Kul när hunden kan ”förtjäna sitt levebröd”, så att säga. Visserligen ligger sopstationen precis nedanför en enorm backe, så nästan hela vägen fick syrran gå bakom och hålla emot…
Idag tog vi säsongens första skidtur. Gångbanan utanför huset hade de inte hunnit skotta och sanda, så jag kunde sätta på mig skidorna direkt. Det är så otroligt vackert i skogen när det är snö. Och hur njuter man bättre av det vackra än på ett par skidor, som tyst glider fram över marken?
Varför undvika även milda bestraffningar?
Att spruta vatten på hunden är inte skadligt eller särskilt skrämmande för den. Därför använder sig många hundtränare av just vattensprutande, även sådana som anser sig träna med positiva metoder. Men jag och andra som använder sig av klickerträning och liknande träningsfilosofier undviker straff helt och hållet. Detta för att straff, hur milt det än må vara, skapar en osäkerhet hos den som tränas. Hunden (eller människan, eller delfinen, eller fisken), slutar bjuda på sig själv och tappar gärna intensiteten i de inlärda beteendena.
Här är ett klipp från Kvarteret Skatan, som väl illustrerar vad jag menar.
Hundar som firar jul
Buhunden i mitt hjärta
På hundmässan slogs jag av alla engagerade människor som verkligen brinner för sin ras. De som är övertygade om att det är den mest fantastiska hundrasen och aldrig tänker byta.
Jag önskar att jag också kände så. Jag känner inte riktigt så för keesen, även om det är en mycket trevlig och vacker hund. Att mitt hjärta klappar lite extra när jag ser en kees, beror nog till största del på att den liknar min egen goa vovve. Andra raser jag känner lite extra för är tollare, kooikerhondje, schapendoes, dansk-svensk gårdshund, lapphund… Flera av dessa var raser jag funderade på när jag planerade mitt hundköp för tre år sedan.
Men den ras jag till sist insåg att var den som passade mig bäst kommer alltid att vara min drömhund. Och då menar jag alltså inte keeshond. Nej, det är norsk buhund jag tänker på. Det kan säkert tyckas vara en oansenlig, rentav tråkig, hund, men jag har fullständigt fastnat för de mörka ögonen med den vakna blicken, den varmt gula pälsen, dess renhet och ursprunglighet, dess stora allsidighet, lekfullhet och vänlighet.
Som grädden på moset passar den så väl ihop med mitt intresse för nordisk kulturhistoria. Kanske är det det som får mig att tro att jag verkligen skulle kunna brinna för buhunden, till skillnad från andra raser som kanske är minst lika fina och trevliga?
Tyvärr går buhunden inte lika väl ihop med min vilja att komma långt inom agility. De allra flesta buhundar är över 43 cm och skulle alltså behöva tävla i large-klassen. Att tävla med en liten buhund mot border collies, kelpies, belgare och andra raser som är både större, snabbare och smidiga skulle vara en alltför stor utmaning. Dessutom gissar jag att de höga hopphöjderna i längden skulle slita på hundens ben.
Men när jag bestämde mig för att skaffa en kees istället för en buhund, lovade jag mig själv att någon gång skulle jag ha en gul spetsörad vikingahund vid min sida och det står jag fast vid. Tids nog, så…
Glad lucia!
Ett halvt dygn på hundmässan
Halv sju i morse var jag på plats på Älvsjömässan för att vara funktionär på den internationella agilitytävlingen som hölls i samband med SKK:s stora utställning och hundmässa. Halva dagen spenderades som skrivare (typ resultatantecknare) och hinderfixare. Andra halvan kunde jag ägna åt att gå runt och titta på alla ras- och företagsmontrar. Får väl erkänna att jag var lite mallig över att gå runt med ett passerkort om halsen. Det var inte mer än ett år sedan jag var på husdjurmässan och såg med smått avundsjuk beundran på de som fick vara funktionärer på en hundtävling…
Naturligtvis kom jag hem med en massa onödiga prylar, som en keeshond-dekal, två nya klickers, ett retrieverkoppel och två tidningar som jag aldrig kommer hinna läsa (har redan flera nummer av Hundliv, Hundsport och Brukshunden som ligger och väntar… Canis-tidningarna är de enda som högprioriteras och läses direkt).
Att se alla duktiga agilityekipage fara runt den kluriga banan gav mig även mitt tränings-sug åter, så på måndag är det jag och Silva som åker till klubben och kör ett ordentligt agilitypass.
Sista promenaden med Wilda…
Ja, bara för den här terminen, men ändå. Det har varit trevligt med lite extra sällskap på promenaderna. Det är mycket mer spännande att gå med två hundar. Än hittar den ena på något, än den andra. Och däremellan kan man studera hur de interagerar med varandra. Lite sugen blir man på att skaffa en till hund. Men det finns förstås nackdelar med det också.Och de nackdelarna behöver jag inte ens tänka på så länge jag bor kvar hemma, för några fler djur kommer inte in i det här huset…
Idag var syrran snäll och tog några bilder av mig med båda hundarna.
Vikten av kommandon
Som jag tidigare visat här på bloggen, har jag lärt Silva att blåsa bubblor i vatten. Så här om dagen ville några av mina kära släktingar se det i verkligheten. En vattenskål placerades framför Silva – som tog några klunkar och svansade därifrån. ”Vad är ditt kommando?” frågade en av släktingarna, själv hundägare. Jag måste erkänna att jag reagerade med pur förvåning. Inte hade jag något kommando på att blåsa bubblor! Hemma i köket fungerade åsynen av den vattenfyllda plastburken nog så bra som kommando.
Och så är det ju. Vi klickertränare säger ofta att vi låter hunden utföra beteendet frivilligt innan vi sätter på kommando. Men hur frivilligt är det egentligen? Inte kommer väl hunden och visar upp sin repertoar av beteenden medan vi håller på med annat. Inte går Silva och blåser bubblor i sin vattenskål medan jag sitter och bloggar. Nej, hunden vet oftast när det lönar sig att utföra vilka beteenden.
Just därför tror jag att många klickare, liksom jag, slarvar med kommandon. Åtminstone när det gäller tricks och liknande. Då går det som det går också – man får inte visa upp den där roliga cirkuskonsten, bara för att hunden inte kan skilja på en dricka-skål och en blåsa bubblor-skål, när det inte ser ut precis som hemma. Och hur skulle man i ärlighetens namn kunna kräva det? Mer generaliseringsträning skulle i värsta fall leda till att jag inte kunde ge Silva vatten ur främmande skålar, för att hon inte ville sluta bubbla i dem!
Så nu har jag börjat träna in ordet ”bubbla!”. (Tack vare den myckna trääningen har Silva dessutom börjat bubbla mer medvetet och en längre stund åt gången!) Som vanligt blir det väldigt blött på köksgolvet. Då fick jag snilleblixten att även lära Silva hämta en trasa (på kommando!).
Nu är det så att jag de senaste veckorna tränat Silva att dra – dra av mig strumpor, öppna skåp och öppna lådor (genom att dra i rep) – och till min förvåning (med tanke på hennes ringa föremålsintresse) har hon snabbt utvecklat ett väldigt fint dragande där hon lägger tyngden på bakbenen. Så nu visade jag trasan, klickade några gånger för att nosa på den och bita i den. Sedan tänkte jag kräva att hon höll i den en stund. Men Silva visste ju vad det handlade om! Hon grabbade tag i trasan, la tyngden på bakbenen och backade i rask takt flera meter ifrån mig!
Detta var ju faktiskt raka motsatsen mot vad jag ville lära henne så jag fick tänka om. Tack vare lite targeting och baklängeskedjing var det snabbt ordnat. Så nu kan jag inte filma det och visa hur roligt det såg ut… Men – om jag får bra stimuluskontroll på ”hämta trasan”, kan jag ju därefter lära henne att gå baklänges och släpa den med sig. Kommandon är inte alltid nödvändiga – men nog är de himla bra att ha ibland!