Förra veckan var jag och syrran och passade en gård i Åtvidabergs-trakten medan ägarna var på semester. Där fanns hästar, hundar, katter, får och höns. Så nu tänker jag ägna några blogginlägg framöver åt att redogöra för vad jag tänker om dessa olika djur (och kanske några till) och vad jag själv skulle vilja ha för sådana.

Eftersom hundar är och förblir mitt favoritdjur, tänkte jag börja med dem. Men trogna bloggläsare känner redan till min syn på hundar och vad för sorts hund jag skulle vilja ha i framtiden, så istället tänkte jag babbla lite om något som jag haft anledning att fundera en del över de senaste veckorna: olika storlekar på hundar.

Hundarna på den här gården var en bouvier (samma ras som Wilda, alltså) och en blandras i ungefär samma storlek (se ovan). Veckan innan Åtvidaberg passade jag ju lilla dvärgpudel-Jerrie. Innan dess var nog Silva den minsta hunden jag haft hand om. Innan dess har jag också ofta känt att Silva är både för liten och för stor på samma gång, lite ”varken eller”, men nu börjar jag allt mer tycka att hon har den ideala storleken.

Och hur kommer det sig?

Stora hundar

Flest nackdelar kommer jag på med stora hundar (även om alla punkter inte behöver vara särskilt problematiska, det mesta beror ju trots allt på tycke och smak!):

• Det är opraktiskt (de tar t.ex. mycket plats i bilen/bussen)
• Det är dyrt (de äter mer och kräver större storlekar av t.ex. halsband, koppel och täcken)
• Fler blir rädda för dem (det beror förstås inte bara på storleken, men en stor hund som skäller eller hoppar är naturligtvis läskigare än en liten, och det kan vara ganska jobbigt att t.ex. ha gäster som är rädda för ens hund)
• Det krävs mer av hund och ägare (det är jobbigare om en stor hund drar i kopplet, hoppar, försöker stjäla mat, gör utfall etc. så även om en liten hund inte heller ska göra sådana saker, är det ännu viktigare att ha god vardagslydnad och förebygga problembeteenden på en stor)
• Det tar tid (det tar ofrånkomligen längre tid att bada, borsta och visitera en stor hund än en liten)
• Det är tålamodskrävande (det kanske bara är jag, men jag tappar snabbare tålamodet med stora hundar, och får oftare känslan av att kämpa mot än med hunden, liksom behöva ”hävda sig” – synd men sant!)
• Familjens barn kan inte gå ut själv med dem (om de inte är väldigt väluppfostrade!)

Sen finns det självklart fördelar också, som att det kan kännas tryggt, själva känslan att ha en stor hund och ”något att ta i” och att de kan bära och dra tyngre saker och hänga med på t.ex. en cykeltur utan att man behöver hålla nere farten för hundens skull (så till vida hunden inte är så tung att den mår dåligt av att springa längre sträckor…).

Små hundar

Fördelarna med små hundar är förstås desamma som nackdelarna med stora hundar fast tvärtom, eller hur jag ska säga… Dessutom är det mysigt att kunna plocka upp den i famnen och ha den i knät. Men det finns även flera nackdelar:

• Man tror hela tiden att man ska snubbla över dem eller trampa på dem
• Det är lätt att glömma att hunden förmodligen kan sånt som större hundar kan (kom t.ex. på mig själv med att bära upp Jerrie på bussen bara för att det gick, men när jag lät henne försöka själv gick det ju alldeles utmärkt)
• De kan i princip inte dra eller bära något (?)
• De hinner antagligen inte med att springa bredvid cykeln (men kan å andra sidan åka cykelkorg :))
• De flesta små raser ger mer intryck av sällskapshund än hund man jobbar med (vilket jag personligen inte gillar – sen det finns ju många undantag också)

Mellanstora hundar

Jag kan faktiskt inte komma på något direkt dåligt med en mellanstor hund, mer än mildare varianter av nackdelarna med stor respektive liten. Så, även om det är roligt att som omväxling ha hand om både dvärgar och bjässar, är jag glad att jag valde en hund på 42 cm/16 kg. Visst är det så att mellanstora hundar är lite ”varken eller” i vissa fall. Men mer korrekt vore nog att säga att de är ”både och”!