Här kommer de utlovade bilderna på när Silva drar pulka! Eftersom hon jämt ska titta på mig och gå mot mig så fick jag tyvärr ingen bild från sidan där man verkligen ser att hon drar…
Silva
Om min hund Silva.
Hjälp! Hon har börjat springa efter killar!
Ett desperat nödrop från en tonårsförälder?
Icke. Med tanke på den här bloggens huvudtema, kan nog de flesta av er förstå att även detta handlar om Silva. Hon har väl löpt en sisådär fyra, fem gånger tidigare och jag har aldrig märkt någon skillnad på hennes beteende – mer än att hon kanske nosar liiite mer och lyssnar liiite mindre bra. Den här gången är dock Silva en levande förklaring till varför man just säger att tikarna löper.
Här om dagen fick tösen busa lite med keeshanen Jerry. Naturligtvis var de kopplade båda två och under sträng uppsikt. Vi skiljdes åt precis utanför min grind. Silva vill inte riktigt gå in på gården, men till slut kommer hon. Envis har hon varit förr. Medan jag gräver i min ficka efter dörrnycklarna släpper jag kopplet. Så brukar jag göra de gånger jag kommer upp på trappan före hunden. Men då har Silva plötsligt sprungit ut i gränden igen. Så har hon inte gjort förut!
Nåja. Områdets snyggaste kille var ju kvar där utanför och hon kom tillbaka när jag ropade. Så hon var snart förlåten. Men det där var bara början. Morgonen därpå sitter jag och äter frukost och Silva ligger som vanligt och spanar vid ytterdörren. Helt plötsligt hör jag hur dörrhandtaget trycks ner. Vad nu? Vem är det som kommer hem så här dags? Så grips jag av onda aningar och rusar ut i tamburen. Dörren står på vid gavel och hunden är borta! Chockat fumlar jag efter träskorna medan jag hör Silva skälla där ute. Men innan jag hinner få på mig skorna står rackarungen på gården som om ingenting hänt.
Och detta är hunden som aldrig annars går utom synhåll, alltid kommer när jag ropar och avskyr när matte försvinner. Jag kan bara dra slutsatsen att hon hade en otrolig mängd horomoner i kroppen, och inte har de minskat sedan dess… Två morgnar i rad har man med jämna mellanrum hört dörrhandtaget skramla – med skillnaden att nu är dörren låst.
Snön är förlåten
Nu tycker jag om snön igen. Den stora mängd ny snö som föll i förrgår i kombination solen som börjar piggna till, är helt enkelt oemotståndlig! Jag gick en lång, mysig promenad med Silva och Wilda idag och släppte dem lösa i en park. Jag vet inte om Silva var så förtjust idet. Hon försvann nästan i snön och hade uppenbara problem att ta sig fram. Men Wilda var i alla fall härligt glad! Så här såg det ut:
Dags för snön att försvinna?
Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.
Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.
Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.
Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.
Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.
Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…
Otursförföljd nyårsafton
Min nyårsafton kunde ha varit bättre.
Plötsligt på förmiddagen, när jag sitter vid datorn, blir det svårt att läsa. Texten liksom försvinner allteftersom jag flyttar blicken. Jag går ifrån datorn och hoppas att det ska försvinna snart. Mamma övertalar mig dock att ringa sjukvårdsupplysningen och dessa i sin tur tycker att jag ska komma in till akuten. På vägen dit infinner sig en olidlig huvudvärk som hotar att spränga mitt huvud. Efter ca tre timmars väntan får jag äntligen träffa en läkare, som konstaterar vad jag redan hyst starka misstankar om: migrän.
Vid det laget är jag dock fri från både huvudvärk och synrubbningar. Pappa kommer och hämtar mig, och vi anländer hem i samma stund som våra nyårsgäster. Det första jag får höra när jag kommer in är att när mamma hade tagit ut Silva på en kort rastningsrunda, hade några idioter smällt av en smällare alldeles nära dem. Smällaren svischade tätt förbi Silva, som fick panik, slet sig och sprang runt hela området, för att slutligen landa på trappen där hon satte sig och skällde tills hon blev insläppt. Då sprang hon raka vägen upp och gömde sig under mammas och pappas sängar, där hon hade legat och skakat ända tills jag kom hem.
Som tur är har hon inte blivit så enormt rädd just för smällar, om de inte kommer väldigt plötsligt och nära. Däremot vågade hon på flera dagar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Hon bara la sig resolut innanför dörren, eller satte sig på tröskeln och skällde olyckligt rakt ut i luften. En snabbis ute i trädgården var det enda jag, med stor möda, kunde få henne till. Detta ledde till att jag lika många nätter väcktes minst en gång av en super-nödig hund och fick släpa mig upp för att öppna bakdörren. Dessutom var Silva ovanligt lättskrämd i allmänhet ett bra tag.
Nu är allting, tack och lov, som vanligt igen och vi kan gå vår vanliga runda om kvällarna. Men jag är fortfarande mer än lovligt arg på dem som orsakade en sådan skräck hos min älskling, och över huvud taget på dem som inte kan nöja sig med att smälla på nyårsafton utan tvingar en stor mängd djur och människor att leva i ständig oro i veckor…
Smällare och fyrverkerier
Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.
Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.
Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.
Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd. Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.
Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.
I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…
God jul!
Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!
Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.
Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…
Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!
Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.
PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.
Rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…
Jag blir inte riktigt klok på den där hunden.
För två veckor sedan hade vi under helgen besök av G, en ung, amerikansk släkting. Först, när hon kom in genom dörren, blev det skäll förstås, men med något att tugga på var Silva ändå ganska nöjd. Senare på kvällen såg G, jag och syrran på film. Vi satt på golvet och Silva var med. Plötsligt började Silva slicka G:s tår! Det ena ledde till det andra och när filmen var slut satt Silva och fullständigt tiggde gos av G.
Vi gick på en liten promenad. Silva var lös och det var hur avslappnat som helst. Aldrig förr har jag, första dagen en, för Silva, främmande gäst kommit till huset, vågat ha henne utom synhåll inomhus. Men det kunde jag nu. Otroligt!
Nästa morgon möttes G av skäll igen. Hon lugnade sig snart igen, men faktum är att det under de tre dagarna G stannade, blev allt värre, inte bättre. Underligt. Två saker fick jag i alla fall ut av G:s besök (vad gäller Silvas rädsla alltså).
Det första är att det är värre, tycker Silva, att en främmande går rakt emot henne, än klappar henne; något som kan verka konstigt.
Det andra är att Silva faktiskt är lugnare om jag själv är lugn. Förut har jag tänkt att det borde vara så, men att det inte stämmer på Silva. Men på sistone har det varit ganska tydligt. Det bekräftades t.ex. tidigare i veckan då vi hade en familj här på middag. Jag bryr mig inte så mycket om vad den familjen tycker just om Silva och hur jag hanterar henne. Därför kunde jag vara lugn och träna på rätt sätt utan att bli irriterad. Och till min förvåning kunde familjens två vuxna, som Silva knappt sett tidigare, klappa Silva, utan att hon skällde alls. (Då satt jag visserligen och klappade henne samtidigt, vilket brukar underlätta…)
Just nu känns det som att det går framåt med rädsleträningen, även om jag inte tränat så aktivt på sistone. Vi får se hur hon klarar julafton, med mycket folk, varav en hon var ordentligt rädd för i påskas – fast inte så värst rädd för när de träffades varandra dessförinnan. Det är verkligen som om Silva rycker kronblad från en tänkt prästkrage: rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…
Här kommer dagens snö-bilder:
Underbara snö!
Det är så härligt med all snö! Det tycker både jag och Silva. Lilla S är så glad och sprallig och springer mycket längre bort ifrån mig än vanligt på promenaderna (vilket ändå inte innebär så värst långt…). Igår morse kunde hon bara inte vänta på att få på sig koppel och allt tjafs, så hon sprang till bakdörren istället och bad om att få bli utsläppt där. Och inte kunde jag neka henne det!
Hon har börjat skolas till draghund. Jag spänner fast en pulka i hennes sele. Det går så bra, hon ser ut som en liten, grå mini-samojed eller något! Igår fick hon dra några kartonger till sopstationen. Kul när hunden kan ”förtjäna sitt levebröd”, så att säga. Visserligen ligger sopstationen precis nedanför en enorm backe, så nästan hela vägen fick syrran gå bakom och hålla emot…
Idag tog vi säsongens första skidtur. Gångbanan utanför huset hade de inte hunnit skotta och sanda, så jag kunde sätta på mig skidorna direkt. Det är så otroligt vackert i skogen när det är snö. Och hur njuter man bättre av det vackra än på ett par skidor, som tyst glider fram över marken?
