Det gick faktiskt till slut!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Fmh2CY1fLbY]
Men vi ska inte öva mer på det nu. Ta en titt på vårt köksgolv så förstår ni varför 😉
Trix
Vattenbubblor
Silva: Idag försökte knäpp-matte lära mig att dricka vatten. Jag fattar bara inte vaför! Det har jag ju kunnat sen jag var så hääär liten!
Matte: Nej, gumman, du missförstod det där! Jag vet att du kan dricka vatten! Det jag försökte lära dig var att blåsa bubblor i skålen. Jag kan inte hjälpa att du hela tiden stack ut tungan i samma ögonblick som jag tryckte till med tummen på klickern!
Silva: Jaså, och det säger du nu! Och försöker dessutom skylla ifrån dig! Då har du helt enkelt för dålig reaktionsförmåga.
Matte: Men det är ingen nyhet, Silvis. Jag har urdålig reaktionsförmåga. Men du kunde gott ha varit lite mer på när det gällde att nudda post-it-lappen med nosen. Du som brukar vara så bra på nos-target! Varför var det så svårt bara för att den satt på botten av en plastlåda med en gnutta vatten i? Är det verkligen så hemskt att bli blöt om nosen?
Silva: Nu är du orättvis! Jag doppade faktiskt nosen flera gånger i slutet av passet!
Matte: Jaaa, när jag råkade tappa en makaron i skålen, ja! Ditt matvrak!
Silva: Kalla mig vad du vill. Jag skulle ändå ge mitt liv för en makaron!
Matte: Du är så knäpp! Men jag tycker om dig i alla fall.
Silva: Och jag dig (såklart, jag fick ju massor av makaroner idag)!
För er som undrar vad tusan det är vi pratar om, lägger jag in filmklippet som jag inspirerades av.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rsb8rmyiMZQ]
Hemma igen!
Det var så roligt att återse Linköping med allt vad det innebär. Jag är mycket nöjd med helgträffen: intressanta föreläsningar (de allra flesta), trevliga kurskamrater, goda småkakor…
Något av det bästa var en sammanlagt tre och en halv timmar lång föreläsning om operant inlärning av Karolina Westlund som bl.a. tränar laboratorieapor. Nog för att en stor del av tiden gick åt till att förklara grundläggande principer som targeting och shaping, men jag fick ändå en del att fundera över.
Till exempel: de flesta hund-klickertränare är överens om att beteendet ska vara precis som man vill ha det innan man lägger på kommando. Karolina tyckte att man skulle börja med signalen när man hade grunden för beteendet men ändå hade en del kvar att göra. Det skulle då bli lättare att få stimuluskontroll på det, närmare bestämt att spontana utföranden av beteendet skulle bli lättare att få bort. Å andra sidan pratade hon mycket om förstärkningshistorik; hon såg t.o.m. en fördel i att använda ”lockning” (luring), för att man slapp förstärka en mängd beteenden på vägen som inte hade samma kvalitet som det slutgiltiga. På samma sätt borde det vara en stor fördel om signalen enbart förknippas med det färdiga, perfekta beteendet.
Idag stod korvapportering åter på schemat och det gick hur bra som helst, se bilden!
Vi lekte även lite kurragömma; min syster Nike sprang och gömde sig någonstans i huset och sedan fick Silva springa och leta upp henne. Hon tar sin uppgift på stort allvar och blir så glad när hon lyckas. En intressant sak hände idag. Silva hade just hittat Nike under mammas skrivbord och vi tog en paus. Nike höll till i rummet intill det jag och Silva satt och väntade i och vi pratade med varandra, så Silva måste ha haft full koll på var Nike befann sig. Så säger jag ”Var är Nike?”, mest för att se om Silva faktiskt förstår orden eller bara ser det som ett ”varsågod”. Då rusar Silva raka vägen till mammas skrivbord och verkar mäkta förvånad över att inte finna lill-matte därunder. Något förvånad kommer hon tillbaka, kastar en blick in i rummet och verkar komma på att ”just det! där var hon ju!”. Nu är det alltså ingen tvekan om att Silva vet var Nike är. Så jag provar igen. Men tror ni inte att det bär av till skrivbordet igen?
Jag funderar över vad det berodde på. Min teori är att det helt enkelt var så förstärkande att hitta Nike såpass snabbt som hon gjorde, att hon associerat platsen med en härlig känsla och tog varje chans att komma dit igen. Detta i kombination med den förvirring det måste innebära att få en alltför lätt och uppenbar uppgift. Har du någon annan förklaring får du gärna lämna en kommentar!
För övrigt förstår jag inte varför kategorin ”1” envisas med att poppa upp här till höger, jag har raderat den flera gånger…
Rådjur och korv
Som kompensation för gårdagens trista promenad (jag hade liksom ingen lust att hitta på aktiviteter med henne sådan som hon var då) såg jag till att dagens blev riktigt rolig. Vi höll till på ängarna i närheten av vårt hur och gick små spår, grävde ner leksaker i snön, tränade hopp genom mina armar och inkallning mm, alltmedan vårsolen lyste. Vid ett tillfälle passerade vi högst tio meter från ett par rådjur. Min duktiga tös kastade en förströdd blick på dem, kom sedan fram till mig och gick gick så fint vid min sida tills rådjuren skuttat iväg.
Vi har även fortsatt med korvapporteringen. Hon kan nu hålla i en tuggpinne minst tio sekunder utan att tugga på den. Jag tycker det är fascinerande hur fort det gick. Nu på kvällen började vi med korv och det gick nästan lika bra. Jag ska lägga in bildbevis när det verkligen sitter.
Det dröjer dock åtminstone till på måndag för imorgon bär det av till Linköping på helgträff för Hundens beteendebiologi 2. Det kommer bjudas på en massa intressanta föreläsningar och jag ser verkligen fram emot det. Nackdelen är att jag måste gå upp redan klockan fyra imorgon bitti så nu ska jag gå och lägga mig!
Människomöten och korvapportering
Dagens promenad gick längs Edsviken. Där brukar det gå en massa hundar och jag hade planerat att öva hundmöten. Det är inget vi har problem med egentligen, men Silva blir gärna lite hoppig när vi passerar nära andra hundar och jag har börjat lära henne att komma upp vid min sida och ta ögonkontakt när vi får möte. De enda hundar vi mötte var dock två staffar som sprang raka vägen fram till Silva och nosade på henne…
Desto bättre var att jag kom igång med en grej jag länge tänkt göra, nämligen att stanna och prata med folk vi möter. Tanken är att Silva ska vänja sig vid att främmande människor står nära, pratar och kanske tittar på henne men att ingenting händer. Jag frågade en kille vad klockan var. Sedan behövde jag inte hitta på fler saker att säga, för de ytterligare två personer vi mötte tog själva kontakt med mig, för att fråga efter vägen respektive om de fick klappa Silva. Den sistnämnda frågan får jag ganska ofta och det är alltid lika tråkigt att behöva säga nej…
På eftermiddagen tränade jag Silva att hålla olika saker i munnen. Jag har haft ett väldigt schå att lära henne att över huvud taget hålla fast saker och hittills är det mest sitt lilla rep-ben och mina vantar. Idag fick hon hålla i en blyertspenna, en ”suddpenna” av plast, sitt halsband och en annan mycket tjockare vante. Vi övade med varje sak tills hon kunde hålla den minst 10 sekunder och plocka upp den från golvet.
Sedan fick jag för mig att börja öva korvapportering när vi ändå höll på med hålla fast-övningar. Eftersom vi inte hade varmkorv hemma använde jag en tuggpinne istället – inte riktigt lika attraktiv som en korv, så det är nog bara en fördel att börja med. Först fick Silva hålla i ett hoprullat staniolpapper. Sedan lindade jag in tuggpinnen i staniolpappret och så fick det sticka ut mer och mer. Jag var förvånad över hur bra det gick. Så länge hon hade den i munnen gjorde hon ingen ansats till att vilja tugga i sig pinnen, men så fort jag klickat och hon fick släppa, kastade hon sig över den för att dra ut pinnen ur staniolen.