Äntligen är den allra vackraste månaden här! Något maj-väder har det dock inte varit än, men det har vägts upp av en fantastisk första majhelg med många besök och mycket som blivit gjort.
Familjen kom upp från Stockholm för att fira valborg och hjälpa mig i trädgården. Inte nog med det, de hade med sig ett plommonträd åt mig! Jag har länge velat komplettera mina två äppelträd med päron eller plommon, men aldrig kommit till skott. Men nu står ett litet ungträd av sorten tunaplommon bredvid vedtraven och glädjer mig varje gång jag tittar ut genom köksfönstret.
På plats i jorden!
Min faster och ena kusin, Daniel, dök upp på fredag eftermiddag. Daniel hade med sig sin ställbara knack-lie – en dröm jämfört med min standardiserade slip-dito. Efter att vi luckrat jorden i trädgårdslandet och satt potatis, slog vi bort all envis aspsly som tagit sig upp på ”ängen” sedan förra sommaren.
Ängen är visserligen inte så mycket äng än så länge, utan snarare än större plätt med älggräs, hundkäx och nässlor, men tids nog ska det bli en klassisk blomsteräng med mängder av arter, har jag tänkt. Därför passade vi även på att faga den, dvs städa den från pinnar, löv och fjolårsgräs, inför sommarens slåtter.
På lördagen kom min gudmor med man, dotter och hundar. De hade inte varit här tidigare, och det var roligt att få visa dem hus och trädgård, även om ingetdera visade sig från sin bästa sida, efter övernattningar och med pågående projekt.
Nu sitter jag här med nya blommor och träd i trädgården och massor av överblivt gott i kyl och skafferi, och känner mig tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv!
Kusinfamiljen hade med sig minipenséer och gudmor med familj kom med nejlikor. De gjorde sig bra med två hyacinter som kommit upp ur lökar jag fick i födelsedagspresent i höstas!
Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.
Snäll syster och del av flyttlasset.
Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.
Positivt är att …
… man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
… man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
… man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
… man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
… allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
… man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
… ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
… man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
… man blir sedd på ett helt annat sätt.
Naturen lite väl nära inpå?
Negativt är att …
… man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
… man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
… man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
… man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …
Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.
Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!
De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…
Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.
När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…
Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.
Skrivbordshurts i snö.
I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.
Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…
Promenad i mina nya vackra omgivningar!
Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.
Broccoli på tillväxt.
I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…
I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.
Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!
Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…
Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.
Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.
Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin
Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!
Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)
Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.
Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…
Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.
Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.
Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.
All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.
Villa, Volvo, vovve!
I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.
Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.
I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.
Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…
Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.
När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.
Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.
Adventstid.
Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!
… sade visst Cajsa Warg aldrig, men den devisen gällde i alla fall när jag sydde en dräkt till lillasyster, som skulle föreställa just den legendariska kokboksförfattaren. Kjolen, koftan, förklädet och halsklädet är nämligen sytt enbart av stuvbitar jag hade hemma: två gardiner, ett gammalt madrassvar och ett uttjänt lakan.
Bindmössan är ett Tradera-fynd som jag köpte till mig själv, men som kom väl till pass när det var dags för Famous Peoples’ Day i hennes skola, där eleverna skulle föreställa berömda personer från förutbestämda århundraden.
På tillställningen fick jag dessutom träffa några av mina författar- och illustratöridoler: Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Jane Austen, samt en massa andra spännande personer, som Isaac Newton, Jenny Lind, Neil Armstrong, Marie Antoinette och prinsessan Victoria. Fler bilder på miniatyr-kändisarna finns på mammas blogg.
I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.
Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.
Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.
Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)
Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.
Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…
(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)
I dag firar vi en 11-åring här hemma och lagom till den lilla tillställningen lånade jag hem den underbara boken Historiebok för kakälskare – en annorlunda bakbok av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.
Jag är en typisk kakälskare, och eftersom jag även är en typisk historieälskare kan jag knappast tänka mig en trevligare bok! Flera hundra år gamla recept varvas med intressant fakta om de olika bakverken och till dem hörande traditioner, råvaror och tillbehör.
Jag har haft boken hemma tidigare och då fokuserat framför allt på de första kapitlen som handlar om antiken och medeltiden. Jag kan t.ex. varmt rekommendera den senmedeltida saffranspajen och de nederländska pannkakorna med kryddig äppelfyllning.
Sedan dess har mitt intresse för 1800-talet bara växt. Således började jag nu bläddra bakifrån och mitt första projekt blev arbogakringlor. Ännu mer kända är kanske södertäljekringlorna, som fattiga änkor bakade och sålde för att inbringa lite extra inkomster efter det att lagen om näringsfrihet infördes 1846. Men detta förekom alltså även i andra orter, som Arboga.
Arbogakringlor kryddas med stött kardemumma och läggs i sjudande vatten innan de gräddas. Om det är korrekt att doppa dem i strösocker vet jag inte, men jag tyckte det b lev fint! 🙂
Mina egna kringlor blev något misslyckade, då mina råvaror inte ville samarbeta med receptet. Andelen smör blev för stor i förhållande till andelen mjöl, varför degen inte ville jäsa. Kringlorna blev små och kompakta, men de gjorde det ändå lätt att förstå hur glad en liten pojke eller flicka måste ha varit om han eller hon lyckats spara ihop några slantar och kunde leta upp en s.k. kakgumma för att inhandla ett sådant sött och smakrikt och dessutom vackert vetebröd.
Man kan också förstå varför detta karaktäristiska bakverk blivit en så vedertagen symbol för bagaryrket, och att landsbygdsbor som varit på besök i staden gärna köpte med sig just kringlor hem till familjen.
Under 1700- och 1800-talen var kringlor också vanliga på gravöl. Dessa begravningskringlor var mycket stora och kryddade med dyrbar saffran. Ofta hamnade de som dekoration och minne ovanför spisen i stället för i begravningsgästernas magar.
Men kringeltraditionen går längre tillbaka än så. Redan på medeltiden bakades sudna (förvällda) kringlor. Fram till 1600-talet var det rågmjöl som gällde, därefter vetemjöl.
Jag tycker nog att både bakandet och ätandet blir snäppet roligare med sådana här förkunskaper. Vad kan tänkas bli nästa projekt? ”Swenska Marenger” fyllda med hallonsylt, Selmas vinbärsgömmor från Mårbacka eller kanske morotsbakelser à la Cajsa Warg?
Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)
Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:
Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.
Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.
Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.
Julgranen i Väla skola
Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.
Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!
En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.
Pappa har satt ihop ett litet bildspel till en av sina låtar. Det bygger helt på mina bilder av min lilla syster och min lilla hund när de busar nere vid ängen. Ta gärna en titt – och en lyss? lyssning? Äcsh, och lyssna, helt enkelt!
Silva har haltat i en vecka nu. Vi var hos veterinären i måndags och deras enda gissning var artros i en tå. Artros är, för de som inte vet det, ett kroniskt ledproblem som beror på obalans i bildningen av brosk. Tassen röntgades för en månad sedan när hon också haltade och då syntes inga tecken på artros. (Den gången konstaterades furunkulos, men det fanns det inga tecken på nu.)
Veterinären trodde inte att det skulle synas något på röntgenplåten nu heller och därför ska ett nytt försök inte göras förrän om två, tre veckor. Tills dess får vi leva i ovisshet. Silva får smärtstillande och inflammationshämmande medicin, som enligt veterinären skulle få henne att sluta halta. Men hon haltar fortfarande.
Om medicinen verkade, skulle vi kunna gå vanliga promenader, bara undvika lite vildare aktiviteter. Som det nu är vågar jag inte det. Vill ju inte tvinga med henne på något som gör ont!
Och som vanligt väljer Silva en ovanligt olämplig tid att bli sjuk. Att delta i agilitytävlingen på vår hemmaklubb nästa lördag är bara att glömma. Den betydligt lugnare rallylydnaden skulle nog inte vara något problem med tanke på tassen, men alla smärtstillande åtgärder klassas som doping så vi lär tvingas stanna hemma även från de tävlingarna. Jag som sett fram emot att debutera i ytterligare en gren…
Inte heller kan Silva fortsätta vara lillmattes träningskompis i agilitykursen som de påbörjat tillsammans. Som tur är får Berenike låna instruktörens bostonterrier tills vidare, så hon kan i alla fall gå klart kursen. Men från min sida sett var något av det bästa med den där kursen att se de två arbeta tillsammans och att Silva fick välbehövlig självständighetsträning.
Roligheterna avlöser varandra just nu! I tisdags var jag och Silvan på en tre timmars introduktion till den nya hundsporten rallylydnad (blev officiell i år). Jag har länge varit sugen på att börja och hade kommit så långt att jag läst igenom reglerna och skrivit ut nybörjarklassens skyltar. Men det behövdes något av det här slaget för att jag skulle komma igång på allvar.
Foto: Berenike Dunér
Det var faktiskt roligare än jag trodde och inte riktigt lika enkelt som jag väntat mig. Det svåraste verkar vara att få flyt i det hela och inte stanna upp vid skyltarna för att komma ihåg vad det är man ska göra, samt att hålla reda på kopplet, som hunden måste ha på sig i nybörjarklassen. Jag är van att hålla det i vänster hand när jag har hunden på vänster sida, men nu ska det vara tvärtom, och det lär kräva en del övning.
Själva momenten känns inte som något större problem då man får (ska!) visa, uppmuntra och ge dubbelkommandon hej vilt, till skillnad från i tävlingslydnad. Å andra sidan kanske just detta med att visa blir en utmaning i sig, då Silva lätt blir förvirrad av för mycket handtecken. Men hon är van vid att följa min hand och med det kommer man långt.
Exempel på moment är olika svängar och vändningar, gå slalom mellan koner, sätta hunden och gå ett varv runt den eller backa med hunden gåendes framför.
I agility och tävlingslydnad har jag känt att jag riskerar att förstöra träningen om jag börjar tävla för tidigt (då man inte har chans att belöna och rätta till fel under en tävling). I rallylydnaden känns det annorlunda, just eftersom det inte handlar så mycket om statiska, exakta moment.
Därför har jag redan sett ut ett par tävlingar som jag tänker åka på i höst, nämligen på Häverö BK, Skarpnäck HU och Apollogruppen. Dessutom är det KM på vår hemmaklubb SoSu BK den 16 oktober. Samma dag är det även agility-KM för barn som Berenike och Silva ska delta i. Spännande värre! Dessförinnan ska de två sötnosarna gå fortsättningskurs i agility som börjar nu på lördag. Jag undrar om hon eller jag ser fram emot det mest!
