Så här på alla hjärtans dag kan jag passa på att påpeka att världens bästa kärleksroman är Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter (enligt Sveriges radios lyssnare 1959). Det är även i övrigt en väldigt bra bok och författaren är som bekant nobelpristagare (1928). Som grädden på moset utspelar den sig i härlig, trovärdig medeltidsmiljö.
För ett par inlägg sedan hävdade jag att tjugondag Knut var det definitiva slutet på julen. Alls icke! Där glömde jag ju alldeles bort lilla julafton, som kyndelsmässodagen ofta fått heta i folkmun.
Kyndelsmässodagen, som enligt den svenska almanackan infaller 2 februari, firas till minne av när Jesus bars fram i templet, 40 dagar efter sin födelse. Denna händelse är det sista Bibeln förtäljer om Jesusbarnet, varför detta följdaktligen räknas till den sista högtiden med julanknytning. Under förkristen tid firades vid den här tiden en botgörarfest.
Kyndelsmäss blev tidigt förknippat med ljus. Ordet kyndel betyder just ljus eller bloss. Stora ljusprocessioner har i västkyrkan varit ett sätt att fira dagen och under medeltiden tog man med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade.
Ett annat namn på dagen är kvindermässa, som här och var tolkats som ”kvinnomässa”. En föregångare till internationella kvinnodagen? Åtminstone en dag när kvinnorna fick fira på sitt eget vis utan något manfolk närvarande.
I det gamla bondesverige ansågs kyndelsmässodagen på många håll markera midvintern, d.v.s. dagen då boskapen stått inne halva tiden. Och inte bara boskapen förresten: det sades att även björnen vände sig i idet den här dagen.
Slutligen kan jag ge det glädjande beskedet att kornet inte kommer frysa i år och höet inte ruttna, för det sista man kan säga om vädret som rådde på kyndelsmässodagen är att det töade!
(Källor: Wikipedia, Högtider, Örnsköldsvik museum & konsthall)
I dag firar vi en 11-åring här hemma och lagom till den lilla tillställningen lånade jag hem den underbara boken Historiebok för kakälskare – en annorlunda bakbok av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros.
Jag är en typisk kakälskare, och eftersom jag även är en typisk historieälskare kan jag knappast tänka mig en trevligare bok! Flera hundra år gamla recept varvas med intressant fakta om de olika bakverken och till dem hörande traditioner, råvaror och tillbehör.
Jag har haft boken hemma tidigare och då fokuserat framför allt på de första kapitlen som handlar om antiken och medeltiden. Jag kan t.ex. varmt rekommendera den senmedeltida saffranspajen och de nederländska pannkakorna med kryddig äppelfyllning.
Sedan dess har mitt intresse för 1800-talet bara växt. Således började jag nu bläddra bakifrån och mitt första projekt blev arbogakringlor. Ännu mer kända är kanske södertäljekringlorna, som fattiga änkor bakade och sålde för att inbringa lite extra inkomster efter det att lagen om näringsfrihet infördes 1846. Men detta förekom alltså även i andra orter, som Arboga.
Mina egna kringlor blev något misslyckade, då mina råvaror inte ville samarbeta med receptet. Andelen smör blev för stor i förhållande till andelen mjöl, varför degen inte ville jäsa. Kringlorna blev små och kompakta, men de gjorde det ändå lätt att förstå hur glad en liten pojke eller flicka måste ha varit om han eller hon lyckats spara ihop några slantar och kunde leta upp en s.k. kakgumma för att inhandla ett sådant sött och smakrikt och dessutom vackert vetebröd.
Man kan också förstå varför detta karaktäristiska bakverk blivit en så vedertagen symbol för bagaryrket, och att landsbygdsbor som varit på besök i staden gärna köpte med sig just kringlor hem till familjen.
Under 1700- och 1800-talen var kringlor också vanliga på gravöl. Dessa begravningskringlor var mycket stora och kryddade med dyrbar saffran. Ofta hamnade de som dekoration och minne ovanför spisen i stället för i begravningsgästernas magar.
Men kringeltraditionen går längre tillbaka än så. Redan på medeltiden bakades sudna (förvällda) kringlor. Fram till 1600-talet var det rågmjöl som gällde, därefter vetemjöl.
Jag tycker nog att både bakandet och ätandet blir snäppet roligare med sådana här förkunskaper. Vad kan tänkas bli nästa projekt? ”Swenska Marenger” fyllda med hallonsylt, Selmas vinbärsgömmor från Mårbacka eller kanske morotsbakelser à la Cajsa Warg?
Varken förr eller senare! (Obs! Gäller om du följer svensk tradition.)
Och i morgon blir det julgransplundring hemma hos oss. Så länge jag kan minnas har vi varje år haft en ordentlig julgransplundring kring tjugondag Knut med ett varierande antal kompisar som gäster: tidigare mina och Veronicas, nu Berenikes. Det äts chokladpudding och dansas kring granen innan granen (som dagen till ära behängts med choklad i glansigt papper) plundras och kastas ut till tonerna av sista versen i Emmy Köhlers Raska fötter:
Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
ty det har han lovat.
Om man i juletid besöker Väla skola på Skansen kan man få höra om hur skollärarens döttrar i 1900-talets början brukade bjuda hem alla traktens barn på julgransplundring. Enligt Skansenpersonalen var just julgransplundringen det roligaste på hela julen.
Flickorna hade vikt smällkarameller så att det räckte till alla barn och när granen slutligen skulle ut skedde det genom en dragkamp mellan pojkarna och flickorna. Pojkarna stod på utsidan om fönstret och drog i granens fot, medan flickorna stod inomhus och höll i toppen. Föga förvånande vann pojkarna, varje gång – det var ju liksom det som var meningen.
Ända sedan 1600-talet har vi i Sverige kastat ut julen den 13 januari, i stället för i samband med trettonhelgen som på de flesta andra håll i världen. Dessförinnan inföll knutsdagen den 7 januari, men när den flyttades fram följde julen med. (Detta stödjer jag till fullo postumt; jag tycker alltid att julen knappt hunnit börja förrän den är över!) Det kan också ha att göra med den oktav, en åtta dagar senare efterfest som enligt tradition följde varje större kyrkohögtid.
Tjugondagen firas/firades på olika sätt i olika delar av landet. I många trakter har det varit vanligt att klä ut sig till knutgubbe i mask och kostym, för att sedan gå runt hos grannarna i hopp om att få smaka på det sista som finns kvar av julgodis. Alltså ännu ett tillfälle för barnen att tigga till sig sötsaker, utöver skärtorsdagen och halloween!
En knutgubbe kunde också, i södra landsänden, vara en halmdocka som ställdes utanför någons dörr för att sedan skickas vidare till någon annan. I Österbybruk och Gimo i Uppland firas fortfarande Knutmasso med en karneval genom samhället.
Hur firar du?
Min klapp till er blir några juliga bilder från mitt senaste Skansen-besök och en julversion av Visa vid midsommartid. Melodin är så vacker och i mitt tycke liksom lite kall och frostnupen, så jag tyckte att den behövde en text för vinterhalvåret också, även om inget kan slå det magiska originalet.
Du lindar av granris en julaftonskrans
och hänger den på din dörr
Du skrattar åt snöflingors kritvita glans
som faller i virvlar och snurr
I natt ska du dansa långt bort ifrån stan
i långdans i språngdans kring den pyntade gran
I natt är du bjuden till landet på dans
att fira som julen var förr
*
Nu sätter du stjärnan i julgranens topp
att ge den ett himlalikt sken
Och barnen de dansar med julglädjens hopp
likt renar på flygande ben
Snart far du till bykyrkans julottesång
och tänker på ett gudabarn som föddes en gång
I natt ska du vaka tills solen går opp
och vänta på Frälsaren ren
Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.
Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.
Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!
Igår var jag på kurs i nålbindning arrangerad av Lovö vävare. Nålbindning är en mycket gammal hantverksteknik som jag länge varit nyfiken på.
Ordet nålbindning har bara använts sedan 1970-talet. Innan dess sa man att man sydde, sömmade, nålade, band eller knyttade. För det är just syr man gör. Med hjälp av en nål i ben eller trä binder man ullgarn till en struktur som i viss mån liknar den man får när man stickar eller virkar. När bindningen är avslutad valkar man vanligtvis sitt alster, för att göra det tätare, varmare och hållbarare.
Det finns flera exempel på riktigt gamla fynd av nålbundna sockor och vantar. Det äldsta är en egyptisk socka från 400-600 f.Kr. I Norden har tekniken varit känd åtminstone sedan vikingatiden, medan svenskarna började sticka först under 1600-talet. Ett par nålbundna vantar blir alltså ett utmärkt komplement till mina medeltidsdräkter!
… är en dag jag aldrig försummar att fira!
Drygt 100 bullar blev det idag, med mycket kanel och kardemumma, mandelmassa, pärlsocker och hackad mandel. Tidigare år har vi ibland gjort mer än dubbelt så många, men i år var jag ensam bagare så det fick räcka så här. Men visst är kanelbullar annars något man aldrig kan få nog av!?
Jag tänker ofta att jag skulle ha velat leva för länge sedan, kanske på 1800-talet, men när jag minns att kanelbullen ”uppfanns” först på 1920-talet, då Sverige blev självförsörjande på vetemjöl och socker, är jag glad att så inte är fallet!
Ibland är det bra att ha en mamma som är medlem i Åhléns kundklubb. Igår betydde det att jag kunde ta med mig min kusin Camilla, som liksom jag har en förkärlek till vissa engelska 1800-talsromaner, på förhandsvisning av den nya filmatiseringen av Jane Eyre.
Det var länge sedan jag såg den förra filmen från 1996, men Camilla hade den aktuell och menade att den här var bättre. Det kan jag mycket väl tänka mig, för den var verkligen bra. Allt, från miljöer till skådespelarinsatser, kändes mycket trovärdigt och levande. Boken följdes förhållandevis troget, bortsett från att filmen började mitt i berättelsen, varefter det som hände fick Jane att tänka tillbaka på det hon varit med om tidigare. Det gjorde att jag tyckte slutet kom lite plötsligt, men i övrigt fungerade det bra.
På tal om slutet, så har ingen film eller teater jag sett gjort det lika bra som i boken. Jag tycker om hur Jane i boken, när hon efter allt som hänt, kommer tillbaka till mr Rochester och inte genast kastar sig i hans famn, utan är inte så lite lurig och retsam, innan hon låter honom förstå att hon faktiskt är tillbaka för att stanna.
Lite störde det mig också att Rochester i filmen blivit så förändrad till utseendet, med helskägg och stort, rufsigt hår – bara för att han inte längre såg ut som jag tänkt mig. Men när jag nu tittade i boken säger faktiskt Jane: ”Det är på tiden att någon börjar göra folk av er igen. Ni håller ju på att förvandlas till ett lejon eller något sådant. Just nu påminner ni faktiskt mest om Nebukadnessar som bodde bland markens djur, håret är som örnfjädrar.” Så jag antar att det tvärtom var bra att de vågat göra honom sådan.
Att sedan den klassiska repliken ”reader, I married him” inte var med, hade förstås sina naturliga skäl!
Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.
(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)