Sveriges historia, vars andra säsong nu visas på TV4, må ha ett tråkigt namn som mest påminner om dammiga böcker och långa timmar i skolbänken. Men skenet bedrar. Martin Timell och Dick Harrison visar och berättar om vad som hänt i vårt land från istiden fram till idag på ett sätt som är både intressant och underhållande. Trovärdiga rekonstruktioner av personer och händelser bidrar till att man får en känsla för hur människorna upplevde sin samtid, istället för att bara matas med fakta.
Enligt programmets webbplats bygger serien på ”den allra senaste forskningen och nytt sätt att se på historien. Tidigare bortglömda och försummade historiska händelser och personer lyfts fram i ett helt nytt ljus.”
Sammanfattningsvis ett mycket bra program, alltså. Men jag är inte förvånad. Det kan inte bli annat än bra när en så kunnig och engagerad människa som Dick Harrison är inblandad. Denna professor i historia vid Lunds universitet har för mig börjat dyka upp i allt fler sammanhang, bl.a. i rollen som kung Valdemar Atterdags sändebud på Medeltidsveckan och som författare till Ofärd, en spännande och kunskapsspäckad roman som utspelar sig på 600-talet. Hans blogg på SvD:s webbplats är också väl värd ett besök.
Gårdagen hade gammaldags dans och musik som genomgående tema. Den började med sekelskiftesmarknad på Akalla By. Jag hade nog förväntat mig ännu mer ”förr i tiden-känsla”, men det var på det hela taget en trevlig tillställning. Bl.a. bjöds det på folkdans till ljudet av ett tiotal nyckelharpor och gammaldags lekar. Bland marknadens besökare fanns en trio stiliga soldater, en skollärarinna, en fiskardräng, några fina damer och en velocipedryttare, d.v.s. en man som trampade omkring på en gammaldags höghjulig cykel.
Nyckelharpsspelare
Velocipedisten berättade att framhjulet var så stort (upp till 152 cm i diameter enligt Wikipedia) för att kunna uppnå höga farter. Velocipederna användes nämligen inte främst till transport från en punkt till en annan utan till kappkörning, där man kunde nå en fart på upp emot 40 km/t.
Jag har alltid trott att dessa höghjulingar var den första typen av cykel, men faktum är att det även innan fanns cyklar med lika stora hjul. Redan kring år 1600 fanns cykelliknande fordon men först under 1800-talet började dessa utvecklas till att få styre och pedaler. I början gjorde man nämligen fart genom att sparka ifrån med fötterna mot marken.
Velocipedryttaren
På kvällen bar det av till Folkmusikhuset på Skeppsholmen, en riktigt guldgruva som jag önskar att jag fått upp ögonen för långt tidigare. Varje söndag från och med igår har de öppet hus med olika aktiviteter inom dans och musik, helt gratis! Igår passade jag på att lära mig grunderna i vals. Riktigt svårt, tyckte jag, med min ganska bristfälliga koordinationsförmåga, men jag har gett mig tusan på att lära mig! Och då väntar polska och polka och schottis och all tänkbar gammeldans!
Efter en svettig timme i tretakt var det dags för det som var anledningen till att jag över huvud taget fick upp ögonen för Folkmusikhuset. Ni som läste mitt inlägg om medeltidsveckan minns kanske min besvikelse över att Korp inte var där och arrangerade balladdans. Men nu befann sig alltså Karen och Gunnar på Skeppsholmen och bjöd på en härlig stund med vackra gamla ballader med tillhörande dans.
Balladdans dansas i ring eller i en lång orm som under dansens gång kan nå de mest invecklade formationer. Man tar två steg åt vänster och så ett åt höger, alltid medsols. En försångare sjunger de berättande texterna medan alla sjunger med i omkvädet, ”refrängen”. Det finns flera filmer med balladdans på YouTube, bl.a. den nedan där Gunnar sjunger en ballad om en flicka som förs bort av Näcken. Jag kan också rekommendera Korps CD med ballader och medeltida visor, som ständigt går varm i min CD-spelare …
Som synes har jag tagit steget att ändra bloggens titel och därmed också dess inriktning. Jag ville ge mer plats åt mina andra intressen utöver hundar och hundträning. Det är vissesrligen bland det roligaste som finns, men allt det som ryms inom begreppet kulturhistoria har på något sätt en djupare mening. Bevarande av gammal kunskap, gamla miljöer och gamla föremål är något jag verkligen brinner för och vill bidra till. Det hänger samman med en djup och innerlig längtan som jag inte riktigt kan beskriva, men som väcks så snart jag kommer i kontakt med allmogekonst, folkdans, gamla orörda hus och gårdar, gamla lantraser, historiska dräkter … allt sådant som har att göra med livet förr, och i synnerhet livet på landet.
Men ta det lugnt, alla ni som besöker bloggen främst för att läsa om mina och Silvas strapatser i vardagen och på tävlingsbanan eller bara om hundar i allmänhet kommer få ert lystmäte även i framtiden! Idag känns det dock inte som något särskilt upplyftande ämne, då Silva än en gång börjat halta på ena frambenet.
Under några månader dök den där hältan upp då och då, men eftersom den gick så snabbt över varje gång tog det ett tag innan jag tog saken på allvar. Veterinären konstaterade furunkulos (en form av tassböld) i mitten av sommaren och efter behandlingen hon fick då har hon inte haltat igen, inte förrän nu … Så nu undrar jag om det är furunkulosen som är på väg tillbaka (även om jag inte kan känna något konstigt på tassen) eller om det är något helt annat. Får nog bli ännu ett veterinärbesök …
Idag skulle Silva egentligen varit på agilitykurs med lillmatte. Istället är vi hemma och tar det lugnt. Förmiddagen ägnade jag åt trädgården där jag bl.a. rensade i jordgubbslandet och plockade in de sista krusbären. Vår gamla krusbärsbuske har verkligen varit en positiv överraskning i år. Efter att förra året bara ha gett några deciliter bär blev det i år över sex liter, som förädlats till både kräm, paj, marmelad, chutney och gelé. Nu är frågan vad jag ska göra med den sista litern? Några förslag?
Med stort intresse för både djur, nordisk kulturhistoria, gammaldags hantverk, gamla hus och livet förr är Skansen lite av ett paradis för mig. Jag kan gå omkring hur länge som helst och bara njuta av miljön och insupa den stora kunskap som den alltid lika trevliga och välklädda personalen delar med sig av.
Igår hade jag bestämt mig för att åka dit och vara med om deras lindagar med ullinslag. Innan jag gav mig av överraskades jag av mamma och pappa med en för tidig födelsedagspresent i form av ett Skansens årskort. Så nu har jag gratis inträde ett år framöver och en hel del andra förmåner därtill!
Dagen blev mycket lyckad. På Väsby gård har jag tidigare provat att rycka lin samt bråka, häckla och skäkta det (vilket kort sagt går ut på att frilägga växtens inre fibrer). Detta demonstrerades även på Skansen, men här fick man se ytterligare steg i processen, som vävning, spinning och repslagning. Därutöver fick jag även prova på knyppling (som var ganska kul och inte så invecklat som det ser ut), se en vattendriven vadmalsstamp i bruk, delta i bykning av linneplagg, höra om hur man kunde återanvända gamla ylleplagg på 1800-talet och hur man bäst sköter de ylleplagg man vill ha kvar.
En av kvinnorna som stod och beredde lin visade sig även ha intresse för medeltidskläder. Vi var rörande överens om hur tokigt det är med alla som går omkring i färgade linneklänningar på medeltidsveckan och liknande evenemang. Växtfibrer är svårare att färga än ull och därför var linnet förr nästan uteslutande ofärgat och användes i princip bara till särkar, huvudbonader, förkläden och liknande. Över linnet ska man förstås ha ylle (bland annat för att det, åtminstone i form av vadmal, är vattenavvisande) som dock är allför varmt och stickigt att ha direkt mot kroppen.
Innan jag lämnade linberedningsverket frågade hon om jag hade någon användning av lin och kastade till mig en härva. Så nu ska jag prova att spinna lite lintråd. Skillnaden mot att spinna ull är att ullen är fet och försedd med små hullingar, vilket gör att den lätt håller ihop. Linet, däremot, har betydligt längre fibrer och innehåller pektin som fungerar lite som lim, allra bäst om man blöter det lite grann.
Linhärvan och min fina topptyngda slända i valnötsträ
Den gycklarglada, rökdoftande, säckpipeljudande, linneklädda, rustningsklingande, saffranssmakande medeltidsveckan är förstås en av årets höjdpunkter för en historienörd som jag. Den föregås visserligen alltid av en viss ångest knuten till diverse sömnadsprojekt, i form av frågor som dessa:
Vilka färger passar bäst ihop?
Kommer det räcka med 3 meter av det här tyget?
Är det här mönstret historiskt korrekt och vilket århundrade hör det hemma i?
Är jag helt från vettet som köper tyg för så här mycket pengar!?
Och framför allt: kommer jag hinna klart med allt i tid!?
Men när man väl sätter sin fot på Visbys kullerstenslagda mark är all ångest som bortblåst och allt är idel medeltidslycka.
Nike hittade en fyrbent kompis på Östergravar.
I år åkte jag med minstasystern Berenike, vars intresse för dylika evenemang tycks växa för varje år – till min stora glädje, då jag annars är ganska ensam i bekantskapskretsen om min fascination för hellånga ylleklänningar och vita linnehättor.
Redan för flera månader sedan hade jag lovat Nike en ny dräkt till i årets medeltidsvecka, trots att hon förra året fick en mycket vacker och påkostad klänning. Men jag hade tänkt åka i min dräkt hemmahörande i de lägre samhällsklasserna, så om inte jag skulle behöva gå runt och agera tjänarinna åt en ung, bortskämd adelsfröken under hela visbyvistelsen, var det bäst att ordna något i samma stil även åt henne.
Till skillnad från förra året lät jag henne dock till stor del sy den själv. Hon fick förstås även välja utformning och färg och jag måste säga att det blev riktigt lyckat: en enkel skogsgrön linneklänning (som egentligen borde ha varit i ylle, men när det gäller barn tycker jag att man kan få göra vissa avsteg från renlärigheten för att undvika att de dör av värmeslag), en mörkblå yllesurkot med sprund i sidorna, ett oblekt linneförkläde med bröstkil samt ett huckle i samma tyg.
Nikes dräkt
Jag köpte många meter av detta medelgrova linnetyg som jag blev väldigt förtjust i. Av det blev det även en särk, ett förkläde och ett huckle till mig. Dessutom köpte jag en bit verklighetstroget konstskinn (av etiska skäl) av vilket jag tillverkade ett par skor, ett bälte och ett fodral till min lilla medeltida sax (eller sisare, som man visst sa när det begav sig).
Tidigare har jag gärna gjort en helt ny dräkt inför medeltidsveckorna, men jag är glad åt att jag i år istället ägnade mig åt detaljer. Det är verkligen en helt annan känsla så fort man byter ut 2000-talsdojorna mot äkta medeltidsskor (om än i oäkta material), placerade ovanpå bruna yllehosor. En huvudbonad gör också mycket för känslan. Man är (bokstavligt talat!) medeltida från topp till tå!
Tack vare den nya särken kan jag dessutom äntligen röra mig obehindrat. Den linneklänning jag tidigare använt som särk är otrevligt snäv i ärmarna (och inte heller särskilt tidsenligt sydd). Den nya, däremot, är ett av de bekvämaste plagg jag burit, inte minst att sova i! 🙂
Min dräkt. Vid min högra hand skymtar det lilla saxfodralet. Foto: Berenike Dunér
Tyvärr var jag väldigt sen med att boka rum, varför vi bara kunde stanna två nätter. Men vi njöt desto mer de dagar vi var där! Vi strosade på marknaden, spelade musroulette (som Nike lyckades vinna i!), såg på improvisationsschlagerfestival, bevittnade slaget mellan gutar och danskar år 1361, besökte fornsalen, åt glass på Sveriges största glassbar (med 140 smaker att välja bland!) och deltog i det stora avslutande gästabudet (där en mycket stilig kålrotsbåt fick se dagens ljus!).
Fjolårets långdans på stora gästabudet. Jag och syrrorna. Foto: Anna Dunér
Jag saknade dock Korps balladdans, både under dagarna och på gästabudet. Långdansen med säkert hundra deltagare på ett fackelupplyst Stora torget var något av det bästa förra året.
Naturligtvis åkte vi dit och hem i våra medeltidskläder – mindre att bära och fler glada kommentarer!
Trots den lilla missräkningen måste jag instämma med Loke Nyberg, medeltidsveckans mest hyllade trubadur:
På årets bokrea snubblade jag över tegelstenen Husbibeln – möten med gårdar av Nina Ericson och Maj-Britt Andersson. Med en växande passion för gamla hus och gårdar var jag bara tvungen att införskaffa ett exemplar.
Kanske hade jag trott att texterna skulle påminna mer om de sakliga men inspirerande reportagen i tidskriften Gård & torp (vilken jag numera är en trogen prenumerant av). Istället så visade det sig vara personliga, tänkvärda och ofta ganska abstrakta bitar, om gårdar uteslutande belägna i Hälsingland.
Även om den inte var vad jag väntat mig, var den klart läsvärd, inte minst på grund av de mycket vackra bilderna som upptar kanske hälften av bokens 500 sidor. På vissa ställen fanns riktiga guldkorn, till exempel följande stycke, som i viss mån lyckas förklara min stora kärlek till skogen såväl som till svunna tider:
Att följa en gammal stig är att vandra tätt, tätt efter dem som gick där för flera hundra år sedan. […] Två hundra år efter pigorna går jag deras fäbodstig. Men hur trygg jag än känner mig i skogen var de ännu mera förtrogna med den. Alla skogens tecken kunde de tyda. Skogen var deras vän i en förtrolighet som endast kan uppnäs genom att leva med den som de gjorde på fäbodvallarna sommar efter sommar. Så nära går det inte att komma inpå skogen med mobiltelefon och grova Timberland-skor. Ju mer vi försöker underlätta vårt umgänge i skogen, desto mer tar den avstånd från oss.
"Att följa en gammal stig..."
Det här har jag själv märkt. På nyårsafton har det blivit tradition att jag tar på mig medeltidskläder och går ut mitt i skogen för att pulsa fram genom snön på de allra smalaste stigarna. Hur annorlunda tar inte skogen emot en när man kommer iförd ylleklänning och yllemantel, färgade i samma palett som en solbelyst tall, jämfört med när man klampar fram i jeans och illröd dunjacka!
Texten fortsätter:
[…] När sommarljuset var som mest förföriskt kunde inget hindra en man att ta sig upp till sin käresta i skogen. Vad han än kom med för svepskäl var han självlysande av längtan. Det säger sig självt att en längtan blir uttunnad om det bara är att hoppa in i en bil och vara framme inom en timme. Längtan får en annan innebörd då den ska föra människan flera mil en hel dag genom tät skog med björnspår och villgräs.
Kan ni nu förstå att min längtan för närvarande står till släktens gamla fäbodstuga två mil upp i skogen ovanför Malung?
Släktstugan, som jag älskar, trots att den stackaren på senare tid förnedrats med plåttak, modern skorsten och otidsenliga färger på dörr och trappa...
Min blogg är inte, till skillnad från min mammas, en blogg om barnlitteratur. Men jag vill ändå uppmärksamma två böcker som jag råkade hitta på biblioteket här om dagen. (Jag gick dit med ambitionen att absolut inte låna någonting, då jag redan har så mycket att läsa, men naturligtvis kom jag hem med en bunt böcker i alla fall…).
Den första heter Husdjurens vilda liv och är av Stefan Casta och Staffan Ullström. Den behandlar våra husdjurs historia på ett trevligt och lättsmält sätt. Boken börjar med vårt äldsta husdjur, hunden, och fortsätter via bl.a. geten, hästen, katten, duvan och undulaten fram till hamstern, som bara varit tam i ca 80 år. Även om den är skriven för barn, är den perfekt även för vuxna som vill veta hur det gick till när våra husdjur domesticerades. Visste du till exempel att man förr trodde att uroxarna var älvornas oxar och att alla tama guldhamstrar härstammar från en enda kull vilda hamstrar? Den intressanta faktan illustreras av fina teckningar av både vilda och tama djur.
Den andra boken, Djuren på gården, är en fotobok med underbara fotografier av Sven Zetterlund. Tillsammans med Ingegerd Zetterlund berättar han väldigt trevligt om djuren på bilderna. Vi får bl.a. läsa om ardennerstoet Majra som just fått ett föl, om lammet Pella som räddar sin blinda syster Pralin från att springa in i en sten, om katten Mio som överlevt mot alla odds och om sankt bernhardstiken Rosa som för en stund lämnar sina valpar för att sno mat från hönsen. Efter varje avsnitt om ett djur, följer en eller två sidor med grundläggande fakta om arten.
I båda böckerna förmedlas budskapet att många produktionsdjur lever under dåliga och onaturliga förhållanden. I Djuren på gården, är flera av de små ”reportagen” från KRAV-gårdar och författarna förklarar vad som får djuren att må bra. Lantraser nämns också i båda böckerna. De kan säkert vara bra underlag för att berätta för barn varför det är viktigt att bevara våra lantraser.
Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.
Så här har det sett ut i mitt rum fram till nu.Nattduksbordet med egenbroderad duk
Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.
Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.
Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.
Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.
Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…
Plötsligt på förmiddagen, när jag sitter vid datorn, blir det svårt att läsa. Texten liksom försvinner allteftersom jag flyttar blicken. Jag går ifrån datorn och hoppas att det ska försvinna snart. Mamma övertalar mig dock att ringa sjukvårdsupplysningen och dessa i sin tur tycker att jag ska komma in till akuten. På vägen dit infinner sig en olidlig huvudvärk som hotar att spränga mitt huvud. Efter ca tre timmars väntan får jag äntligen träffa en läkare, som konstaterar vad jag redan hyst starka misstankar om: migrän.
Vid det laget är jag dock fri från både huvudvärk och synrubbningar. Pappa kommer och hämtar mig, och vi anländer hem i samma stund som våra nyårsgäster. Det första jag får höra när jag kommer in är att när mamma hade tagit ut Silva på en kort rastningsrunda, hade några idioter smällt av en smällare alldeles nära dem. Smällaren svischade tätt förbi Silva, som fick panik, slet sig och sprang runt hela området, för att slutligen landa på trappen där hon satte sig och skällde tills hon blev insläppt. Då sprang hon raka vägen upp och gömde sig under mammas och pappas sängar, där hon hade legat och skakat ända tills jag kom hem.
Som tur är har hon inte blivit så enormt rädd just för smällar, om de inte kommer väldigt plötsligt och nära. Däremot vågade hon på flera dagar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Hon bara la sig resolut innanför dörren, eller satte sig på tröskeln och skällde olyckligt rakt ut i luften. En snabbis ute i trädgården var det enda jag, med stor möda, kunde få henne till. Detta ledde till att jag lika många nätter väcktes minst en gång av en super-nödig hund och fick släpa mig upp för att öppna bakdörren. Dessutom var Silva ovanligt lättskrämd i allmänhet ett bra tag.
Nu är allting, tack och lov, som vanligt igen och vi kan gå vår vanliga runda om kvällarna. Men jag är fortfarande mer än lovligt arg på dem som orsakade en sådan skräck hos min älskling, och över huvud taget på dem som inte kan nöja sig med att smälla på nyårsafton utan tvingar en stor mängd djur och människor att leva i ständig oro i veckor…
