Äntligen är den allra vackraste månaden här! Något maj-väder har det dock inte varit än, men det har vägts upp av en fantastisk första majhelg med många besök och mycket som blivit gjort.
Familjen kom upp från Stockholm för att fira valborg och hjälpa mig i trädgården. Inte nog med det, de hade med sig ett plommonträd åt mig! Jag har länge velat komplettera mina två äppelträd med päron eller plommon, men aldrig kommit till skott. Men nu står ett litet ungträd av sorten tunaplommon bredvid vedtraven och glädjer mig varje gång jag tittar ut genom köksfönstret.
På plats i jorden!
Min faster och ena kusin, Daniel, dök upp på fredag eftermiddag. Daniel hade med sig sin ställbara knack-lie – en dröm jämfört med min standardiserade slip-dito. Efter att vi luckrat jorden i trädgårdslandet och satt potatis, slog vi bort all envis aspsly som tagit sig upp på ”ängen” sedan förra sommaren.
Ängen är visserligen inte så mycket äng än så länge, utan snarare än större plätt med älggräs, hundkäx och nässlor, men tids nog ska det bli en klassisk blomsteräng med mängder av arter, har jag tänkt. Därför passade vi även på att faga den, dvs städa den från pinnar, löv och fjolårsgräs, inför sommarens slåtter.
På lördagen kom min gudmor med man, dotter och hundar. De hade inte varit här tidigare, och det var roligt att få visa dem hus och trädgård, även om ingetdera visade sig från sin bästa sida, efter övernattningar och med pågående projekt.
Nu sitter jag här med nya blommor och träd i trädgården och massor av överblivt gott i kyl och skafferi, och känner mig tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv!
Kusinfamiljen hade med sig minipenséer och gudmor med familj kom med nejlikor. De gjorde sig bra med två hyacinter som kommit upp ur lökar jag fick i födelsedagspresent i höstas!
Alltför ofta känner jag att jag vill odla mer för sakens skull, än för att det är roligt. Jag förväntar det liksom av mig själv, nu när jag bor som jag bor. Odling passar in i min livsstil och harmonierar med mina övriga intressen.
Eftersom det finns mycket som jag hellre gör, blir odlingarna lite halvdant skötta. Därmed blir resultatet dåligt, och odlingsglädjen minskar än mer. En ond spiral alltså…
Med våren kom så odlingsstressen till Nordanberg. Hur skulle jag hinna med att planera, jordförbättra, förodla och så på friland, förgro och sätta potatis, plantera om jordgubbsplantor, och sedan regelbundet vattna, gödsla, rensa och kupa… Det tycktes oöverstigligt.
Jag bestämde mig i alla fall för att inte köpa något nytt i fröväg, utan nöja mig med det jag redan hade hemma. Potatis hade jag sparat från förra året, så inte heller det behövde jag köpa. Bara några säckar barkmull till jordförbättring skaffade jag pliktskyldigast.
Men så råkade jag hitta min ”trädgårdsskjorta” i garderoben, en otroligt bekväm grårandig linneblus. I samma ögonblick väcktes en liten gnista i mig, och så klippte jag till ett trädgårdsförkläde av ett par gamla jeans.
Så utrustad gick jag i går kväll ner till landet och kände på jorden. Den verkade finare än någonsin under de år jag brukat den, redan innan jag jordförbättrat. Förmodligen beror det på att jag inte förrän i fjol insåg att lerjordar bör höstgrävas – vilket jag också gjorde (med välbehövlig hjälp av en vän, eftersom jag hade problem med knäna).
Den ljumma vårkvällen och det svala linnetyget, koltrastsången och dofterna, och så den fina, vända jorden som bara låg där och väntade på mig… Plötsligt mindes jag precis hur härligt det kan vara med trädgårdsarbete, och nu vill jag helst inte göra något annat än att traska omkring i gummistövlar med en spade eller en grep i högsta hugg, i min alldeles egna trädgård.
Odling harmonierar inte bara med min livsstil och mina intressen. Det harmonierar med min själ – bara jag får göra det på mitt sätt.
I vintras innebar torparlycka att ligga i en hundra år gammal, lagom knarrig utdragssoffa under ett hundra år gammalt ärvt regulatorur och lyssna till brasans knastrande i den hundra år gamla kakelugnen, som jag efter ett års tid, många kalla nätter och otaliga besök av sotare och hantverkare, fått börja elda i.
Släktklenod och second hand-fynd som gör vinternätterna mysigare
Nu när sommaren närmar sig är torparlycka bl.a. att gå runt i trädgården i gummistövlar, randig linneskjorta och halmhatt och pyssla med än det ena, än det andra, medan gräset blir allt grönare och blommor tittar upp i alla vrår.
Det är också något så simpelt som att hänga tvätt. Vintertid, när jag hänger den inomhus, på en ihopfällbar torkställning som jag placerat där den för tillfället får plats, är det visserligen en av de absolut tråkigaste vardassysslorna.
Men! Att en ljummen vårkväll ta den stora vidjekorgen under armen, sticka fötterna i sina väl ingångna träskor, traska ner till ängen och sedan stå där och hänga plagg efter plagg på jutesnöret som jag spänt upp mellan äppelträdet och en av de gamla björkarna – det är ren och skär njutning!
Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.
Snäll syster och del av flyttlasset.
Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.
Positivt är att …
… man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
… man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
… man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
… man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
… allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
… man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
… ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
… man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
… man blir sedd på ett helt annat sätt.
Naturen lite väl nära inpå?
Negativt är att …
… man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
… man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
… man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
… man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …
Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.
Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!
De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…
Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.
När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…
Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.
Skrivbordshurts i snö.
I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.
Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…
Promenad i mina nya vackra omgivningar!
Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.
Broccoli på tillväxt.
I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…
I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.
Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!
Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…
Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.
Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.
Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin
Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!
Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)
Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.
Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…
Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.
Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.
Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.
All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.
Villa, Volvo, vovve!
I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.
Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.
I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.
Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…
Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.
När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.
Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.
Adventstid.
Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!
Husjubileerna avlöser varandra! I dag är det ett år sedan jag skrev på kontraktet. Tydligen tycker huset det var väldigt bra gjort, för i dag visade det sin tacksamhet genom att uppenbara en rabarberplanta längst ner på tomten! Den hade varit dold bakom förvildade vinbärssnår och aspsly. Mycket har jag redan haft att vara glad för i trädgården, men just rabarber har jag verkligen saknat, så någon bättre ettårspresent kunde jag knappast ha fått!
På eftermiddagen kom dessutom min fasters syster förbi med ett helt gäng tomat-, squash- och gurkplantor! Och flera sorters sättpotatis har jag fått av mina morföräldrars grannar. Alla är så snälla och min odlarinspiration bara växer! Jag skulle önska att man fick vara ute i trädgården och arbeta precis hela dagen.
Hela sommaren kändes som ett enda långt leta efter och vänta på hantverkare av olika slag, men nu börjar det äntligen hända grejer!
I torsdags satte takläggarna igång. De ska byta ut det amatörmässigt pålagda, läckande plåttaket mot vackert begagnat lertegel. Jag har beställt massiva, kilsågade furuplankor som ska in på nedervåningen när det gamla fuktskadade golvet är utrivet.
Igår hade jag dessutom besök av en arborist. Hon gjorde ett fantastiskt jobb med beskärning av de stackars gamla äppelträden och fällning av ett flertal mindre granar som bidragit till att skugga den gamla åkermarken. Själv gallrade jag syren tills jag stupade ungefär, för att det ena äppelträdet skulle få mer ljus.
Dessutom ska jag vitalisera träden, dvs gräva upp gräset runt omkring dem och fylla på med mull. I år har jag bara kunnat skymta några enstaka äpplen på grenarna, men nu hoppas jag att den här behandlingen ska göra susen inför kommande säsonger!
… hittar du på min kära vän Emmas nyöppnade blogg. Som blomtokig trädgårdsingenjörsstudent har hon öga för naturens oändliga rikedom och fantasi, något hon lyckas fånga med sin kamera.
I vår lilla radhusträdgård har vi minst sagt oproportionerligt mycket citronmeliss. Den skulle gärna tränga undan både myntan och oreganon om den fick chansen och har faktiskt spritt sig ända bort till rabarbern.
Det är förstås trevligt att någonting trivs i vår trädgård, men ibland kan jag inte låta bli att fråga mig: varför just citronmelissen? För vad gör man egentligen med citronmeliss, mer än dekorerar sommarefterrätter?
Jo, man kan baka örtdrömmar! Det finns många goda småkakor, men dessa hör ändå till mina absoluta favoriter. Fullproppade med somrigt, aromatiskt kryddgrönt och bakade med kokosfett, vilket ger dem en underbar smälta-i-munnen-karaktär.
I går bakade jag en stooor sats så att det förhoppningsvis räcker framåt hösten åtminstone. Skafferiet är fullt, men ute i trädgården märks det över huvud taget inte. Citronmelissbusken ser precis lika stor ut som innan.
Smält kokosfettet tillsammans med de hackade örterna. Låt svalna. Arbeta samman alla ingredienser till en deg. Låt den gärna vila kallt ett tag. Forma den därefter till små runda bollar. Grädda i 10-12 min i 175°.
Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.
(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)
