Som webbredaktörsstudent har jag idag och imorgon i uppgift att skriva en miljörelaterad artikel. Jag valde det intressanta och heta ämnet licensjakten på varg. Det krävs att vi har med någon form av intervju, och då tänkte jag att det kunde vara spännande att ta reda på villka som är de vanligaste argumenten för och emot licensjakten.
Jag vore väldigt glad om du ville ägna en halv minut åt att svara på frågorna nedan! (Observera att du bara behöver svara på fråga nummer 1 samt nummer 2a ELLER 2b.)
Mina senaste fotorundor har varit inspirerad av Tajma, som nämnde att hon lär sina hundar vissa tricks för att få bra foton. Hittills har jag i princip nöjt mig med småtrista porträtt och inkallningsbilder när det gäller hundfotografering, eftersom Silva alltid kommer springande till mig när hon märker att det är fotodags. Men nu inser jag att hon kan mer än jag tror. Om jag först belönar henne några gånger för att hålla en viss position så kan hon stå kvar även medan jag knäpper av några bilder.
Fotografering kan faktiskt vara bra aktivering även för hunden, inte bara för matte/husse. Tänk ut ett roligt motiv och tvinga hunden att använda huvudet. Kom bara ihåg att hunden inte ser någon skillnad på foto-träning och annan träning. Samma inlärningsprinciper gäller. Hunden behöver fortfarande motiveras med bra belöningar och förtjänar en tydlig och tålmodig tränare. Om du fokuserar så mycket på att få det perfekta fotot så att du blir sur och irriterad när det inte blir som du vill, är det inte längre bra aktivering.
Nu vill jag bli utmanad! Nämn ett motiv och jag ska fota det!
Här är en som älskar snön, trots att hon ibland nästan försvinner i den!
Kan inte hjälpa att jag blev glad över att snön kom tillbaka, även om det ställde till problem för många. Säga vad man vill, men det är väl ändå lite spännande med ett så pass dramatiskt väder som det var igår kväll? Och vem kan motstå solglittret på de snötyngda grenarna under en pulsande skogspromenad?
Vår vanliga runda över Ängen tog väl dubbelt så lång tid som vanligt, men det gjorde ingenting. Jag trampade upp Silvas namn i snön. Tyvärr förstod hon sig inte på denna min kärleksförklaring till henne, utan trodde att det var fråga om ett spår. Hon satte näsan i backen och gav sig ut bland bokstäverna och på sitt vanliga slarviga vis genade hon mellan mina välgenomtänkta linjer. Så nu är det väl ingen som ser vad det står. Men det gör heller ingenting.
Nu ska jag njuta av Leila Lindholmsnybakade chocolate chip cookies med apelsin och nötter, tillsammans med nästan hela familjen, som fått stanna hemma från sina respektive jobb p.g.a. snön. Mysigt! Nej, en snöstorm då och då gör verkligen ingenting…
Jag är fortfarande upp över öronen förälskad i mitt körkort. Först nu vet jag på allvar vad den där omtalade friheten innebär! Det är så härligt att slippa sitta och frysa på pendeltågsstationen på kvällen, tigga skjuts av kompisar och föräldrar och komma för sent p.g.a. inställda bussar.
Äntligen!
Några minnen från uppkörningen:
När min körskollärare under uppvärmningsturen säger ”ja, nu är det dags för dig att komma ut och övningsköra på egen hand!”. Av någon anledning fick den repliken mig att känna att jag skulle klara det, att jag snart skulle få sitta helt själv i bilen. Samtidigt var det ett bra sätt att säga att man inte är fullärd bara för att man får körkort, utan att man hela tiden kan bli bättre.
När jag, hypernervös, satt mig på förarplatsen bredvid inspektören och när jag ska bälta mig upptäcker att jag glömt att stänga skärpet! En knäpp, vardaglig sak som lättar upp stämningen och gör mig betydligt mindre nervös.
När vi är tillbaka på parkeringsplatsen och inspektören säger med helt vardaglig röst ”ja, då ska jag tala om för dig att det här… är ju godkänt!”. Kommentarer överflödiga.
När inspektören får veta att jag hade 63 rätt av 65 möjliga på teoriprovet och sedan sitter en lång stund och försäkrar att han under de 30 år som han jobbat som inspektör aldrig har kört upp med någon som haft ett så bra resultat! (Ibland måste man väl få skryta lite på sin blogg? :))
När körskolläraren efteråt frågar ”hur många gånger behövde syrran köra upp?” och jag svarar ”tre” och han frågar ”och hur många gånger behövde du köra upp?” och jag ler fånigt och säger ”EN!”. Kan inte hjälpa att jag i det ögonblicket kände mig bara en liten gnutta skadeglad… Det kändes trots allt lite snopet att lillasyrran fick sitt kort innan mig, det här var min upprättelse!
När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:
att titt som tätt behöva skämmas över sin hund, när den t.ex. skäller ut människor som vill klappa henne eller bara råkar titta lite för länge på henne, och tro att de tycker att man har en ouppfostrad byracka som man inte kan hantera.
att ofta känna sig som en dålig hundägare och undra vad tusan man gjort fel eftersom det blivit så här.
att aldrig helt och hållet kunna glädjas över besök (så till vida besöket inte består av någon av de få människor som hunden accepterar) utan istället oroa sig för hur hunden kommer att bete sig och hur man själv kommer att hantera situationen.
att bli ännu mer bunden än en ”vanlig” hundägare, eftersom man i det längsta drar sig från att lämna bort sin problemhund till någon annan, då man är rädd att de som passar hunden kommer tycka att det är jobbig och ouppfostrad och hantera problemen på fel sätt.
att man aldrig helhjärtat kan ägna sig åt träning inom någon hundsport, eftersom man känner att man istället borde ägna sig åt att försöka träna bort hundens problembeteende, vilket i sig känns som ett helt hopplöst uppdrag.
att man, av ungefär samma anledning, inte tar tag i mindre problem som uppstår, så att den jobbiga hunden blir ännu mer jobbig.
att man aldrig skulle våga skaffa valp så länge den rädda hunden finns kvar, då man är rädd att valpen ska påverkas av den rädda hundens beteende (och kanske inte sedan heller, ifall det är mitt beteende som gör valpar rädda) och därmed känna ett obehagligt styng av bitter avundsjuka när man träffar någon med en liten valp, som man förstås försöker tränga bort men som ofrånkomligen finns där bakom glädjen som man förstås också känner för de nyblivna valpägarnas skull.
att jämt ta åt sig när någon klagar över skälliga hundar eller tanklöst kläcker ur sig att problembeteenden undantagslöst beror på en dålig relation till ägaren, eller liknande.
att ständigt få sitt tålamod prövat till det yttersta och driven av skam och stress se sig själv frångå sina principer om positiva träningsmetoder etc. och vara hård mot sin älskling trots att man vet hur fel det är.
Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!
Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…
Som sagt så ska jag starta egen firma. Ansökan om F-skattsedel är ifylld och ska bara läsas igenom och skickas in.
Tycker det vore roligt att ha något fint/kul/fyndigt/inspirerande namn på firman, men för en gångs skull har jag riktig idétorka.
Därför utlyser jag härmed en tävling. Skicka in hur många namnförslag som helst, i en kommentar här på bloggen, på mail (linnea@duner.st) eller på något annat sätt. Väljer jag ditt förslag, får du ett presentkort på 500 kr som du kan använda till någon av mina tjänster när firman kommit igång!
Jag kommer alltså göra olika skapande saker: webbsidor, grafik, fotografering, korsord, porträttmålning m.m. Det vore bra om namnet gav någon liten ledtråd om vad det handlar om, utan att bli för långt. Men alla förslag är välkomna!
Efter otaliga påtryckningar från en viss person, känns det som om det är dags att återuppta bloggandet igen. Det är ju faktiskt sant att det inte är jul längre, och då ska det kanske inte ligga ett julkort högst upp bland inläggen.
För att orka blogga lite oftare ska jag försöka släppa på kraven jag har på mig själv att varje inlägg ska vara genomtänkt, fyndigt etc. utan skriva lite mera om vad som händer i vardagen. Det har t.o.m. flera av er önskat i min enkät. (Om du inte redan gjort det, fyll gärna i enkäten så att jag bättre kan anpassa bloggen efter era önskemål!)
Ska försöka sammanfatta vad som rör sig i mitt huvud just nu:
Webbsäker!
Utbildning. Jag är inne på sista terminen på webbredaktörsprogrammet. Jag har lärt mig mycket och generellt varit väldigt nöjd med utbildningen. Känns ändå ganska skönt att det lider mot sitt slut. Har funderat lite på vad jag ska göra nästa termin. Eventuellt blir det så att jag studerar på halvtid, för att det är roligt och för att få studiemedel. I så fall är jag väldigt sugen på en kurs i avancerad fotografering och bildbehandling.
Företag. Resten av tiden planerar jag att så smått börja starta en egen firma. Jag tänkte syssla med olika former av uppdrag inom media och konst, allt från att göra hemsidor och logotyper till att måla tavlor och konstruera korsord (måste ha omväxling för att trivas!). Känner mig totalt främmande för allt som har med företagande att göra och som vanligt kan jag skatta mig lycklig som har en otroligt snäll, tålmodig och kunnig mormor! 🙂
Vero i sitt rätta element.
Vero! Min älskade syster drar till Tyskland nästa vecka för att jobba med hästar. Hon blir borta ett halvår! Kommer sakna henne förfärligt, men nu får jag åtminstone ha min plats i soffan ifred! Lycka till!
Studentlya?
Flytta. Det känns som om det börjar bli dags att flytta hemifrån. Men som vanligt kan jag inte bara göra som alla andra. En lägenhet i stadsmiljö känns inte rätt för fem öre, så nu ser jag mig om efter någon liten stuga eller liknande att hyra. Helst inom rimligt avstånd från Stockholms-området.
Bilglädje!
Körkort. Äntligen, efter över fem års övningskörning, har jag fått mitt körkort. Den senaste tiden med alla hundtävlingar och -träningar, har jag helat iden känt behovet växa och jag kan inte beskriva hur otroligt bra det känns att äntligen ha fixat det.
Vinterenergi!
Hundträning. Under vintern har Silva varit fantastiskt pigg och energisk och i början av vintern bestämde jag mig för att ta till vara på det och träna massor. Tyvärr kom influensa, hälta, skotträdsla och lite andra saker ivägen, så utöver agilityträning i ridhus (som gått väldigt bra!) har det inte blivit så mycket träning alls. Men nu ska jag försöka ändra på det, för i vår SKA vi starta i lydnad. Jag har gått och segat alldeles för länge med lydnadsträningen, precis som med övningskörningen.
Ja, det verkar bli en god jul i år också, trots att jag varit ovanligt stressad inför den.
Som mammas släkts enda vegetarianer har jag och syrran som vanligt ovanligt mycket att stå i under advent. I år har det blivit inlagd aubergine, senapsaubergine, veg. sillsallad, veg. laxpaté, gravad squash, finsk rotfruktslåda, veg. köttbullar, äppelmos, griljerad aubergine och glöggkokt rödkål – allt hemlagat förstås! Kompletteras detta sedan med pappas långkål och julsallad samt mormors veg. laxpaté utan lax, kan man lätt sluta sig till att god mat kommer det i alla fall inte råda någon brist på i jul!
För över ett år sedan, på vår tredje agilitytävling, blev jag intervjuad för tidskriften Härliga Hund om att börja tävla. Artikeln som blev resultatet av intervjun, har nu äntligen publicerats! Köp (eller tjuvläs!) Härliga Hunds julnummer om ni vill höra hur det gick på tävlingen. Ett annat sätt är förstås att läsa mitt blogginlägg om samma tävling… 🙂
