Hoppas ni har en fin allhelgonahelg!
Idag är det dessutom Gustav Adolfs-dagen och då ska man ju enligt tradition äta bakelser. I år hoppade jag över det till förmån för en hembakt kanelbulle, men förra året gjorde jag egna bakelser till hela familjen. Den bestod av sockerkaksbotten fylld med drottningsylt (ser det ut som, jag hade för mig att det var ananaskross!) och täckt med en blandning av grädde och vit choklad. Ljuvligt!
På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).
Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!
Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!
Förra veckan bodde jag för en gångs skull för mig själv medan resten av familjen var bortresta. När jag ensam hade ansvar för kaninen tog jag mig mer tid att umgås med honom. Jag gjorde en kompostgallerhage i anslutning till buren och tog med honom ut i koppel. Båda dera uppskattades förstås av lilla Jumjum, som tvingas spendera alltför mycket tid i sin lilla bur.
Av den anledningen är kaniner för mig ofta lika med dåligt samvete. De får komma ut ur buren för sällan, deras klor klipps inte tillräckligt regelbundet, de får inte nytt vatten tillräckligt ofta…
Att det blir så här är SÅ SYND, för egentligen är kaniner ett av mina absoluta favoritdjur. De är (med vissa undantag förstås) gosiga, sällskapliga, pigga och nyfikna. Ofta förvånas man över att de kan så mycket mer än man tror. Se bara på mitt tidigare inlägg med fascinerande kaninfilmer!
Mitt första husdjur, som jag fick när jag var i sjuårsåldern, var en kanin, en liten vit hermelin vid namn Tussie. Min syster fick en hon med, en rödbrun som döptes till Rosie. Tyvärr var det två väldigt skygga djur som kunde ta en evighet bara att få upp ur buren. Till råga på allt vísade det sig att Rosie inte var någon hona, utan en hane! Så plötsligt hade vi inte bara två kaniner utan fyra. Den ena ungen sålde vi, men lilla Gråvit fick stanna.
De här kaninerna var väl egentligen inte så värst roliga att ha. Ändå hade jag fastnat för kaniner och efter flera år, när bara Rosie fanns kvar av de andra (som bott utomhus), köpte vi Jumjum, en dvärgvädurshane som skulle bo inne. Han var raka motsatsen till de andra kninerna. Trygg, kelsjuk, modig… Och dessutom tyckte han om paprika, vilket de andra alltid hade ratat!
Nu börjar Jumjum bli gammal och jag funderar på hur det ska bli när han inte finns kvar längre. Skönt att slippa det där dåliga samvetet förstås, men ändå väldigt tomt på något sätt…
Kanske blir det ingen ny kanin på ett tag, men när jag har tid och plats vill jag ha ett gäng gotlandskaniner. Som många av er vet så brinner jag för lantraser och gotlandskanin är just en sådan lantras, som behöver hjälp att bevaras till framtiden. Men det är inte bara därför jag gillar gotlännigen. De är lagom stora (ingen dvärgkanin men inte överdrivet stor), de är aktiva, friska och tåliga och de finns i alla tänkbara färger.
Nej, nu tror jag att jag ska gå och plocka upp den lilla långöringen ur buren en stund!
Hur gick det med min föresats att skriva en rad inlägg om olika djurslag? Jo, jag har helt enkelt inte haft tid, men här kommer några rader om katter!
Jag väljer att skriva om katter nu, för att jag de två senaste veckorna har haft ansvaret för två sötnosar av just den arten, och på gården jag bodde på veckan innan det fanns det inte mindre än tre svartvita kissar.
Mitt förhållande till katter är lite kluvet. Jag kan bli riktigt förtjust i enstaka individer, medan katter som art egentligen inte faller mig i smaken. Jag kan rent av tycka att de är lite läskiga, med sina stirrande, lysande ögon och vassa klor. Många andra verkar känna likadant. Jag har hört att det ska bero på kattens två olika sidor. Dels är den keldjuret som spinner och rullar ihop sig i ditt knä. Dels är den en självständig jägare som fångar småfåglar och skoningslöst leker med bytet innan den dödar.
För många år sedan bodde familjen under semestern på en gård i Småland. Där fanns hur många katter och kattungar som helst och det var inte långt ifrån att vi kom hem med ett nytt litet husdjur. Men så, sista dagen, blev vi vittne till hur en av katterna spydde upp en halvsmält fågel. Så det blev ingen katt.
Trots min kluvna inställning skulle jag ändå vilja ha en katt eller två. Inte nu, men senare, när jag flyttat hemifrån. Och när min dröm slår in om en gård på landet, då kan jag helt enkelt inte vara utan katt. På en lantgård ska det finnas katter, så är det bara.
Det ska inte vara någon märkvärdig katt. De katter som jag fäst mig mest vid (Strello, Mio, Frasse…), har alla varit vanliga bondkatter i svartvitt eller brungrått och kanske är det därför som jag helst av allt vill ha en sådan. Dessutom passar sådana katter tveklöst bäst in på en sådan gård som jag vill ha.
Vidare känns det självklart att köpa min blivande katt från ett katthem. Och att inte låta den få ungar. För trots att kattungar är hemskt söta och små kattungar som skuttar runt i halmen också ”hör till” på en lantgård, är jag medveten om hur otroligt många övergivna och oönskade katter det finns. Det vill inte jag bidra till.
Mitt förra inlägg handlade om för- och nackdelar med små och stora hundar. Men självklart är hundens fysiska storlek en förhållandevis liten aspekt att ta hänsyn till när man skaffar hund. Desto viktigare är att titta på rasens personlighet och t.ex. hur lättmotiverad den är. En lättmotiverad hund, som älskar sådant som godis, bollar, kamplek och social kontakt är mycket lättare att forma till en lätthanterlig och väluppfostrad hund.
Karro har skrivit ett mycket tänkvärt blogginlägg om just hundens inre storlek.
Förra veckan var jag och syrran och passade en gård i Åtvidabergs-trakten medan ägarna var på semester. Där fanns hästar, hundar, katter, får och höns. Så nu tänker jag ägna några blogginlägg framöver åt att redogöra för vad jag tänker om dessa olika djur (och kanske några till) och vad jag själv skulle vilja ha för sådana.
Eftersom hundar är och förblir mitt favoritdjur, tänkte jag börja med dem. Men trogna bloggläsare känner redan till min syn på hundar och vad för sorts hund jag skulle vilja ha i framtiden, så istället tänkte jag babbla lite om något som jag haft anledning att fundera en del över de senaste veckorna: olika storlekar på hundar.
Hundarna på den här gården var en bouvier (samma ras som Wilda, alltså) och en blandras i ungefär samma storlek (se ovan). Veckan innan Åtvidaberg passade jag ju lilla dvärgpudel-Jerrie. Innan dess var nog Silva den minsta hunden jag haft hand om. Innan dess har jag också ofta känt att Silva är både för liten och för stor på samma gång, lite ”varken eller”, men nu börjar jag allt mer tycka att hon har den ideala storleken.
Och hur kommer det sig?
Flest nackdelar kommer jag på med stora hundar (även om alla punkter inte behöver vara särskilt problematiska, det mesta beror ju trots allt på tycke och smak!):
Sen finns det självklart fördelar också, som att det kan kännas tryggt, själva känslan att ha en stor hund och ”något att ta i” och att de kan bära och dra tyngre saker och hänga med på t.ex. en cykeltur utan att man behöver hålla nere farten för hundens skull (så till vida hunden inte är så tung att den mår dåligt av att springa längre sträckor…).
Fördelarna med små hundar är förstås desamma som nackdelarna med stora hundar fast tvärtom, eller hur jag ska säga… Dessutom är det mysigt att kunna plocka upp den i famnen och ha den i knät. Men det finns även flera nackdelar:
Jag kan faktiskt inte komma på något direkt dåligt med en mellanstor hund, mer än mildare varianter av nackdelarna med stor respektive liten. Så, även om det är roligt att som omväxling ha hand om både dvärgar och bjässar, är jag glad att jag valde en hund på 42 cm/16 kg. Visst är det så att mellanstora hundar är lite ”varken eller” i vissa fall. Men mer korrekt vore nog att säga att de är ”både och”!
Igelkotten som bor i vårt område blir mindre skygg för vart år. Här om kvällen satt den i princip med vid bordet när vi satt ute och åt middag och idag kunde mamma gå så nära att hon hade kunnat klappa den och den hade säkert inte gått iväg ens om hon gjort det. Men så tog jag den på bar gärning när den satt och smackade i sig bär i vårt jordgubbsland. Då var jag inte så glad på den längre.
Den här lilla sötnosen ska bo hos oss en vecka framöver. Det är en ettårig dvärgpudeltik, en mycket glad och sprallig sådan. Jag har väl nämnt tidigare på bloggen att jag tror att en pudel skulle passa mig (fast en mellanpudel i så fall), åtminstone om jag skulle skaffa en till hund i nuläget (vilket jag inte ska!). Rent agilitymässigt är nog pudel min drömras: snabb, smidig, lekfull och positiv men inte riktigt så överdrivet som till exempel en viss vallhundsras… Så det ska bli kul att lära känna en pudel lite närmare!
