Visst har jag märkt sedan ett tag tillbaka att våren är på väg. Men de senaste dagarna har det känts mer än tidigare. Äntligen kan man gå rakt in i skogen, mellan stigarna, utan att behöva pulsa i meterdjup snö! Och igår var jag ute klockan sju på kvällen och tränade lydnad; det var ljust som mitt på dagen och jag blev inte ens blöt om fötterna. Vilken lycka!
I rabatterna trängs krokus med vintergäck och fjärilar fladdrar i skogsbrynet. Men jag väntar fortfarande på det för mig mest klassiska vårtecknet: tussilagon! Jag vet flera som har sett den lilla blomman, men jag, som är ute minst en timme om dagen och luskammar varenda barmarksfläck med blicken, har minsann inte hittat ens en liten knopp! Livet är bra orättvist…
Liten Silva fyller tre år idag, eller 21 hundår! Tänk, att hon redan är äldre än jag!
Sina två första födelsedagar har hon fått presenter, men ingen tårta. I år hade jag inspirerats av bl.a. Dixies fina tårta (http://pinscherndixie.se/?p=550). Och så tänkte jag så mycket på tårtan att jag glömde bort presenter! Så kan det gå. Men Silva var nog nöjd i alla fall!
Tårtan består av polarkakor fyllda med ”köttfärs”, täckt med mjukost och dekorerad med ”köttbullar” och ”bacon”. Allt kött är dock vegetariskt sådant, för jag ville också smaka av tårtan. Men jag lovar, Silva tycker lika mycket om det som den äkta varan, åtminstone nästan…
Silva och Nike har inte förvanlats till zombies eller liknande, trots att bådas ögon ser väldigt mysko ut...Mums...
Efter att i ett drygt år ha skrivit till er, mina läsare, vill jag äntligen veta vilka ni är! Vilka är det som lyssnar på mina tankar, åsikter och berättelser?
Jag vet att t.ex. mormor och morfar tittar in på min blogg i princip varje dag, men inte är väl ni alla släktingar som kommer hit bara därför?
[polldaddy poll=2968426]
Ålder kanske också kan vara intressant!
[polldaddy poll=2968459]
Jag har visst skrivit i min presentation att det här skulle bli en ”ganska brokig blogg” och att de flesta borde ”kunna hitta något av intresse”. De allra flesta inläggen handlar ju trots allt om hundar. Kanske är det just därför du är här? Kanske inte?
[polldaddy poll=2968464]
Om det nu inte är hunderiet som intresserar dig, vad är det då? Tittar man bland mina kategorier, verkar det finnas ganska mycket att välja på, men en del ämnen behandlas bara i ett eller ett fåtal inlägg. Så, vilket eller vilka ämnen skulle du vilja att jag ägnade lite fler inlägg åt?
[polldaddy poll=2968437]
Om du orkar svara på fler frågor, undrar jag slutligen hur ofta du kommer hit och tittar efter nya inlägg.
Som jag nämnt tidigare går Silva mycket lös nu för tiden. Hon har alltid varit duktig på att gå lös och komma på inkallning, men aldrig så duktig som nu, om jag får säga det själv. Knepet är att få hunden att vilja vara i närheten av dig och vara uppmärksam. Här följer några saker jag gör för att uppnå detta:
Tappa vanten
Jag har lärt Silva att plocka upp saker jag tappar. Inget kommando behövs, tappar jag en vante eller en leksak eller kopplet, så ska hon frivilligt plocka upp det och komma och ge det till mig. Och eftersom matte är så klantig – ibland tappar hon vanten flera gånger under en liten promenad runt kvarteret – så är det bäst att hålla koll på henne.
Tyst inkallning
Lär man in en inkallningssignal som bygger på kroppspråk istället för på ord eller vissling, måste hunden vara uppmärksam med fler sinnen än hörseln. Jag gör helt enkelt så att jag stannar då och då under promenaden. I regel märker Silva det ganska snabbt och då kommer hon gensast springande och får belöning.
Överraska!
Nu råkar min hund vara en liten gottegris, men även hon skulle nog tycka att det var tråkigt i längden att få en liten godisbit varje gång hon förtjänade belöning. Om hunden alltid vet vad som väntar hos dig, skulle den dessutom kunna välja: ”hm, vill jag helst ha en liten godisbit eller springa fram till den där hunden/fortsätta lukta på den här intressanta fläcken/plaska i det skojiga vattnet etc.” Om du däremot varierar belöningen mellan olika sorters godis, lekar, beröm, kel eller kanske ett ”varsågod” att få gå tillbaka till störningen, och emellanåt ger en riktig jackpott (något som hunden verkligen älskar), blir det mycket mer intressant att komma till dig.
"Silva, hit!"
Skvallerbytta
Skvallerträning är effektivt för hundar som gärna går fram till, eller skäller på, andra hundar eller människor. Lär hunden att störningen är en signal för att t.ex. ta ögonkontakt med dig. Det här har jag gjort med Silva för passerande människor. För trots att hon är rädd för människor som tar kontakt med henne, är hon nyfiken på sådana som bara går förbi. Så fort hon ser en människa brukar hon sluta upp vid min sida och gå där tills mötet är avklarat.
Inkallningsträning med handtarget
Det här är ett utmärkt sätt att lära in inkallning. Håll fram handen och belöna hunden för att röra vid den. Upprepa flera gånger och öka gradvis avståndet mellan dig och hunden. När hunden målmedvetet springer fram till dig och duttar på din hand, lägger du till inkallningsordet. Det finns flera fördelar med den här metoden. Bl.a. kommer hunden alltid att komma ända fram till dig och så tycker de flesta hundar att det är väldigt roligt med targetträning. Hög motivation att komma till dig, alltså!
Välj dina fester!
Det sägs att man ska välja sina fighter, men det är också en bra idé att välja sina fester! Jag menar helt enkelt att du ska belöna som bäst, när hunden är som duktigast. Så fort hunden förstår vad ”hit” betyder, kan du gradvis minska belöningsfrekvensen. Men gör det inte slumpmässigt. Om hunden kommer lunkande en halv minut efter att du ropade, är det ett bra tillfälle att låta godiset bli kvar i fickan. Vänder den däremot på studs och kommer flygande i full galopp, då är det jackpott som gäller!
När man skriver en rejäl faktabok, är det inte rimligt att låta faktagranska boken innan man ger ut den?
Alternativt: kan en hundras temprament och egenskaper bero helt på i vilket land hunden härstammar ifrån? Eller har Silva utsatts för en rejäl mutation som gjort henne till raka motsatsen till sina rasfränder?
Igår kikade jag lite på bokrean och hittade bland annat flera hundböcker som fokuserade på att beskriva en massa olika raser. Naturligtvis är jag intresserad att se vad författarna skriver om ”min” ras.
I den första boken, ”Hundar – illustrerat uppslagsverk”, läser jag till min stora häpnad att keeshonden är ”hårdför och självständig”. Det är väl ungefär det sista jag hade väntat mig. Ordet hårdför går visserligen att tolka på olika sätt. Synonymer kan vara härdig, tuff, hård. Härdig kan jag gå med på, och tuff, kanske, men absolut inte hård. Och att över huvud taget sätta ordet självständig i samband med Silva, som alltid hänger mig i hasorna, är skrattretande.
Dessutom påstår den här boken att en kees kräver daglig genomborstning. Det stämmer inte alls. En gång i veckan är idealiskt, men mer sällan går också bra.
Nästa bok, ”Hundar – Allt du behöver veta” av Dr Bruce Fogle, påstår att keesen är en ”utåtriktad sällskapshund, men den har en tendens att nafsa”. Jag kunde knappt tro mina ögon! Aldrig har jag hört någon påstå att keesen är utåtriktad. Alla beskriver den tvärtom som reserverad, något som bekräftas av de keesar jag känner. Att sedan ha mage att säga att nafsande är ett rastypiskt beteende! Dr Fogle kanske har haft oturen att träffa en ouppfostrad kees som nafsade mot honom, och tagit det som någonting representativt för rasen. Eller vad har han annars fått det ifrån?
Nästa mening börjar ”Trots att den inte är lätt att få lydig…” Ännu ett häpnadsväckande påstående! Jag har ofta hört keesen tillskrivas ordet lättlärd, vilket även är min erfarenhet. Här gissar jag att felaktigheten beror på hur Dr Fogle tränar hundar. Det är säkert svårt att hunsa runt en kees med tvång och bestraffningar, då den har ett visst mått envishet. Men får man den bara att tycka träning är roligt, så kan man lära en kees nästan vad som helst!
Min hårda, nafsiga, självständiga hund!
Om jag hade haft de här böckerna till hjälp när jag skulle välja ras, hade jag definitivt inte valt en keeshond. Nu gjorde jag det i alla fall, och har jag fått en hård, självständig, utåtriktad, nafsig och svårtränad hund? Inte alls! Så, slutsatsen är: tro inte på allt du läser! Och när du ska välja ras, läs i många böcker, fråga många personer med erfarenhet av rasen, hör av dig till rasklubben, sök på internet… Allt för att få en så rättvis bild som möjligt av din framtida hund, och bli säker på att den passar just dig.
För tänk om jag faktiskt hade velat ha en hund som nafsade mot mig och alltid gjorde precis tvärtemot vad jag ville… Vad besviken jag hade blivit!
Samma kväll som jag postade det senaste inlägget, insåg jag att den dagen var lilla Jumjums födelsedag! Min rara kanin fyller sex år och jag tänker bara på bloggens årsdag. Fy på mig! Jag gick genast upp ur sängen för att klappa honom och ge honom en smaskig majsring. Här kommer lite bilder på födelsedagsbarnet.
Jumjum när han inte var året ens.Berenike ute i skogen med JumjumDet kanske finns något gott inne i skåpet!
Att jag inte skrev då, berodde på att jag var i Dalarna med familjen. Vi bodde i en liten mysig stuga. En av de bästa sakerna med vistelsen där var att jag äntligen fick uppleva en riktig stjärnhimmel! Jag har ju bott lantligt tidigare, men tydligen har jag vid de tillfällena aldrig gått ut i mörker och riktat blicken mot skyn. Tack och lov att man nu för tiden har en hund, som måste ut även på kvällen, för en så fullspäckad stjärnhimmel var vackrare än jag anat!
Hur har då min lilla blogg haft det under sitt första år? Tittar man på statistiken har det varit en riktig berg-och-dal-bana. Den hade någorlunda många läsare alldeles i början av sin levnadsbana. Därefter minskade det till ett nästan obefintligt antal under sommaren, för att sedan stiga igen, med en topp av 825 läsare under december. Sedan dess har det åter börjat dala.
Det här speglar förstås hur aktiv jag själv varit. Allt som allt har jag skrivit 54 inlägg. I genomsnitt är det inte ens fem inlägg per månad.Nu kräver jag bättring av mig själv och hoppas att mina läsare vill fortsätta följa mig och Silva i ett år till!
Jag har inte varit i konflikt med en annan hundägare. Det är mig själv jag syftar på.
Kring nyår blev Silva helt plötsligt rädd för skidåkare, något hon inte varit tidigare! Hjälp, vad den hunden har lätt för att utveckla rädslor…
Nere i skogen, på våra vanliga promenadvägar, kryllar det av skidåkare, som myror i en myrstack. Så våra promenader där blev aldrig särskilt trevliga. Så fort en skidåkare närmade sig började Silva pipa och rusa av och an i kopplet. Till på köpet blev hon helt okontaktbar och lyssnade inte på något jag sa. Själv blev jag irriterad och frustrerad och fokuserade på att hon inte skulle hamna ivägen för någon av sina fiender i sina krumbukter.
Så en dag fick jag ett infall, lika plötsligt som Silva kom på att hon skulle bli rädd för skidåkare. Jag skulle bli en bättre hundägare genom att vara aktiv och spännande på promenaderna (igen – det är bara de senaste, kalla månaderna jag varit sådär tråkig och bara gått tyst rakt fram…). Jag började be henne göra olika tricks, kalla in ofta, belöna spontana beteenden etc. Silva blev genast mer lyhörd än vanligt och jag började våga ha henne lös nästan hela tiden och nästan var som helst.
Dags för eldprovet! Vi gick ner i skogen. Silva var okopplad. En skidåkare glider förbi i full fart några meter bort. Silva fortsätter gå fot och snurrar runt ett varv på min signal. Skidåkaren har hon knappt märkt!
Så dum jag har varit! Dragit i och surat på min stackars hund – långt ifrån mina principer – när det fanns en så enkel lösning.
Skönt att bädda ner sig i sängen efter en promenad i kylan
Igår kväll var det premiär för ännu ett amerikanskt hundträningsprogram. Denna gång är det brittiska Victoria Stilwell som besökte familjer med hundproblem. Det första hon gjorde var att börja prata om att matte skulle återta ledarrollen. Jag suckade uppgivet. Ännu ett trycka-ner-och-skrämma-till-lydnad-program? Finns det inte nog av sådana redan?
Som tur var visade det sig att jag hade fel. Efter de första minutrarna blev jag gång på gång positivt överraskad. Hon jobbade nästan genomgående med positiv förstärkning och negativt straff. Till exempel skulle hon lära Prince, dagens problemhund, att inte springa fram och överfalla besökare. Han fick lära sig att sitta kvar när någon kom in genom dörren. Reste han sig stängdes dörren framför besökarna. Satt han däremot kvar kom besökarna fram och hälsade på honom.
Prince brukade sitta i bur när matte var borta. Matte fick fullständigt släpa honom in i buren, något som Victoria inte gillade. Hon fick matte att själv krypa in i buren och se hur roligt det var. Visst, det var ju inte så kul, men vad ska man göra då? Jo, ”vi måste få honom att älska sin bur!”, utbrast Victoria engagerat. Fantastiskt!
Dessutom visade Victoria på ett väldigt tydligt sätt hur många oönskade, övergivna husdjur det finns i USA och varför man inte ska ta valpar efter sin hund ”bara för att”.
På Victorias hemsida står det bl.a. ”Stilwell is passionate about using positive reinforcement training methods that enhance a dog’s ability to learn while increasing confidence. [….] She is firmly against the use of forceful, dominance-based training techniques which often result in ’quick fixes’ but ultimately cause more long-term harm than good.” Ett av problemen med andra hundprogram i TV, som t.ex. Cesar Millans, är just att straffbaserad träning ofta bara ger kortsiktiga resultat. Det ser bra ut i TV, men vad händer när filmteamet åkt därifrån?
It’s Me or the Dog bevisar att det går alldeles utmärkt att träna en hund utan att använda våld.
Här kommer de utlovade bilderna på när Silva drar pulka! Eftersom hon jämt ska titta på mig och gå mot mig så fick jag tyvärr ingen bild från sidan där man verkligen ser att hon drar…
