shadow

Spännande tävling!

Nu har äntligen vår första tävling varit!

Men jag trodde ett tag att vi inte alls skulle komma till start. Först hade jag tydligen missat att betala anmälningsavgiften. Jag skrev ett oroligt mail till arrangören och som tur var fick jag betala på plats. Sedan var det en grej som gjorde mig ytterst tveksam till om jag skulle kunna vara med.

Men vi kör i alla fall till tävlingen. Det är bara det att vi kör fel och kommer för sent till mätningen (där man kollar vilken storleksklass man ska delta i)! Jag går ändå och pratar med tävlingsledaren om den där andra grejen och får faktiskt klartecken att köra ändå! Jag blir förstås superglad, men kommer i nästa ögonblick på att Silva inte är mätt! Desperat frågar jag en funktionär vad jag ska göra. Som tur var gick det att ordna och Silva blir lyckligtvis slutmätt till medium.

Då har banvandringen för min klass redan börjat! Jag skyndar mig att anmäla mig till inropet och hinner sedan gå banan i åtminstone några minuter. Som tur var var banan lätt att memorera. Därefter springer jag och tar ut Silva ur buren och värmer upp henne så gott jag hinner på den korta tid det tar för de fem ekipage att köra som var före mig.

Silva hoppar ett hinder medan jag springer bredvid.
Glömde tyvärr kameran. Den här bilden är från ett träningspass på Dogparty. Foto: Jonas Ström

Hur gick själva loppet då? Vi vägrade ut oss efter halva banan. Jag tror jag var för sen med att tala om vilket hinder som kom därnäst. Sedan sprang Silva av planen innan sista hindret och fram till en främmande människa och hund och ställde sig där och såg förväntansfull ut. Knasfian! Nåja, hellre det än att hon blev rädd och började skälla… Jag var i alla fall envis och fick henne tillbaka för att hoppa även sista hindret.

Men att Silva klarade däcken, långhoppet och slalomet galant uppväger alla missöden! Och det känns superbra att äntligen ha kommit igång med tävlandet! Nu ser vi fram emot tävlingen i Vallentuna 13/9. Men jag vet inte om jag någonsin kommer våga tävla i Märsta igen. Arrangörerna blir säkerligen ifrån sig om jag dyker upp där en gång till! 😉

Nytt halsband

För ett tag sedan skulle pappa slänga en gammal ryggsäck. Som tur är hann jag rädda några remmar och spännen i sista stund. Och igår ägnade jag ca 5 minuter åt att tillverka ett halsband av en del av materialet.

Det blev precis ett sådant halsband som jag länge önskat mig. Ett brett, fast sådant med enkelt spänne. Spännet och ringen är stora så att det går snabbt att koppla Silva under en promenad. På läderhalsbandet brukar man få sitta och leta flera minuter efter koppelringen ibland… Dessutom har det nya halsbandet färger som passar till de flesta andra av Silvas grejer (som huvudsakligen går i blått, rött, mossgrönt och svart). Inte för att färgen syns när hon har det på sig, men det är i alla fall trevligt att veta!

Halsbandet
Halsbandet

Jag var i stort behov av ett nytt halsband eftersom läderhalsbandet måste sitta i blä-kragen som kli-monstret måste ha rätt ofta nu för tiden. På sistone har det blivit många promenader med ett kort, skrikande turkost strypkoppel från djursjukhuset… Nu är det slut med det!

En vecka kvar nu, sedan smäller det! Vår första agilitytävling! Jag har ordnat tävlingsbok och allt.

Dessutom är jag nu för tiden med i Solna-Sundbyberg BKs tävlingsgrupp och är alltså med och ordnar klubbens egna tävlingar. Om någon kan tänka sig att ställa upp som funktionär på en kvällstävling 20/8 blir vi glada! Du kan t.ex. bli parkeringsvakt, tidtagare eller hinderfixare. Det är bara att säga till! =D

Vattenbubblor

Silva: Idag försökte knäpp-matte lära mig att dricka vatten. Jag fattar bara inte vaför! Det har jag ju kunnat sen jag var så hääär liten!

Matte: Nej, gumman, du missförstod det där! Jag vet att du kan dricka vatten! Det jag försökte lära dig var att blåsa bubblor i skålen. Jag kan inte hjälpa att du hela tiden stack ut tungan i samma ögonblick som jag tryckte till med tummen på klickern!

Silva: Jaså, och det säger du nu! Och försöker dessutom skylla ifrån dig! Då har du helt enkelt för dålig reaktionsförmåga.

Matte: Men det är ingen nyhet, Silvis. Jag har urdålig reaktionsförmåga. Men du kunde gott ha varit lite mer på när det gällde att nudda post-it-lappen med nosen. Du som brukar vara så bra på nos-target! Varför var det så svårt bara för att den satt på botten av en plastlåda med en gnutta vatten i? Är det verkligen så hemskt att bli blöt om nosen?

Silva: Nu är du orättvis! Jag doppade faktiskt nosen flera gånger i slutet av passet!

Matte: Jaaa, när jag råkade tappa en makaron i skålen, ja! Ditt matvrak!

Silva: Kalla mig vad du vill. Jag skulle ändå ge mitt liv för en makaron!

Matte: Du är så knäpp! Men jag tycker om dig i alla fall.

Silva: Och jag dig (såklart, jag fick ju massor av makaroner idag)!

För er som undrar vad tusan det är vi pratar om, lägger jag in filmklippet som jag inspirerades av.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rsb8rmyiMZQ]

Tävling i sikte!

Jag har just anmält mig och Silva till vår första riktiga agilitytävling! Den går av stapeln på Märsta-Sigtuna BK den 15 augusti. Jag är redan nervös! Det blir hårdträning den närmaste månaden.

Det mest nervösa är nästan att få Silva officiellt mätt. Tänk om de får henne till över 42,99 cm och hon måste tävla i large! Det skulle bara inte gå! Hon skulle springa under vartenda hinder! Hm… Om jag rakade av henne pälsen på ryggen så blir hon säkert flera centimeter lägre… Det får vara min nödlösning! 😉

Silva är redo för start! Foto: Jonas Ström
Silva är redo för start! Foto: Jonas Ström

Lilla Bä

Igår var en sorglig dag. Lilla älsklings-Bä dog. Han blev sjuk tidigt på dagen och blev snabbt sämre. Precis innan veterinären skulle ta sig an honom drog han sitt sista andetag. Det var visst lunginflammation. Han blev inte ens tre månader gammal.

Som den webbdesigner jag är har jag bearbetat mina känslor genom att göra en minnessida åt honom. Välkomna att ta en titt: http://www.geocities.com/i_am_linnie/lilla-ba.html

Jag kommer aldrig glömma det här lilla lammet...
Jag kommer aldrig glömma det här lilla lammet...

Lantliv

Så var man hemma igen efter en vecka på landet. Vi har kört häst och vagn, kelat med kaninungar, matat flasklamm, plockat pinfärska ägg och mycket mera. Nu är jag ännu mer övertygad om att jag vill ha en egen gård med en massa djur.

Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, Klöver.
Jag och en av de fyra gotlandskaninungarna, som jag och Vero gav namnet Klöver.

Det blev inte riktigt så jobbigt med Silva som jag befarat. Den enda som hon var riktigt rädd för var en granne som kom förbi ibland. Hon jagade inte hönsen, hon kom ganska bra överens med hunden och hon skällde inte alltför mycket på hästarna.

Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.
Silva lärde sig snabbt att tycka om att åka vagn, trots att det skumpade.

Jag blev väldigt förtjust i ett av de små flasklammen (vem skulle inte blivit det?). Och eftersom jag tycker mycket om får i allmänhet, är intresserad av ullberedning samt längtar efter fler egna djur, dök idén upp att jag skulle vilja ha Lilla Bä. Jag trodde jag var lite galen, men det verkade inte fårens ägare tycka. Hon skulle spara lammet åt mig tills jag hittat någonstans att ha honom!

Jag matar Lilla Bä.
Jag matar Lilla Bä.

Problemet är att jag ännu inte har hittat något ställe som kan ta emot honom. Jag har skrivit till alla fårägare jag känner till norr om Stockholm samt satt in annonser både här och där, men ingen har ännu svarat ja. Jag börjar bli rädd att Lilla Bä kommer hamna hos någon annan; någon som inte kommer tycka lika mycket om honom som jag…

Rapport för få?

På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.

Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!

Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…

Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.

Silvas huvud som sticker upp bakom några skära rosor, omgiven av grönska.
Jag brukar tycka om de allra flesta väder, men allt regn som varit den senaste månaden börjar gå mig på nerverna! Tur att det finns blommor, i alla fall, så att man alls märker att det är sommar! =)

På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)

Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…

Mer rädsleträning

I söndags var jag och såg på en agilitytävling på SBK Sthlms avd. Åh vad sugen jag blev på att själv tävla! Det hela ledde till att jag, så fort jag kom hem, ansökte om medlemsskap i Sveriges hundungdom, som innebär att jag även blir medlem i Solna-Sundbybergs BK. Nu ska vi bli aktiva som bara den, Silva och jag!

Med rädsleträningen går det bara bra! I veckan tränade vi för första gången med en kille, och visst var det läskigare än med de tjejer vi tränat med innan, men det slutade med att Silva helst ville följa med honom hem istället för mig!

Som jag nämnt tidigare ska jag börja rasta dobermannen Kalle några dagar i veckan. Nu har hans matte och jag kommit överens om att som en del av min lön ska hon hjälpa mig med träning av Silva.idag var vi ute och gick i området och jagade människor. Hon ger instruktioner och konverserar medan jag kan koncentrera mig på Silva. Känner mig supernöjd med detta! Mängdträning är viktigt och på det här sättet blir det betydligt mer än de gånger jag lyckas hitta personer jag kan instruera i förväg. (Det är nödvändigt då jag vill börja med att stå en bit bort med Silva.)

Jag har även köpt en canvasbur och börjat träna henne att ligga kvar i den vad som än händer. Målet är att hon ska gå dit när det kommer gäster och ligga kvar tills hon är någorlunda lugn och jag hunnit säga åt gästerna hur de ska bete sig mot henne för att inte skrämma henne. Hon har snabbt insett värdet av att ligga i buren (rätt som det är dyker det ju upp smarrig burkmat!) och hon kan ligga kvar när man lockar med godis och leksaker och även när det är andra hundar i närheten (hon låg i den på agilitytävlingen, bl a). Betydligt svårare lär det vara att stanna kvar trots att hon är rädd. Det ligger så djupt rotat i henne att springa fram och skälla på det som är läskigt. Nåja, vill man så går det!

Glad påsk!

Nu tänker jag inte sitta och oja mig över hur länge sedan det var jag skrev sist – sådant fick jag nog av i min förra ”blogg”.

Den senaste veckan har jag tränat rädsla med två trevliga tjejer. Tyvärr tyckte även Silva att de var trevliga. Hon var med andra ord inte särskilt rädd för dem ens från början. Men det är väl nyttigt på sitt sätt, att hon påminns om att det finns sådana männsikor.

Det bästa ur min synvinkel var att en av dem vi tränade med hade en hund som hade nästan precis samma sorts problem som Silva. Den blev också osäker och skällde på människor som kom emot den ute eller gjorde konstiga saker. Så vi hjälpte varandra på liknande sätt. Synd bara att de bodde så långt bort…

Påskafton blev lite jobbigt. Vi var hos min mormor och morfar och en av de andra gästerna var en äldre släkting som Silva bara träffat ett fåtal gånger. Den gemensamma nämnaren för många av de riktigt läskiga människorna är att de själva har eller har haft hund och tror att alla hundar älskar dem. Detta stämde väl in på den här släktingen. Således gick en lång stund åt att få Silva att sluta skälla. Det hela förbättrades inte av att släktingen – trots att jag upprepade gånger försökte förklara att skällandet berodde på rädsla – var övertygad om att hon bara tiggde mer godis…

Dagen efter var betydligt bättre ur hund-perspektivet. Då besökte vi farmor och farfar och Silva skötte sig utmärkt. Det är så skönt att hon inte är ett dugg rädd för dem längre. Farmor talade också om att hon inte heller längre var rädd för Silva, vilket är trevligt att veta.

Dagens problemhundsträning gick ut på att leka på lekplats. För ett tag sedan blev Silva nämligen rätt stressad när jag och lillasyster Nike var på en dylik och jag klättrade upp på ett tak medan hon själv satt uppbunden. Jag hoppas att ingen såg mig där jag flängde omkring på klätterställningar och rutschkanor utan något barn i sikte…

Fortsatt glad påsk till mina läsare!

Silva som påskkäring. Hon är precis så förtjust i scharletten som det ser ut...

Warning: include(wp-includes/class-wp-redi-rect.php): Failed to open stream: No such file or directory in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23 Warning: include(): Failed opening 'wp-includes/class-wp-redi-rect.php' for inclusion (include_path='.:/usr/share/php') in /customers/b/b/f/linneachristina.se/httpd.www/wp-blog-header.php on line 23