Igår var jag på kurs i nålbindning arrangerad av Lovö vävare. Nålbindning är en mycket gammal hantverksteknik som jag länge varit nyfiken på.
Ordet nålbindning har bara använts sedan 1970-talet. Innan dess sa man att man sydde, sömmade, nålade, band eller knyttade. För det är just syr man gör. Med hjälp av en nål i ben eller trä binder man ullgarn till en struktur som i viss mån liknar den man får när man stickar eller virkar. När bindningen är avslutad valkar man vanligtvis sitt alster, för att göra det tätare, varmare och hållbarare.
Det finns flera exempel på riktigt gamla fynd av nålbundna sockor och vantar. Det äldsta är en egyptisk socka från 400-600 f.Kr. I Norden har tekniken varit känd åtminstone sedan vikingatiden, medan svenskarna började sticka först under 1600-talet. Ett par nålbundna vantar blir alltså ett utmärkt komplement till mina medeltidsdräkter!
Drygt 100 bullar blev det idag, med mycket kanel och kardemumma, mandelmassa, pärlsocker och hackad mandel. Tidigare år har vi ibland gjort mer än dubbelt så många, men i år var jag ensam bagare så det fick räcka så här. Men visst är kanelbullar annars något man aldrig kan få nog av!?
Jag tänker ofta att jag skulle ha velat leva för länge sedan, kanske på 1800-talet, men när jag minns att kanelbullen ”uppfanns” först på 1920-talet, då Sverige blev självförsörjande på vetemjöl och socker, är jag glad att så inte är fallet!
Korgar med trattkantareller, taggsvamp, diverse soppar samt ett fåtal exemplar av vanlig kantareller och rödgul trumpetsvamp. Foto: Anna Dunér
Två gånger tidigare har jag påbörjat projektet lära-Silva-leta-svamp. Första gången tränade vi med vanliga kantareller och kom aldrig särskilt långt. Nästa gång jag blev inspirerad tänkte jag att det var smartare att träna henne på trattkantareller eftersom det är betydligt mer förekommande i skogarna här omkring. Vi kämpade på, men hade så mycket annat kul på gång, så att vi inte hann bli klara förrän det var vinter.
I år har Silva varit halt en stor del av hösten (hon är för övrigt friskförklarad nu!), vilket inneburit att vi inte har kunnat ägna oss åt långpromenader och agility. Och vad passade bättre då, än att ta upp svampträningen igen? Vi fortsatte med trattisar och Silva gjorde stora framsteg.
Förra året hade vi problem med att hon gärna tog svamparna i munnen när hon hittade dem, istället för att direkt komma till mig och markera. Men i år använde jag upptinade svampar som jag sparat i frysen. Dessa var tydligen alldeles för blöta och slabbiga för att locka till närkontakt, för något sådant beteende dök inte upp den här gången, inte ens när vi gick över till färsk svamp.
Och nu kan hon det faktiskt! På kommandot ”trattisar” söker hon av ett område, hittar svampen, kommer till mig och tillkännager sitt fynd, varpå hon på min uppmaning går tillbaka och visar var hon fann den. Hon kan även markera svampen helt spontant, utan kommando, men det har visat sig att mina ögon oftast hittar den snabbare än hennes nos.
Idag var första gången det var tvärtom! Jag stod som bäst och stoppade ner en blek taggsvamp i en påse, när hon kom och krafsade mig på benet. Då vill det till att man vågar lita på sin hund! Det har hänt att hon blindmarkerat, bara för att det ska hända någonting. Jag letade med blicken på den till synes svamplösa marken medan jag lite halvhjärtat berömde Silva. Men så, precis när jag skulle ge upp, såg jag dem! En hel drös stora, fina trattkantareller!
Ut med en hel näve godis ur fickan och från halvhjärtat beröm till översvallande! Och jag som redan – helt på egen hand – lyckats hitta så många trattisar att jag bestämt mig för att inte plocka fler, eftersom jag inte har tid att ta hand om dem, kunde förstås inte låta bli att fylla min påse med dessa Silvas första egna svampfynd.
För den som vill försöka lära sin hund att leta svamp finns det många kurser på temat, en bok av Anders Hallgren och Marie Hansson (Kantarellsök med hund) och en bra artikel på Canis.se (som jag själv utgått från).
Idag skulle jag och Silva ha debuterat i rallylydnad om det inte vore för den dumma tassen. Och igår skulle vi ha tävlat agility på hemmaplan. Istället fick jag åka dit utan hund för att vara funktionär och det blev för all del trevligt ändå, även om jag som inte tävlat officiellt sedan en enstaka gång i maj, blev väääldigt sugen på att köra…
Ett bra tips fick jag också. En tjej gick förbi mig, strålande glad efter ett lyckat lopp och berättade för sina kompisar att hunden hade haft god fart idag, eftersom hon precis innan hade kört ett litet shaping-pass. Nästa tävling (för visst blir det väl en sådan!?) ska jag göra likadant. För vad gör Silva mer uppspelt än att försöka lista ut vad hon ska göra för att få klick och godis? Kanske kan det äntligen få henne att springa SNABBT runt banan?
Det är nästan skamligt att jag, med mitt intresse för både natur och förädling av frukt och bär, aldrig förr plockat lingon! Men det har en naturlig förklaring. Jag har helt enkelt aldrig varit på ett ställe där det finns så mycket lingon att det är lönt att plocka.
Men så förra året, när jag var ute och gick med morfar i skogen på Ekerö, kom vi plötsligt till ett ställe där hela marken lyste röd. Jag blev alldeles överväldigad av all denna rikedom. Tyvärr var bären inte riktigt mogna, så vi fyllde istället våra burkar med blåbär och beslöt att komma tillbaka i år istället. Och i tisdags var det dags.
Mängden lingon var inte riktigt lika överväldigande nu som förra året. Kanske berodde det på att en del av bären redan var övermogna och hade fallit av sina kvistar, eller på mina höga förväntningar. Nästan tre liter fick vi ihop i alla fall, vilket nu förädlats till fyra burkar sylt.
Jag var förvånad över hur effektivt det var att plocka lingon jämfört med blåbär. Lingon växer ju liksom i klasar, så det är lättare att ta många bär på en gång. Å andra sidan kommer det med mer blad och annat skräp, vilket gör att det tar längre tid att rensa, så det kanske går på ett ut.
En kasse äpplen och päron fick jag också med mig hem, från mormor och morfars trädgård. Så nu har jag även gjort höstens första sats äppelmos. Äppelmos måste väl ändå vara det godaste som finns? Ja, vid sidan om lingonsylt då!
Ibland är det bra att ha en mamma som är medlem i Åhléns kundklubb. Igår betydde det att jag kunde ta med mig min kusin Camilla, som liksom jag har en förkärlek till vissa engelska 1800-talsromaner, på förhandsvisning av den nya filmatiseringen av Jane Eyre.
Det var länge sedan jag såg den förra filmen från 1996, men Camilla hade den aktuell och menade att den här var bättre. Det kan jag mycket väl tänka mig, för den var verkligen bra. Allt, från miljöer till skådespelarinsatser, kändes mycket trovärdigt och levande. Boken följdes förhållandevis troget, bortsett från att filmen började mitt i berättelsen, varefter det som hände fick Jane att tänka tillbaka på det hon varit med om tidigare. Det gjorde att jag tyckte slutet kom lite plötsligt, men i övrigt fungerade det bra.
På tal om slutet, så har ingen film eller teater jag sett gjort det lika bra som i boken. Jag tycker om hur Jane i boken, när hon efter allt som hänt, kommer tillbaka till mr Rochester och inte genast kastar sig i hans famn, utan är inte så lite lurig och retsam, innan hon låter honom förstå att hon faktiskt är tillbaka för att stanna.
Lite störde det mig också att Rochester i filmen blivit så förändrad till utseendet, med helskägg och stort, rufsigt hår – bara för att han inte längre såg ut som jag tänkt mig. Men när jag nu tittade i boken säger faktiskt Jane: ”Det är på tiden att någon börjar göra folk av er igen. Ni håller ju på att förvandlas till ett lejon eller något sådant. Just nu påminner ni faktiskt mest om Nebukadnessar som bodde bland markens djur, håret är som örnfjädrar.” Så jag antar att det tvärtom var bra att de vågat göra honom sådan.
Att sedan den klassiska repliken ”reader, I married him” inte var med, hade förstås sina naturliga skäl!
Jag är glad att bo inom cykelavstånd till Bögs gård och Väsby gård på Järvafältet, där ett projekt pågår att återskapa det historiska odlingslandskapet. Som en del av projektet har man byggt ett järnåldershus, hemmahörande i romersk järnålder, d.v.s. år 0-400 e.Kr. Igår var huset öppet för visning och ansvarig arkeolog Mikael Söderblom var där och informerade om projektet, huset och om de spår som finns i landskapet sedan järnåldern.
Mitt i huset brann en brasa på en upphöjd härd. Högst upp på gavlarna under taknocken finns hål där röken kan tränga ut.Husets baksida. Det här är ett mindre hus till skillnad från de långhus som var huvudbyggnad på järnåldersgårdarna. Huset är byggt med skiftesverk med liggande plank mellan urspårade stolpar, vilka står på en syllstock. Taket är ett näver- och rundvirkestak.Människorna på järnåldern livnärde sig först och främst på jordbruk och djurhållning, men jakt och fiske var också viktigt. Vid jakt användes pilbågar av det här slaget, jaktspjut och fällor. Till fisket användes ljuster, krokar, mjärdar och nät, precis som idag.Emmervete som hänger på tork. Andra viktiga grödor på järnåldern var korn, brödvete, speltvete och lin. Även havre, råg och hampa odlades. Järnålderns åkrar var små och uppgick till ca 1-2 hektar per gård.Även utanför huset brann en brasa. Under järnåldern kunde maten lagas över eld, men vanligare var att koka den i gropar med hjälp av upphettade stenar.Hästen var ett viktigt djur på järnåldern, både som färdmedel, arbetskraft, köttdjur och offerdjur. Järnåldershästen såg troligen ut ungefär som islandshästar, som det idag finns gott om på Bögs gård. Andra viktiga djur var kor, får, getter, svin och hundar. Höns och tamkatt kom till Mellansverige först under den här perioden.Ända fram till mitten av 1800-talet hägnade man in odlingarna istället för djuren. På järnåldern skedde det med stensträngar eller sådana här fläteshägnader. Till arbetet på åker och äng använde man årder, skära och kortlie istället för plog och den senare längre lien. Man har även hittat lövknivar och järnskodda hackor för lövtäkt och jordbearbetning.Utanför huset pågick arbetet med att hugga ut en gudabild ur en trädstam. Denna ska sedan tjäras och ställas vid åkern som en grödornas beskyddare. Järnålderns gudabilder var ofta förhållandevis enkla.
(Källa: Informationshäftet Järnålderns landskap med text av Mikael Söderblom, Rikard Dahlén och Olof Lundkvist, som finns att ladda ner i PDF-format på Sollentuna kommuns webbplats, för den som vill veta mer.)
Hittade det här filmklippet om ”min” ras. För en gångs skull kan jag hålla med om det mesta som sägs, i synnerhet att det är en av de mest frekvent fel-uttalade raserna. Titta på filmen så får ni höra hur man säger keeshond på rätt sätt! En liten varning kan dock vara på sin plats: risken för sockerchock är överhängande vid åsynen av de ulliga, gulliga valparna som tumlar runt i gräset!
Silva har haltat i en vecka nu. Vi var hos veterinären i måndags och deras enda gissning var artros i en tå. Artros är, för de som inte vet det, ett kroniskt ledproblem som beror på obalans i bildningen av brosk. Tassen röntgades för en månad sedan när hon också haltade och då syntes inga tecken på artros. (Den gången konstaterades furunkulos, men det fanns det inga tecken på nu.)
Veterinären trodde inte att det skulle synas något på röntgenplåten nu heller och därför ska ett nytt försök inte göras förrän om två, tre veckor. Tills dess får vi leva i ovisshet. Silva får smärtstillande och inflammationshämmande medicin, som enligt veterinären skulle få henne att sluta halta. Men hon haltar fortfarande.
Om medicinen verkade, skulle vi kunna gå vanliga promenader, bara undvika lite vildare aktiviteter. Som det nu är vågar jag inte det. Vill ju inte tvinga med henne på något som gör ont!
Och som vanligt väljer Silva en ovanligt olämplig tid att bli sjuk. Att delta i agilitytävlingen på vår hemmaklubb nästa lördag är bara att glömma. Den betydligt lugnare rallylydnaden skulle nog inte vara något problem med tanke på tassen, men alla smärtstillande åtgärder klassas som doping så vi lär tvingas stanna hemma även från de tävlingarna. Jag som sett fram emot att debutera i ytterligare en gren…
Inte heller kan Silva fortsätta vara lillmattes träningskompis i agilitykursen som de påbörjat tillsammans. Som tur är får Berenike låna instruktörens bostonterrier tills vidare, så hon kan i alla fall gå klart kursen. Men från min sida sett var något av det bästa med den där kursen att se de två arbeta tillsammans och att Silva fick välbehövlig självständighetsträning.
Sveriges historia, vars andra säsong nu visas på TV4, må ha ett tråkigt namn som mest påminner om dammiga böcker och långa timmar i skolbänken. Men skenet bedrar. Martin Timell och Dick Harrison visar och berättar om vad som hänt i vårt land från istiden fram till idag på ett sätt som är både intressant och underhållande. Trovärdiga rekonstruktioner av personer och händelser bidrar till att man får en känsla för hur människorna upplevde sin samtid, istället för att bara matas med fakta.
Enligt programmets webbplats bygger serien på ”den allra senaste forskningen och nytt sätt att se på historien. Tidigare bortglömda och försummade historiska händelser och personer lyfts fram i ett helt nytt ljus.”
Sammanfattningsvis ett mycket bra program, alltså. Men jag är inte förvånad. Det kan inte bli annat än bra när en så kunnig och engagerad människa som Dick Harrison är inblandad. Denna professor i historia vid Lunds universitet har för mig börjat dyka upp i allt fler sammanhang, bl.a. i rollen som kung Valdemar Atterdags sändebud på Medeltidsveckan och som författare till Ofärd, en spännande och kunskapsspäckad roman som utspelar sig på 600-talet. Hans blogg på SvD:s webbplats är också väl värd ett besök.
