Akalla by

Gårdagen hade gammaldags dans och musik som genomgående tema. Den började med sekelskiftesmarknad på Akalla By. Jag hade nog förväntat mig ännu mer ”förr i tiden-känsla”, men det var på det hela taget en trevlig tillställning. Bl.a. bjöds det på folkdans till ljudet av ett tiotal nyckelharpor och gammaldags lekar. Bland marknadens besökare fanns en trio stiliga soldater, en skollärarinna, en fiskardräng, några fina damer och en velocipedryttare, d.v.s. en man som trampade omkring på en gammaldags höghjulig cykel.

Ett tiotal personer iförda folkdräkter spelande på nyckelharpor. — Nyckelharpsspelare

Velocipedisten berättade att framhjulet var så stort (upp till 152 cm i diameter enligt Wikipedia) för att kunna uppnå höga farter. Velocipederna användes nämligen inte främst till transport från en punkt till en annan utan till kappkörning, där man kunde nå en fart på upp emot 40 km/t.

Jag har alltid trott att dessa höghjulingar var den första typen av cykel, men faktum är att det även innan fanns cyklar med lika stora hjul. Redan kring år 1600 fanns cykelliknande fordon men först under 1800-talet började dessa utvecklas till att få styre och pedaler. I början gjorde man nämligen fart genom att sparka ifrån med fötterna mot marken.

Man i svart rock och hög hatt som cyklar på en höghjuling bland fikande cafégäster. — Velocipedryttaren

På kvällen bar det av till Folkmusikhuset på Skeppsholmen, en riktigt guldgruva som jag önskar att jag fått upp ögonen för långt tidigare. Varje söndag från och med igår har de öppet hus med olika aktiviteter inom dans och musik, helt gratis! Igår passade jag på att lära mig grunderna i vals. Riktigt svårt, tyckte jag, med min ganska bristfälliga koordinationsförmåga, men jag har gett mig tusan på att lära mig! Och då väntar polska och polka och schottis och all tänkbar gammeldans!

Efter en svettig timme i tretakt var det dags för det som var anledningen till att jag över huvud taget fick upp ögonen för Folkmusikhuset. Ni som läste mitt inlägg om medeltidsveckan minns kanske min besvikelse över att Korp inte var där och arrangerade balladdans. Men nu befann sig alltså Karen och Gunnar på Skeppsholmen och bjöd på en härlig stund med vackra gamla ballader med tillhörande dans.

Balladdans dansas i ring eller i en lång orm som under dansens gång kan nå de mest invecklade formationer. Man tar två steg åt vänster och så ett åt höger, alltid medsols. En försångare sjunger de berättande texterna medan alla sjunger med i omkvädet, ”refrängen”. Det finns flera filmer med balladdans på YouTube, bl.a. den nedan där Gunnar sjunger en ballad om en flicka som förs bort av Näcken. Jag kan också rekommendera Korps CD med ballader och medeltida visor, som ständigt går varm i min CD-spelare …

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bHjA2TvRN_8]

Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.

Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.

Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…

Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.

I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.

Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.

Kulturhistorisk söndag

Valborg