Husjubileerna avlöser varandra! I dag är det ett år sedan jag skrev på kontraktet. Tydligen tycker huset det var väldigt bra gjort, för i dag visade det sin tacksamhet genom att uppenbara en rabarberplanta längst ner på tomten! Den hade varit dold bakom förvildade vinbärssnår och aspsly. Mycket har jag redan haft att vara glad för i trädgården, men just rabarber har jag verkligen saknat, så någon bättre ettårspresent kunde jag knappast ha fått!
På eftermiddagen kom dessutom min fasters syster förbi med ett helt gäng tomat-, squash- och gurkplantor! Och flera sorters sättpotatis har jag fått av mina morföräldrars grannar. Alla är så snälla och min odlarinspiration bara växer! Jag skulle önska att man fick vara ute i trädgården och arbeta precis hela dagen.
För exakt ett år sedan såg jag mitt hus för första gången!
Jag hade letat hur på Hemnet hur länge som helst. Jag hade varit inne på husets annons en gång, men avfärdat den ganska snabbt, antagligen med hänseende på avståndet från Stockholm. Sedan ökades min flytt-motivation ännu mer och jag gick tillbaka till gamla annonser för att se om det verkligen inte fanns något intressant objekt…
Jo, men titta, här är ju ett rött litet hus, lagom stort. Smaklös inredning, men det finns vedspis och kakelugn! Visserligen en bit från huvudstaden, men det kanske uppvägs av uthuslängan, jordkällaren och trädgården? Och i den hemska blå soffan sitter ju en mjukdjurshund som ser ut nästan som Silva! Ett tecken?
Det första jag såg när vi äntligen hittat fram var grannhuset. Aj då, tänkte jag, ett annat hus så tätt inpå. Så vill jag ju inte ha det. Synd att vi kört så långt i onödan! Nåja, vi tittar väl när vi ändå är här.
Det luktade typisk ovädrad sommarstuga i huset och inredningen var fortfarande läskig (bara det att det hängde en uppblåsbar val i kökstaket!), men jag såg hur det skulle kunna bli med lite kärlek och arbete. Samtidigt visade sig trädgården från sin allra bästa sida. Det var en underbar, solig dag, äppelträdet blommade och marken var full av scilla och gullviva. Dessutom visade det sig att ingen bodde i grannhuset. När jag åkte därifrån kände jag att det var där jag ville bo.
Så blev det. Och visst har bus-huset bjudit på många kallduschar och påfrestningar, men det är fortfarande här jag vill bo! Än är det långt ifrån så som det såg ut i mina framtidsvisioner på visningsdagen, men den uppblåsbara valen är borta, liksom den blå soffan, som just idag ersatts av en ådermålad utdragssoffa från 1900-talets början. Mjukishunden? Han heter numera Wulfric och sitter och vaktar min sovkammare!
Den blå soffgruppen och Wulfric. Foto: Joel GrönbergNya soffan på samma plats!
(Annonsen ligger fortfarande upp och kan ses här: bostadsannons.)
… men i mitt fall är det som om någon gör sitt bästa för att ändra på den saken.
Först var det en massa strul och missförstånd vid själva köpet. Och när jag kom dit i förra veckan för att släppa in en hanverkare stod köksfönster och uthusdörrar på vid gavel. Som om någon var där och höll på att vädra och pyssla i snickarboden … Trots att jag fått alla nycklar som fanns till fastigheten.
Jag började nästan undra om jag drömt alltihop, om det inte alls var jag som fått köpa huset till slut, utan någon annan. Men där låg ju min duk på köksbordet, med blommorna jag plockat in i en vas … Å andra sidan stod en stol på helt fel plats, skåpluckor var öppna, en tavla nedtagen från väggen … Jag gick runt och ropade, inne i huset och ute, men fick inget svar.
Jag är så godtrogen. Inte förrän jag upptäckte att den gamla stereoanläggningen som den tidigare ägaren lämnat kvar var borta, förstod jag att det handlade om ett inbrott. Jag gick runt i huset och bodarna igen och upptäckte föremål på föremål som var borta: en mässingsmortel, ett kexpaket, en grill, dörrmattan, två CD-skivor … Tittade närmare på fönster och dörrar och insåg att de var uppslitna. Båda låsen på uthuset var trasiga.
Tur i oturen att jag inte hunnit ta dit fler saker. Nästan inget av det som blev stulet hade något affektionsvärde. Men ett inbrott är förstås aldrig kul. Å andra sidan har min första tid som husägare varit både spännande, lärorik och utvecklande, och det kanske rent av är ännu bättre än kul?
Livet är för kort för att leva det som en burhöna, när man kan leva det som en lycklig, frigående höna på landet. Typ. Så när andra unga vuxna hyr en lägenhet i andrahand, köper jag ett torp.
Ja, nu har jag äntligen hittat mig ett litet krypin där jag tror att jag kan trivas. Egentligen hade jag tänkt mig ett ställe lite närmare Stockholm, men för varje meter man närmar sig huvudstaden stiger priserna läskigt mycket, så nu hamnade jag i Morgongåva, knappt en och en halv timme med bil från föräldrahemmet.
Krypinet i fråga är en liten torpstuga, ursprungligen från 1800-talets slut. (Se mer på dess egen sida.) I nuläget är det kanske inte riktigt drömhuset – lite för många ovarsamma renoveringar och moderniseringar har gjorts genom åren – men vänta bara tills jag är färdig med det! (Färdig, förresten – blir man någonsin färdig med ett hus…?)
Inflyttningsdagen dröjer dock, då det är en del akuta åtgärder som ska till innan det är möjligt att börja möblera och boa in sig. Taket ska ses över, troligen läggas om helt och hållet, likaså torpargrunden, som vid besiktningen hade indikationer på mögelangrepp.
Jag vågar nog påstå att jag inte kommer lida av uttråkning i sommar.
