I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.

Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.

Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.

Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)

Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.

Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…

(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)