I Holma i Malmö hämtas numera soporna av Ivan Varga och hans tre ardennerhästar. Fantastiskt att sådant faktiskt förekommer i våra dagar! Förutom att det är bra för miljön, gläder det också människor: ”När det kommer in en häst på ett område slutar folk gnälla, de blir glada. Ett konkret bevis är att det inte skjutits en enda raket i Holma i vinter av hänsyn till hästarna”, säger Ivan Varga till Entreprenör, och menar att den något högre kostnaden uppvägs av dessa positiva konsekvenser.
Ivan och hans hästar ägnar sig även åt gräsklippning och planerar att ploga och sanda kommande vinter. Kan man bli annat än glad och imponerad?
Hästar kan göra nytta på fler ställen än på åkern ...
Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!
Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.
Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…
Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!
Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.
Den fina kees-kuddenDet här lilla luciatåget gjorde jag i Cernit- och Fimo-lera till mormor och morfar.
PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.
