Alltför ofta känner jag att jag vill odla mer för sakens skull, än för att det är roligt. Jag förväntar det liksom av mig själv, nu när jag bor som jag bor. Odling passar in i min livsstil och harmonierar med mina övriga intressen.

Eftersom det finns mycket som jag hellre gör, blir odlingarna lite halvdant skötta. Därmed blir resultatet dåligt, och odlingsglädjen minskar än mer. En ond spiral alltså…

Med våren kom så odlingsstressen till Nordanberg. Hur skulle jag hinna med att planera, jordförbättra, förodla och så på friland, förgro och sätta potatis, plantera om jordgubbsplantor, och sedan regelbundet vattna, gödsla, rensa och kupa… Det tycktes oöverstigligt.

Jag bestämde mig i alla fall för att inte köpa något nytt i fröväg, utan nöja mig med det jag redan hade hemma. Potatis hade jag sparat från förra året, så inte heller det behövde jag köpa. Bara några säckar barkmull till jordförbättring skaffade jag pliktskyldigast.

Men så råkade jag hitta min ”trädgårdsskjorta” i garderoben, en otroligt bekväm grårandig linneblus. I samma ögonblick väcktes en liten gnista i mig, och så klippte jag till ett trädgårdsförkläde av ett par gamla jeans.

Så utrustad gick jag i går kväll ner till landet och kände på jorden. Den verkade finare än någonsin under de år jag brukat den, redan innan jag jordförbättrat. Förmodligen beror det på att jag inte förrän i fjol insåg att lerjordar bör höstgrävas – vilket jag också gjorde (med välbehövlig hjälp av en vän, eftersom jag hade problem med knäna).

Den ljumma vårkvällen och det svala linnetyget, koltrastsången och dofterna, och så den fina, vända jorden som bara låg där och väntade på mig… Plötsligt mindes jag precis hur härligt det kan vara med trädgårdsarbete, och nu vill jag helst inte göra något annat än att traska omkring i gummistövlar med en spade eller en grep i högsta hugg, i min alldeles egna trädgård.

Odling harmonierar inte bara med min livsstil och mina intressen. Det harmonierar med min själ – bara jag får göra det på mitt sätt.