Svenska dagbladet har just nu en serie om att tro på spöken och andar. Tydligen är det så mycket som en femtedel av Sveriges befolkning som tror att de döda kan gå igen, vilket innebär en renässans för det övernaturliga.

Och vem tycker inte att sådant är spännande, vare sig man tror på det eller inte? Jag läste dagens artikel om spökjägare med stort intresse. Bara minuter därefter tar plötsligt en speldosa i rummet intill en ton, alldeles av sig själv!

Det har en naturlig förklaring, förstås. Det är en sådan speldosa med snöre, och sådana går långsammare i slutet. Någon hade förstås kommit åt speldosan tidigare under morgonen och inte förrän nu kom den sista tonen. Spökjägarna i föreningen Spook, som artikeln handlade om, hittar naturliga förklaringar till förmodade spökerier i 80% av fallen.

Förmodligen finns det någon vanlig, tråkig anledning även till att ett minipiano jag hade som liten brukade ge små konserter när det hade långtråkigt och att en fotoram med en bild av mig ideligen vände sig in mot väggen. Men något ska väl in även i de resterande 20 procenten?

Händer det något konstigt i det här huset är det oftast lätt att skylla på något av djuren. ”Det var bara Jumjum som krafsade i sin bur” eller ”det är förstås bus-Silva som varit framme!” I annat fall kan det tänkas vara vårt okynniga husspöke Norröra.

Norröra har fått sitt namn tack vare en felhörning: ”Det var väl nå’ rör!” Och kanske är det bara just ett rör som låter, när vi skyller på vår lilla poltergeist. För den typen av spöken har jag sanningen att säga svårt att tro på. Däremot, att döda människor kan visa sig för sina nära och kära … Varför inte?

Det är en sådan sak som jag tror på ibland, precis som jag tror ibland att man kan kommunicera med djur via tankeöverföring. När man gång på gång hör om händelser där människor har förstått att en nära anhörig har avlidit, bara genom en inre förnimmelse, en knackning eller ett rop, tycker jag nästan det verkar dumt att försöka bortförklara det.