Det här måste vara den varmaste dagen hittills i år! Riktig sommarvärme! Vad kunde då passa bättre än en utflykt? Jag tog med mig Nike och Silva till Sätra och Blåsippsbacken. När vi kommit hem fick även kaninen Jumjum årets första tur i koppel. Han njöt i fulla drag!
Hur lat (och smart!) Silva verkligen är fick jag bevis på här om dagen. Vi hade varit på en timslång promenad och på vägen hem passerar vi en busshållsplats. Silva inser vad det innebär och dröjer sig kvar för att se om inte… jo visst! Där kommer ju en buss! Vad bra, då kan vi ju åka sista biten!
Och för att vara säker på att inte missa bussen sätter sig den fulingen till hund och stirrar uppfordrande på den, tills den mycket riktigt kör in till hållplatsen och stannar – bara för vår skull! Jag, som gjort vad jag kunnat för att få med mig mitt envisa husdjur därifrån, får generat förklara för chauffören att vi inte alls ska gå på.
Bussen kör iväg igen och Silva, som antagligen tycker att jag förstört alltihop, får finna sig i att gå även sista sträckan till fots!
Som de flesta andra älskar jag våren. Men det skulle vara lättare att njuta av den fullt ut om ens dagliga promenadsällskap kände likadant. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje! Tyvärr har jag en hund som fullkomligt avskyr våren. Först är hon glad när hon märker att vi ska gå ut. Men det håller bara i sig tills jag öppnat ytterdörren. Så fort hon hör smältvattnet droppa från taket och ser solen lysa på den fuktiga marken sätter hon sig på hasorna och vägrar ta ett steg över tröskeln.
Man får helt enkelt dra henne ner för förstutrappen och sedan fortsätter det så, så länge jag har henne kopplad i alla fall. Det är ungefär som att vara ute och gå med en tegelsten i ett snöre. Vår-effekten blir särskilt märkbar när vi har Wilda med oss på promenaden. Wilda bryr sig inte mycket om årstider utan är nästan alltid pigg och glad. Så där går jag med en hund som ska framåt så fort som möjligt och en som helst inte vill framåt alls. Det är ett under att jag inte gått av på mitten än!
Blir det träning av piggnar hon i all fall till lite grann. Här om dagen hade vi årets första utomhuspass i agility. Jag släpade ut några hopphinder, lyckades hitta en någorlunda plan plats där all snö faktiskt var borta och tränade lite på en övning vi gjort rätt mycket på sistone. Den går ut på att Silva ska bli mer självständig och kunna springa och ta hinder utan att jag följer med hela vägen.
Jag ställer två hinder (A & B) bredvid varandra horisontellt, som ett staket. Det tredje hindret (C) ställer jag vertikalt mot de andra två, så att de tillsammans bildar ett T. Tanken är att jag ska kunna skicka henne bort till hinder C och själv stå kvar mellan A och B. Successivt flyttar jag hinder C längre och längre bort. Och självklart varierar jag mellan att hon efter hinder A får komma direkt till B, för att hon inte ska ta något för givet utan fortsätta lyssna på mina signaler. Det här går superbra och jag är så nöjd att jag kom på att göra den här övningen, verkligen nyttigt för min osjälvständiga lilla fjant!
I övrigt har vinterns agilityträning (som ägt rum i ett ridhus) framför allt gått ut på att öka farten. Och hjälp vilken fart hon haft! Det märks verkligen att hon trivs bättre när det är kallt. Dessutom har jag nästan uteslutande använt externbelöning, alltså ställt en godisskål i slutet av banan. Här är hon skicklig på att komma på alla möjliga knep för att få ta godiset i förtid. Men för varje gång blir hon allt duktigare på att arbeta tills jag ger varsågod. Konstigt, tycker jag, att det ska vara så väldigt stor skillnad på farten och motivationen, bara för att godiset är synligt! Så är det i alla fall, och det känns hoppfullt inför tävlingssäsongen!
Silvas löpperiod närmade sig sitt slut och jag andades ut och tänkte att den här gången slapp vi hennes extrema stress i samband med löpet. Fantastiskt! Men tji fick jag. Det var den 21:a dagen sedan hon började och det borde alltså i princip vara över. Istället börjar hon uppvisa alla möjliga konstiga och sjukt jobbiga beteenden, t.ex:
Varje gång det blir så här tänker jag att jag bara måste låta kastrera henne innan nästa löp! Sedan när det är över så glömmer jag tydligen hur illa det är och tänker att det inte är värt alla pengar…
Mina senaste fotorundor har varit inspirerad av Tajma, som nämnde att hon lär sina hundar vissa tricks för att få bra foton. Hittills har jag i princip nöjt mig med småtrista porträtt och inkallningsbilder när det gäller hundfotografering, eftersom Silva alltid kommer springande till mig när hon märker att det är fotodags. Men nu inser jag att hon kan mer än jag tror. Om jag först belönar henne några gånger för att hålla en viss position så kan hon stå kvar även medan jag knäpper av några bilder.
Fotografering kan faktiskt vara bra aktivering även för hunden, inte bara för matte/husse. Tänk ut ett roligt motiv och tvinga hunden att använda huvudet. Kom bara ihåg att hunden inte ser någon skillnad på foto-träning och annan träning. Samma inlärningsprinciper gäller. Hunden behöver fortfarande motiveras med bra belöningar och förtjänar en tydlig och tålmodig tränare. Om du fokuserar så mycket på att få det perfekta fotot så att du blir sur och irriterad när det inte blir som du vill, är det inte längre bra aktivering.
Nu vill jag bli utmanad! Nämn ett motiv och jag ska fota det!
Kan inte hjälpa att jag blev glad över att snön kom tillbaka, även om det ställde till problem för många. Säga vad man vill, men det är väl ändå lite spännande med ett så pass dramatiskt väder som det var igår kväll? Och vem kan motstå solglittret på de snötyngda grenarna under en pulsande skogspromenad?
Vår vanliga runda över Ängen tog väl dubbelt så lång tid som vanligt, men det gjorde ingenting. Jag trampade upp Silvas namn i snön. Tyvärr förstod hon sig inte på denna min kärleksförklaring till henne, utan trodde att det var fråga om ett spår. Hon satte näsan i backen och gav sig ut bland bokstäverna och på sitt vanliga slarviga vis genade hon mellan mina välgenomtänkta linjer. Så nu är det väl ingen som ser vad det står. Men det gör heller ingenting.
Nu ska jag njuta av Leila Lindholmsnybakade chocolate chip cookies med apelsin och nötter, tillsammans med nästan hela familjen, som fått stanna hemma från sina respektive jobb p.g.a. snön. Mysigt! Nej, en snöstorm då och då gör verkligen ingenting…
Silva och jag tog Rösjöns camping i besittning igår.
När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:
Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!
Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…
Efter otaliga påtryckningar från en viss person, känns det som om det är dags att återuppta bloggandet igen. Det är ju faktiskt sant att det inte är jul längre, och då ska det kanske inte ligga ett julkort högst upp bland inläggen.
För att orka blogga lite oftare ska jag försöka släppa på kraven jag har på mig själv att varje inlägg ska vara genomtänkt, fyndigt etc. utan skriva lite mera om vad som händer i vardagen. Det har t.o.m. flera av er önskat i min enkät. (Om du inte redan gjort det, fyll gärna i enkäten så att jag bättre kan anpassa bloggen efter era önskemål!)
Ska försöka sammanfatta vad som rör sig i mitt huvud just nu:
Utbildning. Jag är inne på sista terminen på webbredaktörsprogrammet. Jag har lärt mig mycket och generellt varit väldigt nöjd med utbildningen. Känns ändå ganska skönt att det lider mot sitt slut. Har funderat lite på vad jag ska göra nästa termin. Eventuellt blir det så att jag studerar på halvtid, för att det är roligt och för att få studiemedel. I så fall är jag väldigt sugen på en kurs i avancerad fotografering och bildbehandling.
Företag. Resten av tiden planerar jag att så smått börja starta en egen firma. Jag tänkte syssla med olika former av uppdrag inom media och konst, allt från att göra hemsidor och logotyper till att måla tavlor och konstruera korsord (måste ha omväxling för att trivas!). Känner mig totalt främmande för allt som har med företagande att göra och som vanligt kan jag skatta mig lycklig som har en otroligt snäll, tålmodig och kunnig mormor! 🙂
Vero! Min älskade syster drar till Tyskland nästa vecka för att jobba med hästar. Hon blir borta ett halvår! Kommer sakna henne förfärligt, men nu får jag åtminstone ha min plats i soffan ifred! Lycka till!
Flytta. Det känns som om det börjar bli dags att flytta hemifrån. Men som vanligt kan jag inte bara göra som alla andra. En lägenhet i stadsmiljö känns inte rätt för fem öre, så nu ser jag mig om efter någon liten stuga eller liknande att hyra. Helst inom rimligt avstånd från Stockholms-området.
Körkort. Äntligen, efter över fem års övningskörning, har jag fått mitt körkort. Den senaste tiden med alla hundtävlingar och -träningar, har jag helat iden känt behovet växa och jag kan inte beskriva hur otroligt bra det känns att äntligen ha fixat det.
Hundträning. Under vintern har Silva varit fantastiskt pigg och energisk och i början av vintern bestämde jag mig för att ta till vara på det och träna massor. Tyvärr kom influensa, hälta, skotträdsla och lite andra saker ivägen, så utöver agilityträning i ridhus (som gått väldigt bra!) har det inte blivit så mycket träning alls. Men nu ska jag försöka ändra på det, för i vår SKA vi starta i lydnad. Jag har gått och segat alldeles för länge med lydnadsträningen, precis som med övningskörningen.
Ja, det verkar bli en god jul i år också, trots att jag varit ovanligt stressad inför den.
Som mammas släkts enda vegetarianer har jag och syrran som vanligt ovanligt mycket att stå i under advent. I år har det blivit inlagd aubergine, senapsaubergine, veg. sillsallad, veg. laxpaté, gravad squash, finsk rotfruktslåda, veg. köttbullar, äppelmos, griljerad aubergine och glöggkokt rödkål – allt hemlagat förstås! Kompletteras detta sedan med pappas långkål och julsallad samt mormors veg. laxpaté utan lax, kan man lätt sluta sig till att god mat kommer det i alla fall inte råda någon brist på i jul!