För över ett år sedan, på vår tredje agilitytävling, blev jag intervjuad för tidskriften Härliga Hund om att börja tävla. Artikeln som blev resultatet av intervjun, har nu äntligen publicerats! Köp (eller tjuvläs!) Härliga Hunds julnummer om ni vill höra hur det gick på tävlingen. Ett annat sätt är förstås att läsa mitt blogginlägg om samma tävling… 🙂
Silva
Första rosetten!
På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).
Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!
Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!
Silva och Jerrie bland blommor
Agilityträning för två
Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.
Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.
Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂
Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.
Badpromenad
I det här underbara sommarvädret kunde vi inte göra annat än att gå ner till sjön, jag, Nike, Silva och Wilda. Det blev en riktigt mysig promenad med mycket lek och bus.
Valborg
Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.
Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.
Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…
Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.
I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.
Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.
Det är inte Silva som är långsam…
…det är de andra hundarna som är onaturligt snabba. Och dessutom har Silva och jag blivit snabbare för varje tävling, märker jag när jag tittar tillbaka på tidigare resultat. Första loppet vi kom runt utan att diska oss hade vi ca 25 sekunder i tidsfel! Nu senast hade bara knappt 4 sek! Så snart slipper vi nog de där jobbiga extrafelen helt och hållet. Det enda som behövs är nog mer säkerhet och rutin och då framför allt på slalom, som kan bli en riktig tidstjuv. Våra placeringar har också bara blivit bättre. På ovan nämda tävling kom vi på plats nr 15 av 25 startande. I lördags kom vi sjua av 25. Snart har vi nog vår första pinne, ska ni se!
Jag hatar slalom!
Slalomet sabbade båda loppen igår på vår första tävling för i år. Eftersom jag vet att det ofta blir tokigt på slalomet för mig och Silva (trots att det på träningarna nu i vår har gått jättebra!), tränade jag lite extra på just det på framhoppningsbanan. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev fel direkt. Och jag som aldrig vill ge mig förrän det blir rätt, tjatade på och lät henne ta slalomet gång på gång och det blev nästan alltid något fel. Hon blev less på det och jag tappade självförtroendet. I efterhand är det så tydligt att jag skulle ha slutat tidigare eller eventuellt tagit bara fyra eller sex pinnar någon gång för att få tillbaka självförtroendet och glädjen.
Nu gjorde jag inte det och då gick det som det gick. I agilityklassen blev ingången helt tokig och vi fick fem fel för vägran. I hoppklassen missade hon en av portarna i början och kom därmed ut åt fel håll. Jag försökte få henne att ta om sista porten, men misslyckades tydligen, för strax därefter blåste domaren för disk. Jag antar att hon tyckte att vi inte slutfört slalomet och man får ju inte ta nästa hinder förrän man är klar med det innan.
I övrigt kändes allting jättebra. Kontaktfälten funkade. Kniviga handlingssituationer funkade. Ingen tvekan någonstans, inte ens på muren, trots att vi aldrig tränat på mur! Så det där med slalomet var bara så irriterande! Hade det inte varit för dem är det möjligt att vi hade nollat båda loppen. Okej, sen fick vi och för sig även lite tidsfel på agilityklassen. Jag var föga förvånad, då vi aldrig kommit i mål utan tidsfel. Det känns ju som om det går snabbt när vi är ute på banan! Men när jag tittar på filmerna ser det ju ut som om vi är ute på en lugn joggingrunda. Hm. Något att träna på. Tips, någon?
Filmerna ja, jag har kommit över en begagnad camcorder för nästan inga pengar alls, så nu ska alla tävlingar filmas framöver!
Här kan ni alltså se gårdagens lopp – åtminstone någorlunda. Jag trodde det skulle synas lite bättre, så jag talade inte om för tjejen som filmade första loppet hur man zoomade. Tack ändå, Vera! Och tack pappa, som filmade hoppklassen 🙂
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=X6T4dDkZFRM]
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jXL5GcyLT64]
Bildbomb
Här kommer dagens bildskörd från en promenad med myshundarna.
Agilityträning
Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.
Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.
Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.
Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!
Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!