Och på tal om lek (i förrförra inlägget) kommer här ett filmbevis på att Silva trots allt kan tycka det är kul att leka och dessutom på självständigt sätt. Jag hittade den här gamla videon och blev faktiskt lite förvånad över att se henne leka så engagerat på egen hand! Men då fanns ju Grisen, hennes älskade gosedjur som nu är försvunnet. Varje gång vi passerar platsen där Grisen försvann sticker Silva upp i skogen och lyssnar ovanligt nog inte på mig när jag ropar. Minns hon? Känner hon lukten av den utan att lyckas lokalisera den? Eller är det bara någon som tappat lite mat?
Silva låg vid ytterdörren och jag satt vid datorn. När vi befinner oss på dessa platser har vi utsikt över samma gångväg som går framför huset. Som den osäkra hund, med låg skalltröskel, som Silva är, brukar hon skälla då och då när det händer något utanför grinden. Det kan vara att en hund går förbi, att någon stannar precis utanför grinden eller att någon låter konstigt. Ofta kan jag förutse hennes ”skällattacker”, för jag har lärt mig vad som sätter igång henne.
Nu såg jag en tjej fara förbi på cykel. ”Det är lugnt”, tänkte jag någonstans i bakhuvudet, ”cyklar skäller hon inte på”. Men i nästa ögonblick tvärbromsar tjejen och cykeln slirar i gruset. Silva blir som tokig. Hon skäller värre än någonsin, kommer rusande upp för trappan och kryper in under mammas och pappas sängar.
Jag blir väldigt konfunderad. Varför blev hon så rädd? Jag erinrar mig den enda situation då hon tidigare blivit så rädd att hon sprungit och gömt sig. Det var på nyårsafton, när hon blivit skrämd av en tätt förbisusande, sprakande raket. Då går det upp för mig: cykeln som slirade i gruset lät snarlikt en sprakande nyårsraket!
Det här blev en nyttig läxa för mig. Om Silva ofta reagerade på det här sättet, hade jag nog aldrig kommit på anledningen till hennes plötsliga rädsla. Då hade jag avfärdat det med att hon ”såg spöken” eller blev ”rädd för ingenting”. Hur många gånger har jag inte hört henne skälla och då jag själv inte upptäckt orsaken, strängt sagt åt henne att sluta – samtidigt som jag, om jag ser anledningen till hennes rädsla, är lugn och tålmodig och (om möjligt) låter henne närma sig det läskiga i sin egen takt.
Så inkonsekvent det måste verka för henne! Jag måste börja lita på att hon faktiskt inte skäller ”för ingenting”. För det tror jag faktiskt inte att hon gör. Även om något kan te sig som något fullständigt harmlöst i mina ögon, kan jag inte alltid förstå vilka kopplingar som sker i Silvas hjärna. Om en slirande cyklel kan vara en raket, kanske en fluga på en vägg kan vara ett stirrande öga och en filt på golvet en stor orm. Vem vet?
(Ja, hon har faktiskt blivit rädd för både flugor och filtar och därutöver ett rött fat, en clementin på gräsmattan och en massa andra löjliga saker…)
Jag har just haft ett mycket roligt och givande träningspass med Silva.
Det började med att jag kände mig urless på att man aldrig kan vara säker på om hon för tillfället går att belöna med lek eller inte. På förmiddagens lydnadsträning gick hon ett snyggt fotgående. Jag slängde iväg en boll, för det senaste halvåret ungefär har hon trots allt ganska ofta blivit glad för kastade bollar. Men nu låtsades hon inte ens se tennisbollen som for iväg genom luften. Hon bara nosade i marken och verkade hoppas att det skulle ha ramlat ur någon liten godissmula ur fickan samtidigt som jag drog upp bollen. Vilket det inte hade, då bollen suttit i en separat ”bollhållare”. Inte särskilt bra belönat fotgående, alltså.
Så när jag kom in igen satte jag mig vid datorn och googlade på ”lekutveckling”. Bland annat hittade jag denna suveräna artikel på Fanny ”Klickerklok” Gotts blogg, som jag läser ibland. Efter att ha fördjupat mig i den och i några andra texter satte jag igång med Silva, som så många gånger fått heta tråkmåns just på grund av sitt bristande lekintresse. Jag tog fasta dels på att starta varje pass med lek och att lägga in små lekpauser då och då i passet, och dels på att uppmuntra gripande och drag i annan träning. Så här såg passet ut:
Jag väckte den sovande Silva med ett käckt ”upp och hoppa!”. På en sekund var hon pigg som en mört och skuttade glatt med mig ut i tamburen. Där plockade jag ner hennes favoritleksak från hyllan, nämligen en gummiboll i ett snöre. (Observera att här är det snöret som är det roliga, bollen är bara där för att ge snöret lite tyngd och styrsel, anser Silva!) Eftersom vi ännu inte gått dagens längre promenad hade hon nog lite myror i benen, så hon var genast med på noterna, tog tag i snöret och drog för kung och fosterland.
Favoritleksaken
Tanken var att bara hålla på en pyttekort stund, men Silvas intensiva lek var så förstärkande för mig att jag höll på lite längre än så. Snart låg hon på golvet och ville inte längre. I vanliga fall skulle jag ha gett upp ganska omgående, men nu hade jag läst att det var precis vad man inte fick göra. Och hör och häpna, efter att jag sprungit omkring med snöret och fånat mig ett tag, for hon faktiskt upp igen och började leka nästan lika intensivt som innan. Då passade jag på att ta ifrån henne leksaken innan hon tappade gnistan igen. Tidigare har jag avslutat med loss-kommando och en godbit. Nu har jag förstått att det är mycket bättre att behålla fokus på leksaken, så att hon tycker det är synd att den försvinner.
Jag har länge velat lära Silva att hämta något ur ett skåp, inklusive att öppna och stänga skåpet. Nu passade den övningen väldigt bra, då det ingår både drag (dra i snöre för att öppna skåpet) och bärande. Själva öppnandet kunde hon sedan tidigare och det tycker hon är riktigt roligt. Nu övade vi in resten av delbeteendena och började sätta ihop det. Lekpauserna som jag la in då och då gick utmärkt. Jag hade inte trott att hon skulle visa något som helst intresse för leksaken, när hon nyss blivit serverad frolic ur min hand, men där hade jag fel! Hon kampade hur bra som helst!
Framöver ska vi alltid träna efter detta mönster (eller nja, kanske bara inomhus till en början – utomhus är det för stor risk att jag faktiskt inte får igång henne hur mycket jag än försöker – men om ett tag hoppas jag att det ska gå på de allra flesta ställen). Vilken dröm för en klickertränare att i alla situationer kunna välja mellan godis och leksak allt efter vilket som passar bäst för det aktuella beteendet, och inte behöva hålla sig till bara det ena, eftersom det är det enda hunden accepterar.
Pinnar kan vara roliga, men de ska vara i rätt storlek! 😉
Jag har på sistone tänkt om rejält angående hundträning. Jag har läst på lite mer om t.ex. Cesar Millan, ”hundviskaren”, och inser att han inte är så dålig som jag tyckt tidigare. Trots allt så lyckas han ju oftast förvandla de vildaste bestar till fromma lamm på bara några minuter. Är det inte fantastiskt?
I två år har jag nu jobbat med Silvas problembeteende med hjälp av s.k. positiva metoder, som klickerträning. Men vad har hänt? Nästan ingenting! Hon skäller fortfarande på människor som kommer hit på besök eller försöker klappa henne när vi är ute och går. Och varför det? Jo, antingen måste det vara fel på träningsmetoderna, eller också har jag missbedömt anledningen till att hon gör detta – kanske båda delarna? Jag börjar inse att det faktiskt handlar om rent trots. Hon försöker helt enkelt ta på sig ledarskapet genom att försöka bestämma vilka som får komma hem till oss. Tänk, att jag varit så blind! Här går hon och tror att hon äger huset, och så försöker jag råda bot på det med lite godis…
Nej, nu ska här till nya tag, för så här kan det inte få fortgå! Jag måste visa att det är jag som bestämmer. Hädanefter betyder minsta skall från Silva två fingrar i sidan och ett obehagligt ”tschhh”-ljud, helt i hundviskarens anda. Då kommer hon förhoppningsvis att hamna i ”a calm submissive state” och acceptera vilka gäster som helst. I annat fall får jag lov att rulla över henne på rygg och hålla henne kvar där tills hon lugnat sig. Jag kommer inte tycka om att göra så, men måste man så måste man. Det är bara att stålsätta sig och ignorera eventuella pip och skrik. Silva låter ju för ingenting… I vilket fall kommer jag aldrig att ta till elhalsband. Någonstans måste man dra gränsen.
För att verkligen befästa mitt ledarskap, måste jag även vidta en mängd andra åtgärder. Att Silva har haft i det närmaste fri tillgång till mat är en styggelse! Att hon ska kunna gå och äta nära hon vill, medan vi andra flockmedlemmar håller sig till bestämda måltider. Nej, mat får hon numera bara efter att vi har ätit. Om hon någon gång måste äta innan oss, får jag lov att kalla till mig familjen och ge dem varsitt kex eller något, innan Silva får påbörja sin måltid.
Vidare måste jag bli strängare vid ytterdörren. Hittills har jag visserligen lärt henne att vänta på varsågod innan hon får gå ut. Dock har jag gjort det av ganska oväsentliga anledningar och på fel sätt. För att hon verkligen ska förstå att det är jag som bestämmer, måste jag visa mitt ogillande ordentligt om hon försöker gå ut före mig, istället för att bara stänga dörren igen, som jag gjort tidigare.
Oj, jag har mycket att ta tag i, men så kommer jag också att få en tyst och stillsam hund som lyder minsta vink!
Nu kommer det ett gäng påskkäringar, så det är bäst att jag går och ”viskar” lite till min hund!
Liten Silva fyller tre år idag, eller 21 hundår! Tänk, att hon redan är äldre än jag!
Sina två första födelsedagar har hon fått presenter, men ingen tårta. I år hade jag inspirerats av bl.a. Dixies fina tårta (http://pinscherndixie.se/?p=550). Och så tänkte jag så mycket på tårtan att jag glömde bort presenter! Så kan det gå. Men Silva var nog nöjd i alla fall!
Tårtan består av polarkakor fyllda med ”köttfärs”, täckt med mjukost och dekorerad med ”köttbullar” och ”bacon”. Allt kött är dock vegetariskt sådant, för jag ville också smaka av tårtan. Men jag lovar, Silva tycker lika mycket om det som den äkta varan, åtminstone nästan…
Silva och Nike har inte förvanlats till zombies eller liknande, trots att bådas ögon ser väldigt mysko ut...Mums...
Som jag nämnt tidigare går Silva mycket lös nu för tiden. Hon har alltid varit duktig på att gå lös och komma på inkallning, men aldrig så duktig som nu, om jag får säga det själv. Knepet är att få hunden att vilja vara i närheten av dig och vara uppmärksam. Här följer några saker jag gör för att uppnå detta:
Tappa vanten
Jag har lärt Silva att plocka upp saker jag tappar. Inget kommando behövs, tappar jag en vante eller en leksak eller kopplet, så ska hon frivilligt plocka upp det och komma och ge det till mig. Och eftersom matte är så klantig – ibland tappar hon vanten flera gånger under en liten promenad runt kvarteret – så är det bäst att hålla koll på henne.
Tyst inkallning
Lär man in en inkallningssignal som bygger på kroppspråk istället för på ord eller vissling, måste hunden vara uppmärksam med fler sinnen än hörseln. Jag gör helt enkelt så att jag stannar då och då under promenaden. I regel märker Silva det ganska snabbt och då kommer hon gensast springande och får belöning.
Överraska!
Nu råkar min hund vara en liten gottegris, men även hon skulle nog tycka att det var tråkigt i längden att få en liten godisbit varje gång hon förtjänade belöning. Om hunden alltid vet vad som väntar hos dig, skulle den dessutom kunna välja: ”hm, vill jag helst ha en liten godisbit eller springa fram till den där hunden/fortsätta lukta på den här intressanta fläcken/plaska i det skojiga vattnet etc.” Om du däremot varierar belöningen mellan olika sorters godis, lekar, beröm, kel eller kanske ett ”varsågod” att få gå tillbaka till störningen, och emellanåt ger en riktig jackpott (något som hunden verkligen älskar), blir det mycket mer intressant att komma till dig.
"Silva, hit!"
Skvallerbytta
Skvallerträning är effektivt för hundar som gärna går fram till, eller skäller på, andra hundar eller människor. Lär hunden att störningen är en signal för att t.ex. ta ögonkontakt med dig. Det här har jag gjort med Silva för passerande människor. För trots att hon är rädd för människor som tar kontakt med henne, är hon nyfiken på sådana som bara går förbi. Så fort hon ser en människa brukar hon sluta upp vid min sida och gå där tills mötet är avklarat.
Inkallningsträning med handtarget
Det här är ett utmärkt sätt att lära in inkallning. Håll fram handen och belöna hunden för att röra vid den. Upprepa flera gånger och öka gradvis avståndet mellan dig och hunden. När hunden målmedvetet springer fram till dig och duttar på din hand, lägger du till inkallningsordet. Det finns flera fördelar med den här metoden. Bl.a. kommer hunden alltid att komma ända fram till dig och så tycker de flesta hundar att det är väldigt roligt med targetträning. Hög motivation att komma till dig, alltså!
Välj dina fester!
Det sägs att man ska välja sina fighter, men det är också en bra idé att välja sina fester! Jag menar helt enkelt att du ska belöna som bäst, när hunden är som duktigast. Så fort hunden förstår vad ”hit” betyder, kan du gradvis minska belöningsfrekvensen. Men gör det inte slumpmässigt. Om hunden kommer lunkande en halv minut efter att du ropade, är det ett bra tillfälle att låta godiset bli kvar i fickan. Vänder den däremot på studs och kommer flygande i full galopp, då är det jackpott som gäller!
När man skriver en rejäl faktabok, är det inte rimligt att låta faktagranska boken innan man ger ut den?
Alternativt: kan en hundras temprament och egenskaper bero helt på i vilket land hunden härstammar ifrån? Eller har Silva utsatts för en rejäl mutation som gjort henne till raka motsatsen till sina rasfränder?
Igår kikade jag lite på bokrean och hittade bland annat flera hundböcker som fokuserade på att beskriva en massa olika raser. Naturligtvis är jag intresserad att se vad författarna skriver om ”min” ras.
I den första boken, ”Hundar – illustrerat uppslagsverk”, läser jag till min stora häpnad att keeshonden är ”hårdför och självständig”. Det är väl ungefär det sista jag hade väntat mig. Ordet hårdför går visserligen att tolka på olika sätt. Synonymer kan vara härdig, tuff, hård. Härdig kan jag gå med på, och tuff, kanske, men absolut inte hård. Och att över huvud taget sätta ordet självständig i samband med Silva, som alltid hänger mig i hasorna, är skrattretande.
Dessutom påstår den här boken att en kees kräver daglig genomborstning. Det stämmer inte alls. En gång i veckan är idealiskt, men mer sällan går också bra.
Nästa bok, ”Hundar – Allt du behöver veta” av Dr Bruce Fogle, påstår att keesen är en ”utåtriktad sällskapshund, men den har en tendens att nafsa”. Jag kunde knappt tro mina ögon! Aldrig har jag hört någon påstå att keesen är utåtriktad. Alla beskriver den tvärtom som reserverad, något som bekräftas av de keesar jag känner. Att sedan ha mage att säga att nafsande är ett rastypiskt beteende! Dr Fogle kanske har haft oturen att träffa en ouppfostrad kees som nafsade mot honom, och tagit det som någonting representativt för rasen. Eller vad har han annars fått det ifrån?
Nästa mening börjar ”Trots att den inte är lätt att få lydig…” Ännu ett häpnadsväckande påstående! Jag har ofta hört keesen tillskrivas ordet lättlärd, vilket även är min erfarenhet. Här gissar jag att felaktigheten beror på hur Dr Fogle tränar hundar. Det är säkert svårt att hunsa runt en kees med tvång och bestraffningar, då den har ett visst mått envishet. Men får man den bara att tycka träning är roligt, så kan man lära en kees nästan vad som helst!
Min hårda, nafsiga, självständiga hund!
Om jag hade haft de här böckerna till hjälp när jag skulle välja ras, hade jag definitivt inte valt en keeshond. Nu gjorde jag det i alla fall, och har jag fått en hård, självständig, utåtriktad, nafsig och svårtränad hund? Inte alls! Så, slutsatsen är: tro inte på allt du läser! Och när du ska välja ras, läs i många böcker, fråga många personer med erfarenhet av rasen, hör av dig till rasklubben, sök på internet… Allt för att få en så rättvis bild som möjligt av din framtida hund, och bli säker på att den passar just dig.
För tänk om jag faktiskt hade velat ha en hund som nafsade mot mig och alltid gjorde precis tvärtemot vad jag ville… Vad besviken jag hade blivit!
Jag har inte varit i konflikt med en annan hundägare. Det är mig själv jag syftar på.
Kring nyår blev Silva helt plötsligt rädd för skidåkare, något hon inte varit tidigare! Hjälp, vad den hunden har lätt för att utveckla rädslor…
Nere i skogen, på våra vanliga promenadvägar, kryllar det av skidåkare, som myror i en myrstack. Så våra promenader där blev aldrig särskilt trevliga. Så fort en skidåkare närmade sig började Silva pipa och rusa av och an i kopplet. Till på köpet blev hon helt okontaktbar och lyssnade inte på något jag sa. Själv blev jag irriterad och frustrerad och fokuserade på att hon inte skulle hamna ivägen för någon av sina fiender i sina krumbukter.
Så en dag fick jag ett infall, lika plötsligt som Silva kom på att hon skulle bli rädd för skidåkare. Jag skulle bli en bättre hundägare genom att vara aktiv och spännande på promenaderna (igen – det är bara de senaste, kalla månaderna jag varit sådär tråkig och bara gått tyst rakt fram…). Jag började be henne göra olika tricks, kalla in ofta, belöna spontana beteenden etc. Silva blev genast mer lyhörd än vanligt och jag började våga ha henne lös nästan hela tiden och nästan var som helst.
Dags för eldprovet! Vi gick ner i skogen. Silva var okopplad. En skidåkare glider förbi i full fart några meter bort. Silva fortsätter gå fot och snurrar runt ett varv på min signal. Skidåkaren har hon knappt märkt!
Så dum jag har varit! Dragit i och surat på min stackars hund – långt ifrån mina principer – när det fanns en så enkel lösning.
Skönt att bädda ner sig i sängen efter en promenad i kylan
Här kommer de utlovade bilderna på när Silva drar pulka! Eftersom hon jämt ska titta på mig och gå mot mig så fick jag tyvärr ingen bild från sidan där man verkligen ser att hon drar…
Icke. Med tanke på den här bloggens huvudtema, kan nog de flesta av er förstå att även detta handlar om Silva. Hon har väl löpt en sisådär fyra, fem gånger tidigare och jag har aldrig märkt någon skillnad på hennes beteende – mer än att hon kanske nosar liiite mer och lyssnar liiite mindre bra. Den här gången är dock Silva en levande förklaring till varför man just säger att tikarna löper.
Här om dagen fick tösen busa lite med keeshanen Jerry. Naturligtvis var de kopplade båda två och under sträng uppsikt. Vi skiljdes åt precis utanför min grind. Silva vill inte riktigt gå in på gården, men till slut kommer hon. Envis har hon varit förr. Medan jag gräver i min ficka efter dörrnycklarna släpper jag kopplet. Så brukar jag göra de gånger jag kommer upp på trappan före hunden. Men då har Silva plötsligt sprungit ut i gränden igen. Så har hon inte gjort förut!
Nåja. Områdets snyggaste kille var ju kvar där utanför och hon kom tillbaka när jag ropade. Så hon var snart förlåten. Men det där var bara början. Morgonen därpå sitter jag och äter frukost och Silva ligger som vanligt och spanar vid ytterdörren. Helt plötsligt hör jag hur dörrhandtaget trycks ner. Vad nu? Vem är det som kommer hem så här dags? Så grips jag av onda aningar och rusar ut i tamburen. Dörren står på vid gavel och hunden är borta! Chockat fumlar jag efter träskorna medan jag hör Silva skälla där ute. Men innan jag hinner få på mig skorna står rackarungen på gården som om ingenting hänt.
Och detta är hunden som aldrig annars går utom synhåll, alltid kommer när jag ropar och avskyr när matte försvinner. Jag kan bara dra slutsatsen att hon hade en otrolig mängd horomoner i kroppen, och inte har de minskat sedan dess… Två morgnar i rad har man med jämna mellanrum hört dörrhandtaget skramla – med skillnaden att nu är dörren låst.
