Nu tycker jag om snön igen. Den stora mängd ny snö som föll i förrgår i kombination solen som börjar piggna till, är helt enkelt oemotståndlig! Jag gick en lång, mysig promenad med Silva och Wilda idag och släppte dem lösa i en park. Jag vet inte om Silva var så förtjust idet. Hon försvann nästan i snön och hade uppenbara problem att ta sig fram. Men Wilda var i alla fall härligt glad! Så här såg det ut:
Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.
Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.
Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.
Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.
Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.
Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…
Några dagar har jag haft fullt upp med julstök och julfirande och sedan har det varit krångel med internetuppkopplingen. Men nu är jag här igen!
Här är också julen. För julen tog inte slut i och med juldagen, som många verkar tro. Tvärtom började den först då! Och till min stora glädje är den kvar åtminstone till trettondag jul – här i Sverige, enligt tradition, ända till tjugondagen, d.v.s. 13 januari.
Något av det värsta jag hört på det här t emat är något som hände min farmor för några år sedan. Det var den 27 december (möjligen någon dag tidigare eller senare). Farmor gick in på Ica och frågade efter vörtbröd. Butiksbiträdet såg medlidsamt på den gamla, förvirrade (som hon trodde!) damen och sa långsamt och tydligt: ”Julen är slut.” Pyttsan! Den hade ju just börjat! Och vi som väntar med julmaten tills det verkligen är jul, vill gärna hinna med åtminstone ett par limpor vört, innan de slutar bakas i butikerna…
Min julafton blev i alla fall väldigt trevlig. Nedan nämnda släkting var där ett tag och Silva var rädd, men som tur var så var släktingen mycket beskedlig och blev inte alltför närgången. Silva fick fler julklappar än någon av hennes tidigare jular. Jag fick vara sträng – bara ett fåtal av de ätbara julklapparna fick öppnas direkt. Hon har fortfarande ett par paket kvar att öppna!
Själv fick jag bland mycket annat en ljuvlig sammetskudde med keeshond-motiv (tack morbror Edward!) och en pepparkaksform i form av en kees (tack gudmor Kristina!). I övrigt var det i år många julklappar som var köpta second-hand eller från välgörenhetsorganisationer eller var hemgjorda. Toppen, tycker jag, då jag är väldigt förtjust i julklappar men skyr prylhysteri och slit-och-släng.
PS. Idag hörde det en husdjursbilaga till Svenska Dagbladet. I den fanns en väldigt bra introduktion till klickerträning! Ok, jag läste inte allt, men det jag läste var bra. Det var äkta klickerträning som beskrevs, inte sådan där fuskig ”locka- och luraträning med klicker”. DS.
Jag blir inte riktigt klok på den där hunden.
För två veckor sedan hade vi under helgen besök av G, en ung, amerikansk släkting. Först, när hon kom in genom dörren, blev det skäll förstås, men med något att tugga på var Silva ändå ganska nöjd. Senare på kvällen såg G, jag och syrran på film. Vi satt på golvet och Silva var med. Plötsligt började Silva slicka G:s tår! Det ena ledde till det andra och när filmen var slut satt Silva och fullständigt tiggde gos av G.
Vi gick på en liten promenad. Silva var lös och det var hur avslappnat som helst. Aldrig förr har jag, första dagen en, för Silva, främmande gäst kommit till huset, vågat ha henne utom synhåll inomhus. Men det kunde jag nu. Otroligt!
Nästa morgon möttes G av skäll igen. Hon lugnade sig snart igen, men faktum är att det under de tre dagarna G stannade, blev allt värre, inte bättre. Underligt. Två saker fick jag i alla fall ut av G:s besök (vad gäller Silvas rädsla alltså).
Det första är att det är värre, tycker Silva, att en främmande går rakt emot henne, än klappar henne; något som kan verka konstigt.
Det andra är att Silva faktiskt är lugnare om jag själv är lugn. Förut har jag tänkt att det borde vara så, men att det inte stämmer på Silva. Men på sistone har det varit ganska tydligt. Det bekräftades t.ex. tidigare i veckan då vi hade en familj här på middag. Jag bryr mig inte så mycket om vad den familjen tycker just om Silva och hur jag hanterar henne. Därför kunde jag vara lugn och träna på rätt sätt utan att bli irriterad. Och till min förvåning kunde familjens två vuxna, som Silva knappt sett tidigare, klappa Silva, utan att hon skällde alls. (Då satt jag visserligen och klappade henne samtidigt, vilket brukar underlätta…)
Just nu känns det som att det går framåt med rädsleträningen, även om jag inte tränat så aktivt på sistone. Vi får se hur hon klarar julafton, med mycket folk, varav en hon var ordentligt rädd för i påskas – fast inte så värst rädd för när de träffades varandra dessförinnan. Det är verkligen som om Silva rycker kronblad från en tänkt prästkrage: rädd, inte rädd, rädd, inte rädd…
Här kommer dagens snö-bilder:
Det är så härligt med all snö! Det tycker både jag och Silva. Lilla S är så glad och sprallig och springer mycket längre bort ifrån mig än vanligt på promenaderna (vilket ändå inte innebär så värst långt…). Igår morse kunde hon bara inte vänta på att få på sig koppel och allt tjafs, så hon sprang till bakdörren istället och bad om att få bli utsläppt där. Och inte kunde jag neka henne det!
Hon har börjat skolas till draghund. Jag spänner fast en pulka i hennes sele. Det går så bra, hon ser ut som en liten, grå mini-samojed eller något! Igår fick hon dra några kartonger till sopstationen. Kul när hunden kan ”förtjäna sitt levebröd”, så att säga. Visserligen ligger sopstationen precis nedanför en enorm backe, så nästan hela vägen fick syrran gå bakom och hålla emot…
Idag tog vi säsongens första skidtur. Gångbanan utanför huset hade de inte hunnit skotta och sanda, så jag kunde sätta på mig skidorna direkt. Det är så otroligt vackert i skogen när det är snö. Och hur njuter man bättre av det vackra än på ett par skidor, som tyst glider fram över marken?
Ja, bara för den här terminen, men ändå. Det har varit trevligt med lite extra sällskap på promenaderna. Det är mycket mer spännande att gå med två hundar. Än hittar den ena på något, än den andra. Och däremellan kan man studera hur de interagerar med varandra. Lite sugen blir man på att skaffa en till hund. Men det finns förstås nackdelar med det också.Och de nackdelarna behöver jag inte ens tänka på så länge jag bor kvar hemma, för några fler djur kommer inte in i det här huset…
Idag var syrran snäll och tog några bilder av mig med båda hundarna.
Som jag tidigare visat här på bloggen, har jag lärt Silva att blåsa bubblor i vatten. Så här om dagen ville några av mina kära släktingar se det i verkligheten. En vattenskål placerades framför Silva – som tog några klunkar och svansade därifrån. ”Vad är ditt kommando?” frågade en av släktingarna, själv hundägare. Jag måste erkänna att jag reagerade med pur förvåning. Inte hade jag något kommando på att blåsa bubblor! Hemma i köket fungerade åsynen av den vattenfyllda plastburken nog så bra som kommando.
Och så är det ju. Vi klickertränare säger ofta att vi låter hunden utföra beteendet frivilligt innan vi sätter på kommando. Men hur frivilligt är det egentligen? Inte kommer väl hunden och visar upp sin repertoar av beteenden medan vi håller på med annat. Inte går Silva och blåser bubblor i sin vattenskål medan jag sitter och bloggar. Nej, hunden vet oftast när det lönar sig att utföra vilka beteenden.
Just därför tror jag att många klickare, liksom jag, slarvar med kommandon. Åtminstone när det gäller tricks och liknande. Då går det som det går också – man får inte visa upp den där roliga cirkuskonsten, bara för att hunden inte kan skilja på en dricka-skål och en blåsa bubblor-skål, när det inte ser ut precis som hemma. Och hur skulle man i ärlighetens namn kunna kräva det? Mer generaliseringsträning skulle i värsta fall leda till att jag inte kunde ge Silva vatten ur främmande skålar, för att hon inte ville sluta bubbla i dem!
Så nu har jag börjat träna in ordet ”bubbla!”. (Tack vare den myckna trääningen har Silva dessutom börjat bubbla mer medvetet och en längre stund åt gången!) Som vanligt blir det väldigt blött på köksgolvet. Då fick jag snilleblixten att även lära Silva hämta en trasa (på kommando!).
Nu är det så att jag de senaste veckorna tränat Silva att dra – dra av mig strumpor, öppna skåp och öppna lådor (genom att dra i rep) – och till min förvåning (med tanke på hennes ringa föremålsintresse) har hon snabbt utvecklat ett väldigt fint dragande där hon lägger tyngden på bakbenen. Så nu visade jag trasan, klickade några gånger för att nosa på den och bita i den. Sedan tänkte jag kräva att hon höll i den en stund. Men Silva visste ju vad det handlade om! Hon grabbade tag i trasan, la tyngden på bakbenen och backade i rask takt flera meter ifrån mig!
Detta var ju faktiskt raka motsatsen mot vad jag ville lära henne så jag fick tänka om. Tack vare lite targeting och baklängeskedjing var det snabbt ordnat. Så nu kan jag inte filma det och visa hur roligt det såg ut… Men – om jag får bra stimuluskontroll på ”hämta trasan”, kan jag ju därefter lära henne att gå baklänges och släpa den med sig. Kommandon är inte alltid nödvändiga – men nog är de himla bra att ha ibland!
I veckan var jag på föredrag med Memea Mohlin. Hon uppmanade alla i publiken att gå hem och göra en lista över sådant som ens hund tycker om och sedan rangordna det. Då och då har jag funderat på att göra något liknande. Den här uppmaningen var vad jag behövde för att faktiskt göra det. Jag hoppas jag kommer gå tillbaka till listan många gånger för att hitta kreativa belöningar eller utmanande störningar.
Jag kommer dock inte rangordna var och en av roligheterna – de är alldeles för många – utan sätta betyg på dem från 1-5, där 5 är rena himmelriket och 1 bara är roligt om man inte har något annat för sig…
Nu är vintern här med frost och kyla, om än ingen snö. Jag kan se tillbaka på en riktigt trevlig höst. Här är lite bilder från de senaste månaderna.
