Att ha gäster när man har en hund som Silva är inte särskilt enkelt. När sedan gästen i fråga är hundrädd, blir det inte precis mindre jobbigt.

I helgen hade min lillasyster Nike en nioårig kompis (T) här på övernattning. Jag och Silva mötte dem vid bussen, för att Silva skulle hinna vänja sig lite innan T kom in i vårt hus. Hela vägen hem upprepade T att hon var rädd för ”den där hunden” och att jag skulle hålla ”den där hunden” på avstånd.

Och visst gjorde jag det. Jag har själv varit hundrädd. Jag minns precis hur det började. På väg hem från simskolan gick jag och min lillasyster och åt på varsin glass. Då kommer plötsligt en hund springande mot oss. En svart labrador, tror jag att det var. För ett litet barn ter sig en sådan hund enorm. Den hoppade upp på oss och försökte ta vår glass – medan ägaren stod en bit bort och såg på.

Jag minns även hur obehagligt det var att vistas i ett hus där det gick omkring en lös hund, en hund som när som helst kunde komma fram och hoppa mot mig, eller bara nosa på mig eller försöka slickas. Och det hände titt som tätt, för inte vågade jag, såsom T, rakt på sak tala om att jag var rädd. Därför berömde jag T för hennes rättframhet och höll även inne Silva i koppel eller med en stängd dörr mellan henne och T.

Som tur är har Silva lättare för att vänja sig vid barn än vid vuxna och tack vare det och en hel drös tuggpinnar och godis, förlöpte eftermiddagen och kvällen någorlunda lugnt. På kvällen följde barnen med på promenad. Silva är sällan lika rädd ute och T verkade också bli mer och mer avspänd med Silva i närheten. När de dagen därpå följde med även på morgonpromenaden, fick T hålla i kopplet, be Silva göra konster och ge henne godis. Hon var helt fascinerad över att Silva kunde hoppa upp på stenar, snurra och stå på bakbenen och anförtrodde mig att Silva inte alls var en dum hund, som hon tyckt från början. En solskenshistoria, alltså!

För att fortsätta på ämnet hundrädsla tycker jag det är viktigt att inte låta sin hund gå fram till människor man möter, innan man vet om personen är rädd, eller allergisk för den delen. Har man sin hund lös bör man kalla in den och helst koppla den när man möter människor. Jag minns själv hur osäker jag kände mig när jag mötte en lös hund. En gång när jag var ute med en kompis såg jag en lös hund närma sig. Men inte ville jag erkänna för kompisen att jag var rädd. Då fick jag en snilleblixt och sa ”Vi leker katter! Hjälp, titta, en hund!” och så kunde jag, iklädd rollen av någon annan, få med mig min kompis undan hunden.

Och slutligen: det hjälper inte att säga till en hundrädd att din hund är snäll och bara vill hälsa. Det spelar ingen roll! De flesta tycker helt enkelt bara det är obehagligt med närgångna nosar, klåfingriga tassar och blöta tungor och/eller har förknippat hundar med en generell obehagskänsla. Håll istället hunden på betryggande avstånd tills personen känner sig redo att närma sig. Och den stunden kan komma förr än man anar. T är ett bra exempel. Jag själv är ett annat. Jag, som helst höll mig undan från allt vad hundar hette, skulle väl idag inte ens bli rädd när jag borde bli det…