Idag är det exakt ett år sedan min snälla familj släpade möbler genom djupa snömassor i två timmar och bjöd på medhavd lunch för att sedan lämna mig ensam kvar i det som var mitt nya hem. Som med mycket annat viktigt i livet känns det på samma gång som att det var alldeles nyss och som om jag alltid bott här.

Jag ska inte tråka ut er med ännu en beskrivning av allt fantastiskt (och mindre fantastiskt) som hänt mig sedan dess (eventuellt intresserade personer kan läsa min nyårskrönika). I stället tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter av att bo på landet, jämfört med i en Stockholmsförort med för all del gott om natur, men med alldeles för mycket folk, fordon och ohyfsade hundar alldeles för tätt inpå.

Positivt är att …

• … man kan gå runt på sin egen äng och höra göken gala, nästan varenda sommardag och ändå inte tröttna.
• … man får höra ugglor hoa, tranor trumpeta, rådjur skälla och inte tröttna på det heller.
• … man ser stjärnhimlen på riktigt, inte bara glimtar av de allra starkast lysande stjärnorna.
• … man kan gå ut i trädgården och se ut precis hur som helst och sjunga precis så högt och falskt man har lust.
• … allt och alla tycks hänga ihop på ett eller annat sätt, som att min fasters kusins granne är kollega till min kollegas sambo, vilket ger en härlig känsla av sammanhang.
• … man kommer närmare naturen – även om den ibland kommer lite väl nära, som när man vaknar av att en fladdermus flyger runt ovanför ens huvud, eller när man hittar ett rådjur precis utanför dörren när man kliver ut på morgonen.
• … ens rädda och skälliga hund skäller mindre, och när hon ändå gör så, stör hon ingen annan än mig och husmössen.
• … man kan hugga världens finaste julgran fem meter från huset och sedan kasta ut den på ungefär samma ställe.
• … man blir sedd på ett helt annat sätt.

Negativt är att …

• … man tvingas ha bil – även om jag klarade mig förvånansvärt bra utan de första månaderna, och även om det är rätt nice att bara kunna hoppa in i sin lilla Volvo och ta sig precis vart man vill.
• … man, från att ha tyckt att rådjur är vackra, harmlösa djur, och att möss är söta små varelser som man gärna skulle klappa på, börjar hysa stor motvilja mot bådadera.
• … man inte heller kan glädja sig helhjärtat åt ett ordentligt snöfall, utan börjar oroa sig över om man kommer få plogat, så att man kan ta sig hemifrån.
• … man på sin dagliga hundpromenad inte har lika stor valmöjlighet. Vill jag hålla mig till gångvägar har jag i princip tre rundor att välja mellan. I Sollentuna var alternativen nästan oändliga. Fast med min beslutsångest borde detta nästan stå under positivt …

Det finns förstås mycket mer att säga under båda rubrikerna, men det här var vad jag kunde komma på just nu. Som sammanfattning vill jag säga att jag är glad att jag kunde och vågade förverkliga min dröm. Visst finns det stunder då det känns lite ensamt eller jobbigt att bo här, men jag har aldrig ångrat mitt beslut. Det är ett sådant här liv jag är menad för.

Slutligen får jag erkänna att jag ännu efter ett år har ouppackade kartonger, bara för att jag inte har någon stans att göra av grejerna… Och fortfarande sover jag i vardagsrummet, det som jag trodde var något högst tillfälligt. Men jag har tiden för mig, som det brukar heta, för förhoppningsvis blir det många år till i min lilla stuga!