Minnen från visningen

Posted on: 6 maj 2013 by: linneachristina Comments: Leave a comment

För exakt ett år sedan såg jag mitt hus för första gången!

Jag hade letat hur på Hemnet hur länge som helst. Jag hade varit inne på husets annons en gång, men avfärdat den ganska snabbt, antagligen med hänseende på avståndet från Stockholm. Sedan ökades min flytt-motivation ännu mer och jag gick tillbaka till gamla annonser för att se om det verkligen inte fanns något intressant objekt…

Jo, men titta, här är ju ett rött litet hus, lagom stort. Smaklös inredning, men det finns vedspis och kakelugn! Visserligen en bit från huvudstaden, men det kanske uppvägs av uthuslängan, jordkällaren och trädgården? Och i den hemska blå soffan sitter ju en mjukdjurshund som ser ut nästan som Silva! Ett tecken?

Det första jag såg när vi äntligen hittat fram var grannhuset. Aj då, tänkte jag, ett annat hus så tätt inpå. Så vill jag ju inte ha det. Synd att vi kört så långt i onödan! Nåja, vi tittar väl när vi ändå är här.

Det luktade typisk ovädrad sommarstuga i huset och inredningen var fortfarande läskig (bara det att det hängde en uppblåsbar val i kökstaket!), men jag såg hur det skulle kunna bli med lite kärlek och arbete. Samtidigt visade sig trädgården från sin allra bästa sida. Det var en underbar, solig dag, äppelträdet blommade och marken var full av scilla och gullviva. Dessutom visade det sig att ingen bodde i grannhuset. När jag åkte därifrån kände jag att det var där jag ville bo.

Så blev det. Och visst har bus-huset bjudit på många kallduschar och påfrestningar, men det är fortfarande här jag vill bo! Än är det långt ifrån så som det såg ut i mina framtidsvisioner på visningsdagen, men den uppblåsbara valen är borta, liksom den blå soffan, som just idag ersatts av en ådermålad utdragssoffa från 1900-talets början. Mjukishunden? Han heter numera Wulfric och sitter och vaktar min sovkammare!

Vardagsrummet som det såg ut på visningen med stora blå soffor. Foto: Joel Grönberg — Den blå soffgruppen och Wulfric. Foto: Joel Grönberg

Svartvit bild föreställande en gammal utdragssoffa i mörkt trä, ett soffbord med duk och ljusstake. — Nya soffan på samma plats!

(Annonsen ligger fortfarande upp och kan ses här: bostadsannons.)

Torpare

Posted on: 25 maj 2012 by: linneachristina Comments: Leave a comment

Livet är för kort för att leva det som en burhöna, när man kan leva det som en lycklig, frigående höna på landet. Typ. Så när andra unga vuxna hyr en lägenhet i andrahand, köper jag ett torp.

Ja, nu har jag äntligen hittat mig ett litet krypin där jag tror att jag kan trivas. Egentligen hade jag tänkt mig ett ställe lite närmare Stockholm, men för varje meter man närmar sig huvudstaden stiger priserna läskigt mycket, så nu hamnade jag i Morgongåva, knappt en och en halv timme med bil från föräldrahemmet.

Krypinet i fråga är en liten torpstuga, ursprungligen från 1800-talets slut. (Se mer på dess egen sida.) I nuläget är det kanske inte riktigt drömhuset – lite för många ovarsamma renoveringar och moderniseringar har gjorts genom åren – men vänta bara tills jag är färdig med det! (Färdig, förresten – blir man någonsin färdig med ett hus…?)

Inflyttningsdagen dröjer dock, då det är en del akuta åtgärder som ska till innan det är möjligt att börja möblera och boa in sig. Taket ska ses över, troligen läggas om helt och hållet, likaså torpargrunden, som vid besiktningen hade indikationer på mögelangrepp.

Jag vågar nog påstå att jag inte kommer lida av uttråkning i sommar.

Röd stuga med äppelträd och akleja framför. — Stugan

Att få bo i ett hus …

Posted on: 19 oktober 2011 by: linneachristina Comments: 3 Comments

Den gångna helgen var det bröddagar på Skansen och det bakades och smakades i många av de gamla gårdarna och stugorna. På något sätt passade doften av nybakat bröd så väl in i den gammaldags miljön. Den blev liksom dubbelt så ljuvlig som den doft som uppfyller huset när man bakar hemma.

Och jag tänkte där bland järnspisar och trasmattor och skåpsängar och bonader, att jag tveklöst skulle offra alla moderna bekvämligheter för att få bo på ett ställe som Skånegården eller Delsbogården eller Oktorpsgården. Att få bo i ett hus med en själ, det drömmer jag om. Att få bo i ett hus med en egen historia, där människor levt i generationer, skrattat och gråtit, slitit för sin överlevnad och däremellan roat sig med dans och sång, där liv har släckts och där nytt liv blivit till. Att få bo i ett hus, som består av naturen naturen, av sten och järn, av trä och ull och lin, och som ligger i naturen, granne med skogen och med utsikt över fälten och ängarna.

Men för tillfället försöker jag hålla nere mina krav, för jag blir allt mer sugen på att flytta och att hitta sitt drömhus verkar inte helt enkelt. Efter Skansen åkte jag direkt vidare till Valhallavägen och hjälpte morbror och moster packa upp flyttkartonger i deras nya, fina lägenhet. Önskade att kartongerna var mina och lägenheten en liten stuga med tegeltak och öppen spis. Läste Raskens på vägen hem, där Gustav och Ida just höll på att göra det hemtrevligt i sitt nyförvärvade soldattorp. Ja, till och med en hädangången författare som Vilhelm Moberg gör vad han kan för att öka min längtan!

Gamla, smidda nyckelhål på en dörr av mörkt trä som bär spår av tiden. — Att sätta nyckeln i ett lås, som någon smidit för hand, och som skänkt trygghet åt människor i hundratals år ...