Jag har lagt märke till en lustig statistisk aspekt på mitt tävlande. Hittills har vi varit på åtta tävlingar med 1-3 lopp på varje och det slår aldrig fel!

När någon ur familjen tittar på diskar vi oss, när ingen familjemdlem är där, kommer vi runt banan (i åtminstone majoriteten av loppen). Alltid!

Vissa gånger har anledningen varit uppenbar, t.ex. har Silva fått syn på husse utanför planen och sprungit dit istället för att ta hinder. Andra gånger kan det kanske möjligen ha berott på någon känsla hos mig, som att jag vill visa mig duktig. Fast i så fall är det undermedvetet! Värt att fundera över.

På gårdagens kvällstävling på Väsby BK följde ingen ur familjen med och följaktligen klarade vi oss undan diskningar. Däremot är jag långt ifrån nöjd. Bland annat kärvade slalomet i båda loppen. Jag behöver väl inte återupprepa att jag är otroligt trött på det hindret? Det blir inte heller fel på samma sätt varje gång, så jag kan inte räkna ut något smart sätt att träna det.