… men i mitt fall är det som om någon gör sitt bästa för att ändra på den saken.

Först var det en massa strul och missförstånd vid själva köpet. Och när jag kom dit i förra veckan för att släppa in en hanverkare stod köksfönster och uthusdörrar på vid gavel. Som om någon var där och höll på att vädra och pyssla i snickarboden … Trots att jag fått alla nycklar som fanns till fastigheten.

Jag började nästan undra om jag drömt alltihop, om det inte alls var jag som fått köpa huset till slut, utan någon annan. Men där låg ju min duk på köksbordet, med blommorna jag plockat in i en vas … Å andra sidan stod en stol på helt fel plats, skåpluckor var öppna, en tavla nedtagen från väggen … Jag gick runt och ropade, inne i huset och ute, men fick inget svar.

Jag är så godtrogen. Inte förrän jag upptäckte att den gamla stereoanläggningen som den tidigare ägaren lämnat kvar var borta, förstod jag att det handlade om ett inbrott. Jag gick runt i huset och bodarna igen och upptäckte föremål på föremål som var borta: en mässingsmortel, ett kexpaket, en grill, dörrmattan, två CD-skivor … Tittade närmare på fönster och dörrar och insåg att de var uppslitna. Båda låsen på uthuset var trasiga.

Tur i oturen att jag inte hunnit ta dit fler saker. Nästan inget av det som blev stulet hade något affektionsvärde. Men ett inbrott är förstås aldrig kul. Å andra sidan har min första tid som husägare varit både spännande, lärorik och utvecklande, och det kanske rent av är ännu bättre än kul?