…kan vara både mysigt och irriterande, vet jag nu.

Förut hade jag regeln ”inga hundar i sängen”. Detta p.g.a. rädsla för att få

• lera
• sand
• fästingar
• löp-blod
• hundhår
• dreggel

m.m. i sängen. Det var inte svårt att hålla på regeln, då Silva föredrog att ligga på golvet. I alla fall på natten. Satt jag i sängen på dagen, kanske med en bok eller tidning, hoppade hon gärna upp och la sig bredvid. Nåja, hon var ju i alla fall bara ovanpå täcket. Och att hon på morgonen ofta satte framtassarna på madrassen och slickade mig i örat, ja, hon var ju faktiskt inte uppe i sängen, så vad kunde jag säga!

Kanske två gånger hade det väl faktiskt också hänt att hon kommit helt upp i sängen på natten. Då har hon slickat mig så frenetiskt att jag blivit alldeles dyngsur. Usch! Ner med hunden! Inga problem att hålla på reglerna där inte.

Men! En natt för ett par veckor sedan kommer hon där med framtassarna i sängen och tittar på mig med sina glittrande ögon. Så tar hon ytterst långsamt och försiktigt ett bakben i taget och kravlar nästan obemärkt upp i sängen. Och i nästa stund ligger hon med sitt lena huvud på min kind och slumrar. Inget frenetiskt slickande, bara mjuk päls och lugna andetag… Vad gör man?! Ja, inte schasar man ner hunden, i alla fall… ”Det är ändå en engångsföreteelse”, tänker jag. Hon har ju varit här uppe förut utan att göra om det igen på länge.”

Trodde jag, ja! Tidigt nästa morgon var hon där igen. Så nu är jag fast. Och för att säga sanningen så lockade jag själv upp henne i sängen igårkväll…