När jag skapade bloggen var ju tanken att den till stor del skulle handla om Silvas rädsla. Och visst har jag nämnt det ibland, men något genomgående tema har den inte varit. Därför tänkte jag nu ta tag i saken och förklara hur det kan vara att leva med en hund som Silva. För de som har hundar som fungerar väl i vardagen, eller inte har hundar alls, kan det säkert vara svårt att till fullo förstå vad det innebär, nämligen:
- att titt som tätt behöva skämmas över sin hund, när den t.ex. skäller ut människor som vill klappa henne eller bara råkar titta lite för länge på henne, och tro att de tycker att man har en ouppfostrad byracka som man inte kan hantera.
- att ofta känna sig som en dålig hundägare och undra vad tusan man gjort fel eftersom det blivit så här.
- att aldrig helt och hållet kunna glädjas över besök (så till vida besöket inte består av någon av de få människor som hunden accepterar) utan istället oroa sig för hur hunden kommer att bete sig och hur man själv kommer att hantera situationen.
- att bli ännu mer bunden än en ”vanlig” hundägare, eftersom man i det längsta drar sig från att lämna bort sin problemhund till någon annan, då man är rädd att de som passar hunden kommer tycka att det är jobbig och ouppfostrad och hantera problemen på fel sätt.
- att man aldrig helhjärtat kan ägna sig åt träning inom någon hundsport, eftersom man känner att man istället borde ägna sig åt att försöka träna bort hundens problembeteende, vilket i sig känns som ett helt hopplöst uppdrag.
- att man, av ungefär samma anledning, inte tar tag i mindre problem som uppstår, så att den jobbiga hunden blir ännu mer jobbig.
- att man aldrig skulle våga skaffa valp så länge den rädda hunden finns kvar, då man är rädd att valpen ska påverkas av den rädda hundens beteende (och kanske inte sedan heller, ifall det är mitt beteende som gör valpar rädda) och därmed känna ett obehagligt styng av bitter avundsjuka när man träffar någon med en liten valp, som man förstås försöker tränga bort men som ofrånkomligen finns där bakom glädjen som man förstås också känner för de nyblivna valpägarnas skull.
- att jämt ta åt sig när någon klagar över skälliga hundar eller tanklöst kläcker ur sig att problembeteenden undantagslöst beror på en dålig relation till ägaren, eller liknande.
- att ständigt få sitt tålamod prövat till det yttersta och driven av skam och stress se sig själv frångå sina principer om positiva träningsmetoder etc. och vara hård mot sin älskling trots att man vet hur fel det är.
Med förhoppning om att slippa åtminstone några av dessa punkter, har jag bestämt mig för att ta kontakt med Carina Persson, som jobbar med Eva Bodfäldt och som verkar vara något av en expert på området rädda hundar. P.g.a. min telefonfobi har jag inte kommit mig för att ringa än, men med lite stöd från mina bloggläsare ska det nog bli av innan Silva hunnit säga voff!
Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att trots att det många gånger är otroligt jobbigt att vara matte till det här fluffiga problemet, är det samtidigt tveklöst de fina, mysiga, härliga stunderna som överväger. Hon är inte bara rädd och skällig utan också fantastiskt kelig, tillgiven, arbetsvillig, lätthanterlig, busig, lyhörd och söt! Hon är min lilla trollunge som jag inte skulle byta bort mot den modigaste, tystaste och mest okomplicerade hunden i världen…
Vad fint du beskrivit Silvas rädsla och vilka konsekvenser det får för hur du känner dig. Mycket bra inlägg. Bra att du tar kontakt med expertis för det måste finnas något sätt som kan mildra problemet med rätt kunskap. Din kärlek och värme till din lilla ”trollunge” lyser igenom i inlägget och jag hoppas att ni ska komma till rätta med problemet.
Har det alltid varit så att hon visat rädsla mot främmande människor? Eller är det något som eskalerat ju äldre hon blivit? Träffar er gärna när Silva slutat löpa så du kan släppa henne bland andra hundar på gärdet.
Ha det gott båda två.
/Kicki och keesarna
Tack för en fin kommentar!
Hennes rädsla började långsamt visa sig när hon var några månader gammal. Jag ångrar bittert att jag inte tog tag i problemet direkt och så att säga kvävde det i sin linda…
Ska bli kul att ses! Lär gå bra om ungefär en vecka.
Låter bra att göra ett försök med expertis – hoppas det inte blir för dyrt. Men du får i alla fall trösta dig med att det hela tiden blir bättre. Du kanske inte märker förändringarna eftersom det sker så långsamt, men Silva skäller ju otroligt mycket mindre nu än för ett par år sedan. Jag tycker inte längre det är något problem, även om jag förstår att du som matte tycker det.
Tack för uppmuntran! Visst har det blivit bättre, men någon stor skillnad är det inte! Att du tycker hon är tystare är nog framför allt för att hon närapå slutat vara rädd för dig. Och så är det ju olika med olika personer, med Gunilla t.ex. gick de första mötena verkligen över förväntan bra, medan vissa är helt fruktansvärt läskiga! Välkommen på torsdag!
Heja Linnea! Du ÄR en bra hundägare. Men visst är det sant som du skriver att vissa saker har varit tuffare och jobbigare än de nog skulle ha varit med många andra hundar. Fast jag har ju inget att jämföra med, så ofta tror jag att det är så här för alla som har hund. (Och i mitt stilla sinne undrar jag då hur det kommer sig att så många har det …) 😉
Som förälder hör jag för övrigt då och då talas om unga som skaffat hund som föräldrarna sedan mer eller mindre får ta över. Du har aldrig sviktat i ditt ansvar för Silva och det är bra gjort!
Tack! Jo, jag har märkt att du gärna generaliserar om hundägandets vedermödor! Roligt att du börjar inse det själv, kanske lite tack vare ”Hundåret”? 😉 Kram
Hej Linnie!
Du är en av de få som jag skulle kunna tänka mig få köpa hund av mig om jag hade haft uppfödning, så du är en mycket bra hundägare
Kristina
Ps jag vet hur det är at skämmas för sin hund (Qvasth) för att han skäller när han blir rädd för människor ds
Wow, vilken komplimang! Tack för förtroendet!
Skönt att höra att någon har det likadant (även om jag iönskar att ingen behövde känna så…)
Hej vi har själva tagit hand om en treårig hund som är jätterädd det är en avkomma efter min hund som bott kvar hos uppfödaren sen tog vi hem henne periodvis och såg inga stora och det gör vi inte nu heller men småsmå framsteg och nu har vi tagit hem henne för gott hon fungerar hur bra som helst med oss men rädslan finns men den blir bättre och keligare och goare hund får man leta efter men visst blir man låst men hon har kommit så långt att en kommpis kan ha henne och uppfödaren så klart men jag tvekade inte eftersom min första hund var en liten ynklig varelse som satt iett hörn och nästan sa hjälp ta inte mej hon blev jättebra till slut men det var mycket jobb men det var värt det lycka till
Tack för dina rader! Härligt att höra att det vände med din första hund. Det är mycket jobb, men varje framsteg gör det värt allt slit! Lycka till du med!
Hej! När jag läser ditt inlägg så blir jag nästan lite tårögd för jag känner igen mig så väl i det du skriver. Vi har samma problem Ludde är rädd för nya människor och morrar åt dem om de försöker hälsa på honom. Vi är så rädda att det ska hända något. Men vi ska göra allt vi kan för att få bukt på problemen. Men jag måste bara höra hur det har gått för er och hur ni tränar? Jättetacksam för svar!
Kram!