Gula hund är ett sätt att signalera till andra hundägare att ens egen hund behöver extra utrymme. Den kanske är sjuk, rädd, aggressiv eller under utbildning. Ett bra initiativ som bör spridas!
Articles by linneachristina
Sommarkakor med smältande åtgång
I vår lilla radhusträdgård har vi minst sagt oproportionerligt mycket citronmeliss. Den skulle gärna tränga undan både myntan och oreganon om den fick chansen och har faktiskt spritt sig ända bort till rabarbern.
Det är förstås trevligt att någonting trivs i vår trädgård, men ibland kan jag inte låta bli att fråga mig: varför just citronmelissen? För vad gör man egentligen med citronmeliss, mer än dekorerar sommarefterrätter?
Jo, man kan baka örtdrömmar! Det finns många goda småkakor, men dessa hör ändå till mina absoluta favoriter. Fullproppade med somrigt, aromatiskt kryddgrönt och bakade med kokosfett, vilket ger dem en underbar smälta-i-munnen-karaktär.
I går bakade jag en stooor sats så att det förhoppningsvis räcker framåt hösten åtminstone. Skafferiet är fullt, men ute i trädgården märks det över huvud taget inte. Citronmelissbusken ser precis lika stor ut som innan.
Örtdrömmar
(ca 60 st små kakor)
- 50 g kokosfett
- 1/2 dl finhackad färsk citronmeliss och/eller mynta
- 100 g rumsvarmt smör
- 1 1/2 dl socker
- 2 dl kokosflingor
- 1/2 tsk hjorthornssalt eller 1 tsk bakpulver
- 3 dl vetemjöl
Smält kokosfettet tillsammans med de hackade örterna. Låt svalna. Arbeta samman alla ingredienser till en deg. Låt den gärna vila kallt ett tag. Forma den därefter till små runda bollar. Grädda i 10-12 min i 175°.
Det ska vara kul att köpa hus …
… men i mitt fall är det som om någon gör sitt bästa för att ändra på den saken.
Först var det en massa strul och missförstånd vid själva köpet. Och när jag kom dit i förra veckan för att släppa in en hanverkare stod köksfönster och uthusdörrar på vid gavel. Som om någon var där och höll på att vädra och pyssla i snickarboden … Trots att jag fått alla nycklar som fanns till fastigheten.
Jag började nästan undra om jag drömt alltihop, om det inte alls var jag som fått köpa huset till slut, utan någon annan. Men där låg ju min duk på köksbordet, med blommorna jag plockat in i en vas … Å andra sidan stod en stol på helt fel plats, skåpluckor var öppna, en tavla nedtagen från väggen … Jag gick runt och ropade, inne i huset och ute, men fick inget svar.
Jag är så godtrogen. Inte förrän jag upptäckte att den gamla stereoanläggningen som den tidigare ägaren lämnat kvar var borta, förstod jag att det handlade om ett inbrott. Jag gick runt i huset och bodarna igen och upptäckte föremål på föremål som var borta: en mässingsmortel, ett kexpaket, en grill, dörrmattan, två CD-skivor … Tittade närmare på fönster och dörrar och insåg att de var uppslitna. Båda låsen på uthuset var trasiga.
Tur i oturen att jag inte hunnit ta dit fler saker. Nästan inget av det som blev stulet hade något affektionsvärde. Men ett inbrott är förstås aldrig kul. Å andra sidan har min första tid som husägare varit både spännande, lärorik och utvecklande, och det kanske rent av är ännu bättre än kul?
Buföring på Skansen
Med tanke på släktens egen gamla fäbodstuga var det med extra stort intresse jag följde med på buföringen som Skansen arrangerar varje år veckan före midsommar. Det var underbart väder, djuren var glada, man fick höra kulning, fiol- flöjt- och kohornsspel och smaka på diverse fäbodsprodukter. En härlig dag, helt enkelt!
Att bo i Morgongåva
I dag åkte jag till torpet för att bestämma vilka möbler och prylar jag ville behålla. Det regnade på vägen dit, men väl där gled molnen åt sidan och släppte fram solen. Jag bara älskar att sista biten fram till mitt blivande hem kantas av skog och hagar med får och hästar. Det är så underbart vackert, och innan jag åkte hem satte jag mig vid Axsjön och åt matsäck i solen och fick höra årets första gök från motsatta stranden.
Bara det att bo i en ort med ett sådant namn som Morgongåva är ju fantastiskt. Ingen kan låta bli att utbrista ”men ett sådant vackert namn!” När Vintergatan 5A och dito 5B gick som sommarlovsmorgon var jag ett stort fan och jag minns än i dag att ett barn som ringde in till programmet kom just från Morgongåva och Peo (Anders Linder) sa att där skulle man bo! Föga anade jag att jag en gång skulle göra det…!
Ortens enda brist verkade faktiskt vara att det inte fanns någon vacker visa om den. För vem drömmer inte bo i Ack Värmeland du sköna eller på Överby berg eller i Roslagens famn eller vid Koppången? Men det var inte värre än att det gick att råda bot på. Nedanstående lilla visa knåpade jag ihop här om dagen. En inspelning finns, men jag garanterar ingen skönsång; den är bara till för att förmedla melodin!
Mitt lilla torp i Morgongåva
Den dag jag kom till stugan
till sist min egen vorden
då kände jag i hjärtat
det var min plats på jorden
och allting stod i blom
från apeln till syrenen
och uti björkens topp
allt i den högsta grenen
ljöd trastens drillar klarast uti Norden
*
Då tänkte jag sålunda
den stugan, vill jag lova
den blir mitt trygga näste
där skall jag roligt sova
ty intet felas mig
och intet kan mig skrämma
just här där jag skall bo
där jag skall höra hemma
uti mitt lilla torp i Morgongåva
(© Linnea Dunér 2012)
Torpare
Livet är för kort för att leva det som en burhöna, när man kan leva det som en lycklig, frigående höna på landet. Typ. Så när andra unga vuxna hyr en lägenhet i andrahand, köper jag ett torp.
Ja, nu har jag äntligen hittat mig ett litet krypin där jag tror att jag kan trivas. Egentligen hade jag tänkt mig ett ställe lite närmare Stockholm, men för varje meter man närmar sig huvudstaden stiger priserna läskigt mycket, så nu hamnade jag i Morgongåva, knappt en och en halv timme med bil från föräldrahemmet.
Krypinet i fråga är en liten torpstuga, ursprungligen från 1800-talets slut. (Se mer på dess egen sida.) I nuläget är det kanske inte riktigt drömhuset – lite för många ovarsamma renoveringar och moderniseringar har gjorts genom åren – men vänta bara tills jag är färdig med det! (Färdig, förresten – blir man någonsin färdig med ett hus…?)
Inflyttningsdagen dröjer dock, då det är en del akuta åtgärder som ska till innan det är möjligt att börja möblera och boa in sig. Taket ska ses över, troligen läggas om helt och hållet, likaså torpargrunden, som vid besiktningen hade indikationer på mögelangrepp.
Jag vågar nog påstå att jag inte kommer lida av uttråkning i sommar.
Sköna maj!
Jag tycker om alla årstider, men ingen månad är ändå så skön som maj! Nyutslagna björkar, blommande körsbärsträd, vitsippor i mängd och överallt skira sommarblommor som börjar våga sig upp.
Just den här majdagen ägnade jag bland annat åt att låta mig fotograferas i mina 1800-talskläder (nyrokokoklänning, vadmalsjacka, ylleunderkjol, förkläde och sjalett). Kika under Mina historiska dräkter/1800-tal och folkdräkt!
Gör som kulturministern!
Och då menar jag inte att du ska gå och skära upp en kontroversiell tårta. Nej, i senaste numret av Vi (5/2012) framgår det att Lena Adelsohn Liljeroth gärna dansar hambo. ”Just folkmusik och instrument som nyckleharpa, dragspel och fiol får det att pirra i kroppen, på ett alldeles särskilt sätt”, säger hon och jag kunde inte sagt det bättre själv.
Men hon påpekar också att ”träningsmöjligheterna för hambodansande” har minskat rejält och att det är ”brist på dansanta karlar”. Så är det verkligen. Men än värre tycker jag det är att det råder brist på dansanta ungdomar. På Folkmusikhuset på Skeppsholmen är åldrarna visserligen rätt blandade, men i andra sammanhang, som i gammaldansföreningar och folkdanslag, ser man i princip bara femtiplussare.
Kan man då tänka sig en bättre kulturminister än en som själv dansar gammalt och förhoppningsvis inser vikten av att bevara den här urgamla nöjes- och umgängesformen? Tyvärr verkar det inte hjälpa stort. Förra året tvingades Hälsingehambon läggas ner, det stora dansarrangemanget som ägt rum 46 år i rad i denna dans ursprungslandskap. Orsaken var uteblivet stöd från länsstyrelsen.
Uppenbarligen kan vi inte lita till politiker här. Nej, det är föreningar och entusiaster som måste stå för gammaldansens överlevnad. Föreningar kunde göra mycket mer för att locka till sig yngre dansare.
Och vad kan du göra? Lär dig dansa hambo! Eller schottis, eller polka, eller mazurka, eller alltihop! För din egen skull – för att få känna det där alldeles särskilda pirret – och för en tradition väl värd att bevara.
(Bor du i Stockholm så är nämnda Folkmusikhuset alias Skeppis en bra start, där det varje söndagkväll hålls gratis dansinstruktioner och träningar.)
Man tager vad man haver …
… sade visst Cajsa Warg aldrig, men den devisen gällde i alla fall när jag sydde en dräkt till lillasyster, som skulle föreställa just den legendariska kokboksförfattaren. Kjolen, koftan, förklädet och halsklädet är nämligen sytt enbart av stuvbitar jag hade hemma: två gardiner, ett gammalt madrassvar och ett uttjänt lakan.
Bindmössan är ett Tradera-fynd som jag köpte till mig själv, men som kom väl till pass när det var dags för Famous Peoples’ Day i hennes skola, där eleverna skulle föreställa berömda personer från förutbestämda århundraden.
På tillställningen fick jag dessutom träffa några av mina författar- och illustratöridoler: Selma Lagerlöf, Elsa Beskow och Jane Austen, samt en massa andra spännande personer, som Isaac Newton, Jenny Lind, Neil Armstrong, Marie Antoinette och prinsessan Victoria. Fler bilder på miniatyr-kändisarna finns på mammas blogg.
Fastlagsris och påskris
I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.
Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.
Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.
Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)
Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.
Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…
(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)