Allmänt

Här följer en liten incident från några månader sedan:

Det är en mörk och kall höstkväll. Instruktören på fortsättningskursen i vardagslydnad är sjuk, stackarn, och sista kurstillfället ska hållas av hennes kollega, långt borta i Järfälla. Först tar vi bussen till Sollentuna centrum, jag och Silva, för att därifrån ta pendeltåget.

Jag står och huttrar på perrongen. Silva huttrar inte, men otålig är hon. Hon har aldrig varit förtjust i pendeltågsstationer. Många timmars passivitetsträning har gett resultat och hon kan slappna av bra i de flesta situationer, men på pendeltågsstationer är förändringen försumbar. Underligt.

När tåget äntligen kommit och vi hoppat på ringer instruktörs-kollegan. Alla andra kursdeltagare har hoppat av och går sitt sista kurstillfälle i vår istället! Jag får gärna komma ändå, säger hon, men man kan ju tänka sig att hon helst skulle slippa åka hemifrån så här på kvällen. Och visst hade det vara trevligt med en privatlektion, men värmen där hemma lockar och det är fortfarande långt till Järfälla. Nej, jag bestämmer mig snabbt för att följa mina kurskamraters exempel.

Vi går av i Helenelund och tar en promenad, för att åtminstone få ut någonting av resan, men det blir en ganska kort och trist runda. Det är fortfarande hemskt kallt och nu ska det bli skönt att komma hem. Men väl uppe på perrongen igen ser jag tåget hem försvinna bakom en krök. 20 minuter till nästa. Det är bara att vänta. Jag tar Silva i knät och försöker värma mig på henne. Hittar en Metero, men den innehåller inget särskilt intressant.

Nåja, de 20 minutrarna gick till slut och ett nytt tåg bromsar in framför oss. Jag ser att det är den gamla sortens pendeltåg som inte är så vanlig längre. När vi äntligen hittat en vagn som tillåter hundar inser även Silva att den inte ser ut som vanligt. Och hon som vanligtvis glatt skuttar upp på både bussar och tåg vägrar plötsligt blankt.

Jag lockar och drar – bådadera emot mina principer, men vad gör man inte när man är rädd att missa ett tåg? – men inget hjälper. Jag får väl bära på henne då, tänker jag och böjer mig ner. Men nu är den eländiga hundrackarn så förvirrad att hon börjar snurra runt på stället och tydligt visar att hon inte vill bli upplyft. I samma stund hörs ett pysande läte. Dörrarna har stängts. Tåget sätts i rörelse och jag kan bara hjälplös stå och se när även det försvinner. Ytterligare 20 minuter – eller var det 30? – till nästa tåg.

Idag kom jag att tänka på den här händelsen och åkte därför till stationen för att träna. Men naturligtvis kommer bara den nya sortens tåg. Silva var i alla fall väldigt duktig, även om pendeltågsstationer tydligen fortfarande gör henne lite stressad, av någon anledning…

Silva åker pendeltåg en gång för ganska länge sedan. Jag brukar inte ha henne i knät, men det var väldigt fullt på tåget den gången...

Hur skriver man det första inlägget i en blogg?

Presenterat mig – förlåt, oss! – har jag redan gjort, se flikarna med våra namn högst upp. Jag får helt enkelt presentera själva bloggen.

Jag har haft en blogg förut. En blogg, som jag inte riktigt ville kalla blogg, för av någon anledning kände jag mig lite anti blogg-trenden; en blogg, i vilken jag under det dryga år jag hade den, endast postade tio inlägg. Men nu ska det bli annat av! Jag är full av blogg-inspiration, efter att ha börjat följa ett par andra.

En av dessa andra är min morbrors blogg, som han startade i samband med att han fick ett eget program på TV8. Det är absolut inget jag skulle läsa om det inte vore för släktskapet, men som det nu är tittar jag ofta in och uppdaterar mig om det senaste i min kära morbrors liv. Silva inflikar att hon också gärna skulle göra det, om hon bara kunde läsa, vilket är anmärkningsvärt. Hon har länge varit förfärligt rädd för morbror, men efter flera gemensamma promenader, lite kurragömma-lek och ett par grisöron har hon totalt ändrat inställning och lämnar inte gärna hans sida.

Nästa inspirerande blogg är Modern hundträning. Massor av intressanta tankar om klickerträning och hundar. Jag missar aldrig ett inlägg! Sedan finns det flera trevliga bloggar på liknande tema som jag återvänder till då och då, men jag tänker inte räkna upp dem nu.

Så här liten och söt var Silva som liten valp. — Så här liten och söt var Silva som valp.

Vad kommer då ni blivande trogna läsare att hitta när ni klickar er in på min och Silvas blogg? Säger jag att svaret är sporadiska bitar ut vår vardag låter det kanske inte så spännande, men det kan komma att innebära svår kamp, vackra drömmar, obehärskad skräck och ljuva segrar. Nåja, det där sista återstår att se.

Om jag ska tala klarspråk har jag tänkt att ofta skriva om hur jag jobbar för att bli av med Silvas människorädsla. Att blogga om det har flera fördelar. Dels blir jag själv mer motiverad att träna för att ha något att blogga om och kanske få uppmuntrande kommentarer *blink*. Dels får folk se svart på vitt att jag faktiskt gör något och inte accepterar att Silva knappt kan sluta skälla på de som kommer hem till oss.

Men tack och lov innehåller vår vardag mer än jobbiga saker som rädsla. Vi ränner i skogen och tränar agility och många andra skojsigheter och så har matte en del saker för sig utan Silva också. Men vad för saker det är får vi ta en annan gång (eller så läser du helt enkelt min presentation) för nu är det här inlägget alldeles för långt.

Äventyr på en pendeltågsstation

Ett första inlägg