Den här lilla sötnosen ska bo hos oss en vecka framöver. Det är en ettårig dvärgpudeltik, en mycket glad och sprallig sådan. Jag har väl nämnt tidigare på bloggen att jag tror att en pudel skulle passa mig (fast en mellanpudel i så fall), åtminstone om jag skulle skaffa en till hund i nuläget (vilket jag inte ska!). Rent agilitymässigt är nog pudel min drömras: snabb, smidig, lekfull och positiv men inte riktigt så överdrivet som till exempel en viss vallhundsras… Så det ska bli kul att lära känna en pudel lite närmare!
Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.
Foto: Karolina Sandgren
Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.
Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂
Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.
Jag har lagt märke till en lustig statistisk aspekt på mitt tävlande. Hittills har vi varit på åtta tävlingar med 1-3 lopp på varje och det slår aldrig fel!
När någon ur familjen tittar på diskar vi oss, när ingen familjemdlem är där, kommer vi runt banan (i åtminstone majoriteten av loppen). Alltid!
Foto: Karolina Sandgren
Vissa gånger har anledningen varit uppenbar, t.ex. har Silva fått syn på husse utanför planen och sprungit dit istället för att ta hinder. Andra gånger kan det kanske möjligen ha berott på någon känsla hos mig, som att jag vill visa mig duktig. Fast i så fall är det undermedvetet! Värt att fundera över.
På gårdagens kvällstävling på Väsby BK följde ingen ur familjen med och följaktligen klarade vi oss undan diskningar. Däremot är jag långt ifrån nöjd. Bland annat kärvade slalomet i båda loppen. Jag behöver väl inte återupprepa att jag är otroligt trött på det hindret? Det blir inte heller fel på samma sätt varje gång, så jag kan inte räkna ut något smart sätt att träna det.
Här ser det i alla fall okej ut! Foto: Karolina Sandgren
…det är de andra hundarna som är onaturligt snabba. Och dessutom har Silva och jag blivit snabbare för varje tävling, märker jag när jag tittar tillbaka på tidigare resultat. Första loppet vi kom runt utan att diska oss hade vi ca 25 sekunder i tidsfel! Nu senast hade bara knappt 4 sek! Så snart slipper vi nog de där jobbiga extrafelen helt och hållet. Det enda som behövs är nog mer säkerhet och rutin och då framför allt på slalom, som kan bli en riktig tidstjuv. Våra placeringar har också bara blivit bättre. På ovan nämda tävling kom vi på plats nr 15 av 25 startande. I lördags kom vi sjua av 25. Snart har vi nog vår första pinne, ska ni se!
Slalomet sabbade båda loppen igår på vår första tävling för i år. Eftersom jag vet att det ofta blir tokigt på slalomet för mig och Silva (trots att det på träningarna nu i vår har gått jättebra!), tränade jag lite extra på just det på framhoppningsbanan. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev fel direkt. Och jag som aldrig vill ge mig förrän det blir rätt, tjatade på och lät henne ta slalomet gång på gång och det blev nästan alltid något fel. Hon blev less på det och jag tappade självförtroendet. I efterhand är det så tydligt att jag skulle ha slutat tidigare eller eventuellt tagit bara fyra eller sex pinnar någon gång för att få tillbaka självförtroendet och glädjen.
Nu gjorde jag inte det och då gick det som det gick. I agilityklassen blev ingången helt tokig och vi fick fem fel för vägran. I hoppklassen missade hon en av portarna i början och kom därmed ut åt fel håll. Jag försökte få henne att ta om sista porten, men misslyckades tydligen, för strax därefter blåste domaren för disk. Jag antar att hon tyckte att vi inte slutfört slalomet och man får ju inte ta nästa hinder förrän man är klar med det innan.
I övrigt kändes allting jättebra. Kontaktfälten funkade. Kniviga handlingssituationer funkade. Ingen tvekan någonstans, inte ens på muren, trots att vi aldrig tränat på mur! Så det där med slalomet var bara så irriterande! Hade det inte varit för dem är det möjligt att vi hade nollat båda loppen. Okej, sen fick vi och för sig även lite tidsfel på agilityklassen. Jag var föga förvånad, då vi aldrig kommit i mål utan tidsfel. Det känns ju som om det går snabbt när vi är ute på banan! Men när jag tittar på filmerna ser det ju ut som om vi är ute på en lugn joggingrunda. Hm. Något att träna på. Tips, någon?
Filmerna ja, jag har kommit över en begagnad camcorder för nästan inga pengar alls, så nu ska alla tävlingar filmas framöver!
Här kan ni alltså se gårdagens lopp – åtminstone någorlunda. Jag trodde det skulle synas lite bättre, så jag talade inte om för tjejen som filmade första loppet hur man zoomade. Tack ändå, Vera! Och tack pappa, som filmade hoppklassen 🙂
Jag hade hört ryktas att åtminstone en liten fläck av agilityplanen på klubben var snöfri och torr, så idag åkte vi äntligen dit och körde årets första riktiga träningspass! Silva verkade så glad att få ta riktiga hinder igen. Så fort jag vände ryggen till rusade busungen bort till gungbrädan och sprang över den på egen hand. Inte så bra, egentligen, men hellre det än att hon tycker den är obehaglig, som det tyvärr finns en hel del hundar som gör. Kontaktfältsbeteendet satt i alla fall som gjutet, trots det långa uppehållet, och trots att sista gången vi sprang kontaktfältshinder var på en tävling där jag var så mån om att få en bra tid, att jag ”fuskade” och stannade henne i rätt position genom att hålla upp handen i ett passande ögonblick.
Förutom uppfräschande av kontaktfältshindren och lite slalomingångar, provade vi även en sorts bakombyte jag läste om i senaste Canis. Jag har tydligen gjort på ”det gamla sättet” och bara precis slunkit över på hundens andra sida, ofta medan vi var på väg rakt fram. Artikelförfattaren (Anna Larsson) menade att den enda fördelen med att hon en gång gjort på det viset, var att nu visste hon vad hon INTE skulle göra. Det självsäkra uttalandet fick naturligtvis mig att genast förkasta alla bakombyten jag gjort under min och Silvas agilitykarriär. Nu är det det nya som gäller.
Det, för mig, mest spektakulära med det här nya bakombytet var att bytet alltid skulle vara ett tecken för hunden att svänga precis efter det hinder den är på väg mot när bytet sker. Dessutom ska man, direkt efter hindret innan, börja springa i en diagonal linje mot den motsatta kanten på hindret framför. Det här var inte lätt att förklara. Om någon förstår vad jag menar blir jag förvånad! Men ni som är intresserade kan ju alltid beställa Canis nr 2/2010.
Från ett träningspass i höstas. Foto: Karolina Sandgren
Silva har alltid haft svårt för bakombyten, eftersom hon bryr sig lite väl mycket om var jag befinner mig och kommer liksom av sig om jag ser ut att röra mig åt ett annat håll än henne. Och visst, även nu blev det ett par sådana stopp, men på det hela taget tycker jag det kändes mycket bättre än våra gamla vanliga bakombyten. Det här är något vi ska träna mer på!
Som om det inte vore nog med att träningen gick galant, så var det även ett helt fantastiskt väder och på väg hem från klubben hittade jag en kulle helt översållad av tussilago! Jag som nästan börjat bli rädd att tussilagon höll på att utrotas och undrade om det kanske vore dags att fridlysa den. Det må vara hur det vill med den saken här i Kärrdal, men i Råsta skulle det snarare vara aktuellt med lite gallring så att inte tussilagon tar över helt och hållet! Jag fick i alla fall med mig en ordentlig bukett solsken hem. Det var grädden på moset den här toppendagen!
Idag har vi haft julgransplundring. Granen har kastats ut och julsakerna har plockats ner. Det känns lite tråkigt. Som om jag inte riktigt sett till att njuta av dem medan de var här.
Så här har det sett ut i mitt rum fram till nu.Nattduksbordet med egenbroderad duk
Snön däremot kunde gärna få försvinna nu. Hittills har jag verkligen varit glad över den. Man kan göra så mycket roligt i snö, den är så vacker och så är det liksom så det ska vara. Men häromdagen ändrade jag åsikt. Jag och Silva var ute och gick vår kvällsrunda. Ovanför en backe hörde jag hundar skälla och en röst ropa ”nej!”. Jag tänkte bara gå förbi. Jag tittade inte ens på dem. Jag vet att man inte vill bli iakttagen när man har problem med sina hundar och dessutom ville jag visa Silva att det inte var något att bry sig om.
Men så hörde jag rösten skrika än högre, och framför allt närmare. När jag tittade upp såg jag två stora schäfrar springa nerför backen. Matten hade halkat omkull och släpades efter hundarna. Silva hamnade mittemellan två morrande käftar. Onödigt sent kom jag på tanken att släppa kopplet och Silva kunde springa iväg, oskadd men skärrad. Matten fick kontroll över sina hundar igen och vi kunde gå hem.
Nu hoppas jag innerligt att Silva, som så lätt utvecklar rädslor för ditt och datt, inte lägger till schäfrar, eller framspringande hundar, på sin lista över läskiga saker. Det kan verkligen räcka som det är.
Ytterligare en anledning till att snön kan få smälta är att jag längtar som besatt efter att få börja köra agility igen. Av någon anledning anmälde jag mig inte till klubbens ridhusträning. Nu har vi inte kört på riktigt sedan någon gång i höstas. Igår letade jag dock fram mina elrör ur en snöhög och körde lite slalom. Silva var otroligt duktig. Både fart och korrekt utfört på samma gång, det fixar hon inte så ofta annars. Det var tydligt att hon var lika glad som jag att få ta lite hinder igen.
Å andra sidan har jag fortfarande inte lyckats fota när hon drar pulka. Och jag skulle gärna hinna bygga en snögubbe. Så ett litet tag till kan jag väl stå ut med en vit värld…
På hundmässan slogs jag av alla engagerade människor som verkligen brinner för sin ras. De som är övertygade om att det är den mest fantastiska hundrasen och aldrig tänker byta.
Jag önskar att jag också kände så. Jag känner inte riktigt så för keesen, även om det är en mycket trevlig och vacker hund. Att mitt hjärta klappar lite extra när jag ser en kees, beror nog till största del på att den liknar min egen goa vovve. Andra raser jag känner lite extra för är tollare, kooikerhondje, schapendoes, dansk-svensk gårdshund, lapphund… Flera av dessa var raser jag funderade på när jag planerade mitt hundköp för tre år sedan.
Men den ras jag till sist insåg att var den som passade mig bäst kommer alltid att vara min drömhund. Och då menar jag alltså inte keeshond. Nej, det är norsk buhund jag tänker på. Det kan säkert tyckas vara en oansenlig, rentav tråkig, hund, men jag har fullständigt fastnat för de mörka ögonen med den vakna blicken, den varmt gula pälsen, dess renhet och ursprunglighet, dess stora allsidighet, lekfullhet och vänlighet.
Som grädden på moset passar den så väl ihop med mitt intresse för nordisk kulturhistoria. Kanske är det det som får mig att tro att jag verkligen skulle kunna brinna för buhunden, till skillnad från andra raser som kanske är minst lika fina och trevliga?
På hundmässan fick jag för första gången (!) träffa en livs levande buhund på nära håll...
Tyvärr går buhunden inte lika väl ihop med min vilja att komma långt inom agility. De allra flesta buhundar är över 43 cm och skulle alltså behöva tävla i large-klassen. Att tävla med en liten buhund mot border collies, kelpies, belgare och andra raser som är både större, snabbare och smidiga skulle vara en alltför stor utmaning. Dessutom gissar jag att de höga hopphöjderna i längden skulle slita på hundens ben.
Men när jag bestämde mig för att skaffa en kees istället för en buhund, lovade jag mig själv att någon gång skulle jag ha en gul spetsörad vikingahund vid min sida och det står jag fast vid. Tids nog, så…
Halv sju i morse var jag på plats på Älvsjömässan för att vara funktionär på den internationella agilitytävlingen som hölls i samband med SKK:s stora utställning och hundmässa. Halva dagen spenderades som skrivare (typ resultatantecknare) och hinderfixare. Andra halvan kunde jag ägna åt att gå runt och titta på alla ras- och företagsmontrar. Får väl erkänna att jag var lite mallig över att gå runt med ett passerkort om halsen. Det var inte mer än ett år sedan jag var på husdjurmässan och såg med smått avundsjuk beundran på de som fick vara funktionärer på en hundtävling…
Naturligtvis kom jag hem med en massa onödiga prylar, som en keeshond-dekal, två nya klickers, ett retrieverkoppel och två tidningar som jag aldrig kommer hinna läsa (har redan flera nummer av Hundliv, Hundsport och Brukshunden som ligger och väntar… Canis-tidningarna är de enda som högprioriteras och läses direkt).
Att se alla duktiga agilityekipage fara runt den kluriga banan gav mig även mitt tränings-sug åter, så på måndag är det jag och Silva som åker till klubben och kör ett ordentligt agilitypass.
