På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.

Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!

Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…

Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.

På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)

Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…