Nu är det konstaterat att Silva har artros i en tå. En futtig liten tå, som förstör allting! Pga den måste Silva nämligen äta den smärtstillande medicinen Metacam. Och med Metacam i kroppen får hundar inte tävla, då den är dopingklassad. Det går inte att få dispens för den.
Med alla bekymmer som jag har med Silva (rädslor, separationsproblem, klåda, hältor…) har träning och tävling varit det som gjort att det ändå varit övervägande roligt att ha hund och som gjort det värt att kämpa vidare. Träna kan vi förstås göra ändå (även om vi bör ta det lugnt med agilityn), men det har ändå varit tävlingarna som varit målet, som gjort att jag vetat vad jag ska träna på, som ökat motivationen – förutom att det helt enkelt är väldigt roligt att tävla!
Så just nu känns det tungt… Vi hade just börjat med rallylydnad (ett litet KM hann vi med!) och hon hade fått upp farten på agilitybanan. Men där tog det alltså stopp. Nu får vi göra annat. Leta efter fler sorters svampar? Dra pulka? Springa ärenden mellan familjemedlemmar? Luktdiskriminering? Spår? Ja, nog finns det en hel del kul man kan hitta på med sin hund även om man inte tävlar, men vad vi än gör kommer jag sakna tävlandet…
Idag skulle jag och Silva ha debuterat i rallylydnad om det inte vore för den dumma tassen. Och igår skulle vi ha tävlat agility på hemmaplan. Istället fick jag åka dit utan hund för att vara funktionär och det blev för all del trevligt ändå, även om jag som inte tävlat officiellt sedan en enstaka gång i maj, blev väääldigt sugen på att köra…
Ett bra tips fick jag också. En tjej gick förbi mig, strålande glad efter ett lyckat lopp och berättade för sina kompisar att hunden hade haft god fart idag, eftersom hon precis innan hade kört ett litet shaping-pass. Nästa tävling (för visst blir det väl en sådan!?) ska jag göra likadant. För vad gör Silva mer uppspelt än att försöka lista ut vad hon ska göra för att få klick och godis? Kanske kan det äntligen få henne att springa SNABBT runt banan?
Silva har haltat i en vecka nu. Vi var hos veterinären i måndags och deras enda gissning var artros i en tå. Artros är, för de som inte vet det, ett kroniskt ledproblem som beror på obalans i bildningen av brosk. Tassen röntgades för en månad sedan när hon också haltade och då syntes inga tecken på artros. (Den gången konstaterades furunkulos, men det fanns det inga tecken på nu.)
Veterinären trodde inte att det skulle synas något på röntgenplåten nu heller och därför ska ett nytt försök inte göras förrän om två, tre veckor. Tills dess får vi leva i ovisshet. Silva får smärtstillande och inflammationshämmande medicin, som enligt veterinären skulle få henne att sluta halta. Men hon haltar fortfarande.
Om medicinen verkade, skulle vi kunna gå vanliga promenader, bara undvika lite vildare aktiviteter. Som det nu är vågar jag inte det. Vill ju inte tvinga med henne på något som gör ont!
Och som vanligt väljer Silva en ovanligt olämplig tid att bli sjuk. Att delta i agilitytävlingen på vår hemmaklubb nästa lördag är bara att glömma. Den betydligt lugnare rallylydnaden skulle nog inte vara något problem med tanke på tassen, men alla smärtstillande åtgärder klassas som doping så vi lär tvingas stanna hemma även från de tävlingarna. Jag som sett fram emot att debutera i ytterligare en gren…
Inte heller kan Silva fortsätta vara lillmattes träningskompis i agilitykursen som de påbörjat tillsammans. Som tur är får Berenike låna instruktörens bostonterrier tills vidare, så hon kan i alla fall gå klart kursen. Men från min sida sett var något av det bästa med den där kursen att se de två arbeta tillsammans och att Silva fick välbehövlig självständighetsträning.
Roligheterna avlöser varandra just nu! I tisdags var jag och Silvan på en tre timmars introduktion till den nya hundsporten rallylydnad (blev officiell i år). Jag har länge varit sugen på att börja och hade kommit så långt att jag läst igenom reglerna och skrivit ut nybörjarklassens skyltar. Men det behövdes något av det här slaget för att jag skulle komma igång på allvar.
Foto: Berenike Dunér
Det var faktiskt roligare än jag trodde och inte riktigt lika enkelt som jag väntat mig. Det svåraste verkar vara att få flyt i det hela och inte stanna upp vid skyltarna för att komma ihåg vad det är man ska göra, samt att hålla reda på kopplet, som hunden måste ha på sig i nybörjarklassen. Jag är van att hålla det i vänster hand när jag har hunden på vänster sida, men nu ska det vara tvärtom, och det lär kräva en del övning.
Själva momenten känns inte som något större problem då man får (ska!) visa, uppmuntra och ge dubbelkommandon hej vilt, till skillnad från i tävlingslydnad. Å andra sidan kanske just detta med att visa blir en utmaning i sig, då Silva lätt blir förvirrad av för mycket handtecken. Men hon är van vid att följa min hand och med det kommer man långt.
Exempel på moment är olika svängar och vändningar, gå slalom mellan koner, sätta hunden och gå ett varv runt den eller backa med hunden gåendes framför.
I agility och tävlingslydnad har jag känt att jag riskerar att förstöra träningen om jag börjar tävla för tidigt (då man inte har chans att belöna och rätta till fel under en tävling). I rallylydnaden känns det annorlunda, just eftersom det inte handlar så mycket om statiska, exakta moment.
Därför har jag redan sett ut ett par tävlingar som jag tänker åka på i höst, nämligen på Häverö BK, Skarpnäck HU och Apollogruppen. Dessutom är det KM på vår hemmaklubb SoSu BK den 16 oktober. Samma dag är det även agility-KM för barn som Berenike och Silva ska delta i. Spännande värre! Dessförinnan ska de två sötnosarna gå fortsättningskurs i agility som börjar nu på lördag. Jag undrar om hon eller jag ser fram emot det mest!
På Solna-Sundbybergs BK:s klubbmästerskap i agility förra torsdagen blev jag och Silva till min stora förvåning vinnare i vår storleksklass. Det känns förstås jätteroligt! Vår första egentliga framgång på en tävlingsbana!
Men vi skulle inte ha blivit klubbmästare om jag inte för första gången låtit bli att rätta till ett fel som Silva gjorde i agilityloppet. Jag har tränat in kontaktfältshindren enligt en princip som kallas ”två på, två av”. Hunden ska stanna längst ner på balanshindren med baktassarna kvar på hindret och framtassarna i marken. Så ska den stå kvar tills föraren ger frikommando. Det här gör man för att säkert veta att hunden kommer att trampa på det markerade fältet på nedfarten.
Ibland har det hänt att Silva glömt bort det här i ett tävlingslopp och bara sprungit rakt på. Jag har då alltid tagit tillbaka henne upp på hindret och låtit henne göra om tills det blir rätt. Eftersom hunden inte får gå tillbaka upp på ett hinder man den redan passerat blir vi diskade, men det är värt det. Skulle hon få springa vidare skulle hon bli belönad för ett felaktigt beteende och risken för att det skulle upprepas skulle öka.
Men nu struntade jag alltså i att hon slarvade – två gånger. Först var jag väldigt irriterad på mig själv, men sedan tänkte jag att det kanske är lika bra.
Balansen. Foto: Berenike Dunér
Vi får nästan alltid tidsfel när vi tävlar. Silva är helt enkelt för långsam och långsammast är hon på balanshindren. Slutade jag kräva att hon stannar längst ner, skulle vi inte bara tjäna in den tid hon annars skulle stått still, utan hon skulle antagligen bli mindre tveksam och våga springa på mer över hela hindren.
Å andra sidan ökar ju då risken att hon hoppar ner för tidigt från hindret och missar kontaktfältet, vilket ger fem fel. Men så långsam och försiktig som hon ändå är, tror jag att risken är väldigt liten. Hon är dessutom så van att behöva springa ända ner att det borde sitta mer eller mindre i ryggmärgen.
Det är väldigt lockande att skippa hela två på, två av-köret, även om det känns lite synd att bara ge upp något som jag ändå lagt ner mycket tid och energi på. Och det är ett viktigt beslut. Har jag väl börjat låta henne springa rakt på blir det svårt att börja kräva det igen. Fast nu har jag ju redan låtit henne göra det, så det kanske inte är så mycket att fundera på…
I alla fall tar jag gärna emot åsikter om det här från agilitykunniga läsare!
Idag hamnade jag utan förvarning framför en agilityfilm på bio. Ja, alltså, jag visste att jag skulle på bio, men inte att filmen till stor del handlade om en av mina favoritsysselsättningar.
Mamma och lillasyster hade fått fribiljetter till förhandsvisningen av Hotell Gyllene Knorren – filmen via Barnens bokklubb och eftersom jag inte hade något bättre för mig tänkte jag det kunde vara trevligt att följa med. Och visst var det en rolig och trevlig film, om än ganska förutsägbar. Men filmmakarna hade nog aldrig besökt en agilitytävling. Jag hoppas att övriga biobesökare inte blev alltför störda av mina förskräckta utrop och halvkvävda skratt som haglade tätt under filmens gång.
Nu var det visserligen ingen vanlig, officiell agilitytävling det skulle föreställa. Det var det fina hotellet som anordnade tävlingen, för landets främsta hundar. Men jag har minsann träffat ett flertal av landets bättre agilityhundar och deras förare i verkligeheten. Med det sagt kan jag garantera att hundarna inte går runt i rosa täcken och glittrande scarfs, att de sista förberedelserna inför en tävling inte består i att föna pälsar och kamma mustascher och att ingen seriös agilityförare skulle komma på tanken att tävla iförd tyllkjol!
Domaren var en snoffsigt uppklädd, mycket auktoritär dam, som satt och utfärdade ytterst godtyckliga domar från ett tält som snarast såg ut att höra hemma på en bröllopsfest. Så fjärran från de riktiga agilitydomarna, som glada och engagerade och iförda fleeceväst och kortbyxor, står mitt på banan för att inte missa något. På läktarna (!) satt i filmen fullt med människor iklädda pastellfärgade klänningar och ljusa sommarkostymer och iakttog de tävlande medan de mumsade i sig popcorn för glatta livet.
Hade jag sett den här filmen innan jag själv började tävla och trott att det gick till på det här viset, hade jag nog aldrig vågat ta steget ut på tävlingsbanan!
Det kanske mest overkliga var att förstapriset var en check på 50.000 kr! (Tänk, precis så mycket som pappan i familjen behövde för att betala det växthus som han gått och köpt fast de inte hade råd!) Ja, det vore något det! Eller så vore det inte det…
Tänk bara på vad vissa trav- och galopptränare drivs att göra mot sina hästar för att få dem att springa snabbare. Det måste ju i grunden bero på utsikten att vinna stora summor pengar. Där kan jag bara instämma med de fågelskådare tillika vegetarianer som figurerar i filmen: det är fel att tvinga djur att utföra saker för vår egen vinning!
Men inom hundsporten tränar och tävlar de allra flesta minst lika mycket för djurens skull som för sin egen. Tack och lov för att man som pristagare i agility sällan får mer än en keps eller ett paraply. Länge leve prestigelösheten!
För över ett år sedan, på vår tredje agilitytävling, blev jag intervjuad för tidskriften Härliga Hund om att börja tävla. Artikeln som blev resultatet av intervjun, har nu äntligen publicerats! Köp (eller tjuvläs!) Härliga Hunds julnummer om ni vill höra hur det gick på tävlingen. Ett annat sätt är förstås att läsa mitt blogginlägg om samma tävling… 🙂
På helgens agilitytävling på Flens BK fick Silva och jag äntligen vår första agility-rosett! Det var på tiden, tycker jag, då vi hållit på och tävlat i ganska precis ett år nu (även om det inte varit tävlingar året runt).
Jag kände från början att vi hade bra flyt i hopploppet. Slalomet fixade hon galant, alla byten funkade som planerat… Vi springer i mål och jag försöker inse att vi faktiskt inte har ett enda fel. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån hur bommen på sista hindret faller. Fem fel. Jag slår vad om att det bara var på grund av vinddraget eller en pälstuss som stack lite längre ut än de andra. En millimeter från att få en pinne alltså. Men endast fem fel och därtill en tredjeplacering är nog så bra!
Och det bästa av allt är att i helgens alla fyra lopp (två i Flen, två i Nynäshamn) fungerade slalomet klockrent! Alla timmar med slalomtragglande har äntligen gett resultat! Slalomet är nog det som stulit mest tid och gett oss tidsfel i alla tidigare (hopp)lopp. Om hon bara får springa på och jag slipper ta tillbaka henne för att göra om så klarar vi att hålla oss inom referenstiden. Så skönt att veta att vi kan!!!
Det har blivit mycket agilityträning på sistone. Dels har jag köpt ett riktigt slalom, som på alla sätt är bättre än mitt hemgjorda. Med hjälp av det började jag i stort sett om från början med Silvas slalomträning, eftersom att det gått så dåligt på sistone. Hon var riktigt duktig och jag kunde öka svårighetsgraden snabbt. Hon verkade också tycka att det var otroligt kul.
Foto: Karolina Sandgren
Så inför helgens tävling på hemmaplan borde jag ha känt mig lugn. Men minnet av alla vårens misslyckanden med just slalom, var jag ändå lite spänd inför mötet med de tolv gula pinnarna. Så gick det som det gick också: slalom-fel i båda loppen, varav ett ledde till disk och det andra till fem fel.
Det andra loppet kändes mycket bra i övrigt. Silva var riktigt framåt och följsam och gjorde allting rätt. Slalomet var det enda felet vi fick i det loppet. Jag försöker att inte tänka på att vi antagligen hade haft en god chans att få en pinne om det inte varit för det avskyvärda slalomhindret. Okej, inte avskyvärda. Det roliga och mycket utmanande hindret som vi med gott mod ska träna vidare på tills vi ska ut på tävlingsbanan nästa gång! Man måste vara positiv! 🙂
Vid sidan om all slalomträning har jag även börjat träna agility med Wilda. Jag har länge längtat efter att få träna en till hund från grunden, eftersom Silvas grundträning var ganska slumpmässig och ogenomtänkt. Vi har hittills tränat olika grundövningar som handtarget, kontaktfältsbeteende, cirkelträning, släppkommando och stanna kvar. Wilda lär sig fort och är väldigt rolig att jobba med.
