Jag har lagt märke till en lustig statistisk aspekt på mitt tävlande. Hittills har vi varit på åtta tävlingar med 1-3 lopp på varje och det slår aldrig fel!
När någon ur familjen tittar på diskar vi oss, när ingen familjemdlem är där, kommer vi runt banan (i åtminstone majoriteten av loppen). Alltid!
Foto: Karolina Sandgren
Vissa gånger har anledningen varit uppenbar, t.ex. har Silva fått syn på husse utanför planen och sprungit dit istället för att ta hinder. Andra gånger kan det kanske möjligen ha berott på någon känsla hos mig, som att jag vill visa mig duktig. Fast i så fall är det undermedvetet! Värt att fundera över.
På gårdagens kvällstävling på Väsby BK följde ingen ur familjen med och följaktligen klarade vi oss undan diskningar. Däremot är jag långt ifrån nöjd. Bland annat kärvade slalomet i båda loppen. Jag behöver väl inte återupprepa att jag är otroligt trött på det hindret? Det blir inte heller fel på samma sätt varje gång, så jag kan inte räkna ut något smart sätt att träna det.
Här ser det i alla fall okej ut! Foto: Karolina Sandgren
…det är de andra hundarna som är onaturligt snabba. Och dessutom har Silva och jag blivit snabbare för varje tävling, märker jag när jag tittar tillbaka på tidigare resultat. Första loppet vi kom runt utan att diska oss hade vi ca 25 sekunder i tidsfel! Nu senast hade bara knappt 4 sek! Så snart slipper vi nog de där jobbiga extrafelen helt och hållet. Det enda som behövs är nog mer säkerhet och rutin och då framför allt på slalom, som kan bli en riktig tidstjuv. Våra placeringar har också bara blivit bättre. På ovan nämda tävling kom vi på plats nr 15 av 25 startande. I lördags kom vi sjua av 25. Snart har vi nog vår första pinne, ska ni se!
Slalomet sabbade båda loppen igår på vår första tävling för i år. Eftersom jag vet att det ofta blir tokigt på slalomet för mig och Silva (trots att det på träningarna nu i vår har gått jättebra!), tränade jag lite extra på just det på framhoppningsbanan. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev fel direkt. Och jag som aldrig vill ge mig förrän det blir rätt, tjatade på och lät henne ta slalomet gång på gång och det blev nästan alltid något fel. Hon blev less på det och jag tappade självförtroendet. I efterhand är det så tydligt att jag skulle ha slutat tidigare eller eventuellt tagit bara fyra eller sex pinnar någon gång för att få tillbaka självförtroendet och glädjen.
Nu gjorde jag inte det och då gick det som det gick. I agilityklassen blev ingången helt tokig och vi fick fem fel för vägran. I hoppklassen missade hon en av portarna i början och kom därmed ut åt fel håll. Jag försökte få henne att ta om sista porten, men misslyckades tydligen, för strax därefter blåste domaren för disk. Jag antar att hon tyckte att vi inte slutfört slalomet och man får ju inte ta nästa hinder förrän man är klar med det innan.
I övrigt kändes allting jättebra. Kontaktfälten funkade. Kniviga handlingssituationer funkade. Ingen tvekan någonstans, inte ens på muren, trots att vi aldrig tränat på mur! Så det där med slalomet var bara så irriterande! Hade det inte varit för dem är det möjligt att vi hade nollat båda loppen. Okej, sen fick vi och för sig även lite tidsfel på agilityklassen. Jag var föga förvånad, då vi aldrig kommit i mål utan tidsfel. Det känns ju som om det går snabbt när vi är ute på banan! Men när jag tittar på filmerna ser det ju ut som om vi är ute på en lugn joggingrunda. Hm. Något att träna på. Tips, någon?
Filmerna ja, jag har kommit över en begagnad camcorder för nästan inga pengar alls, så nu ska alla tävlingar filmas framöver!
Här kan ni alltså se gårdagens lopp – åtminstone någorlunda. Jag trodde det skulle synas lite bättre, så jag talade inte om för tjejen som filmade första loppet hur man zoomade. Tack ändå, Vera! Och tack pappa, som filmade hoppklassen 🙂
På lördagen åkte vi till Haninge BK som hade en liten inofficiell tävling. Det var dags att för första gången starta i agilityklass (hittills har jag bara kört hoppklass). Silva hade varit enormt duktig på kontaktfält (och allt annat!) under hela veckan så jag kände att det skulle gå bra. Men redan på balansbommen, som var hinder nummer två, blev det fel och för att hon inte skulle göra fel även nästa gång tog jag tillbaka henne upp på hindret och blev därmed diskad. Ingen av de andra kontaktfälten gick heller problemfritt och vi fick ytterligare något fel.
Nåja, det var första gången, så det gjorde inte så mycket. Första gången i hoppklass var också mer eller mindre katastrofal. Men när jag gick dagens hoppklassbana kände jag bara ”yes! Den här banan passar oss perfekt, inget kan gå fel!” NÄHÄ!? Silva:
tog bara första porten i slalomet
vägrade på ett helt vanligt hopphinder
vägrade på en helt vanlig tunnel och
sprang slutligen fram till pappa, buren och ryggsäcken, precis som på vår första, nyss nämnda tävling…
Full fart på agilityklassen i Haninge
Idag vände det dock; både våra tävlingsframgångar och vädret. Det vackra vädret med frost i gräset och en klar höstsol förbyttes i blåst, moln och regn. Vi åkte till Österåkers BK där Stockholmsdistrikets distriktsmästerskap gick av stapeln. Hoppklassen var först och jag fick närmast panik när jag såg banan. SÅ SVÅR! MEN det blev faktiskt vårt bästa tävlingslopp hittills. Fem fel på slalom och en gnutta tidsfel, vilket gav en tiondeplacering.
Agilityklassen gick väl inget vidare. Återigen blev jag tvungen att ta tillbaka Silva upp på balansbomen. Det känns så trist, när hon är bombsäker på den när vi tränar. Men är jag inte konsekvent även på tväling kan jag lika gärna strunta i att ha ett specifikt kontaktfältsbeteende. Snart kommer det sitta även på tävling och då tror jag att jag kommer vara glad att inte ha gett upp!
Därefter var det lagklass (varje klubb tävlade som ett lag). Lagklassen kördes på agilityklass-banan vilket innebar att vi fick revansch. En revansch i hällande regn och på en plan som fått täckas med sågspån för att man inte skulle halka i leran. Men nu kom vi i alla fall runt! Tack vare att tre av mina klubbkompisar körde felfria lopp kom Solna-Sundbyberg BK på andra plats. Grattis till oss! Och grattis till värdklubben som vann lagtävlingen för andra året i rad! Och förstås till de individuella distriktsmästarna!
De senaste veckorna har Karro filmat oss lite när vi tränat. Tack för det! Här ser ni hur det kan se ut när vi kör!
I lördags kom jag och Silva runt hoppbanan utan att diska oss! 😀 …vilket var vårt första mål under fliken ovan.
Det enda hinderfel vi fick var 5 fel för missade pinnar i slalom. Men den som vill leka ”finn fem fel” i resultatlistan får ändå leta förgäves, för vi fick grymt mycket tidsfel, dels för att jag fick ta om slalomet två gånger och dels för att Silva den knasbollen stannade upp och vädrade i luften en gång mitt under loppet. Instinktivt skrek jag ”hiiiiit!” det högst jag kunde, men naturligtvis skulle jag hellre ha visslat eller ropat lite mer normalt. Hon lyssnar aldrig lika bra när jag låter panikslagen… :p Vi slutade på femtonde plats av 25 deltagande ekipage.
Det var en ovanlig tävling på flera sätt. Dels för att jag var medarrangör så att jag direkt efter loppet var tvungen att gå och dela ut priser (som för övrigt höll på att fara all världens väg pga den förskräckliga blåsten). Och dels för att en journalist gjorde ett repotage om att börja tävla med sin hund och hade valt mig som huvudperson i repotaget, varför jag hade en penna och en kamera i hälarna vart jag gick. Jag glömde som vanligt min egen kamera, men titta i Härliga Hunds aktiveringsbilaga om några månader så får ni se hur det såg ut när vi för första gången tog oss runt en tävlingsbana!
Ja, 20 år, i alla fall! 🙂 Har haft en trevlig födelsedag. Mormor och morfar var här igårkväll. Silva märkte direkt att några av paketen egentligen var till henne. Hon lämnade inte mormors kasse ifred förrän jag öppnat paketen som innehöll ett par smaskiga tuggben! Sedan var hon väl sysselsatt resten av kvällen…
Silva fick även ett mycket fint halsband i jeanstyg med broderade blommor. Det var av halvstrypmodell och blir ett perfekt tävlingshalsband – lätt att ta av och på, förutom att det är snyggt.
Glömde som vanligt kameran... Här är ännu en bild från träningen i tisdags... Foto: Karolina Sandgren
Vi invigde halsbandet idag på vår andra agilitytävling som gick av stapeln på Vallentuna BK. Även denna gång deltog vi endast i hoppklass, då vi fortfarande inte hunnit bli helt klara med kontaktfältshindren… Om det inte varit för den attans platta tunneln hade vi gått i mål med ”bara” 10 fel (en rivning och en missad port i slalomet). Men platta tunneln var tydligen fortfarande läskig, trots att vi sedan vår förra tävling tränat på den med gott resultat… Hon var flera gånger nära att ta sig igenom men ångrade sig i sista stund, vilket ledde till en diskning.
Men det flöt på mycket bättre än förra tävlingen, Silva lyssnade bra, brydde sig inte om nummerskyltarna och hade inte en tanke på att springa av planen. Hon klarade slalomingången trots att vi kom i en lite klurig vinkel och jag sprang på vänster sida (som hon konstigt nog är sämre på, fast jag från början varit noga med att träna på båda sidorna…). Om två veckor när vi tävlar på hemmaplan SKA vi komma runt utan att diska oss! Så nu vet ni det! 🙂
Men jag trodde ett tag att vi inte alls skulle komma till start. Först hade jag tydligen missat att betala anmälningsavgiften. Jag skrev ett oroligt mail till arrangören och som tur var fick jag betala på plats. Sedan var det en grej som gjorde mig ytterst tveksam till om jag skulle kunna vara med.
Men vi kör i alla fall till tävlingen. Det är bara det att vi kör fel och kommer för sent till mätningen (där man kollar vilken storleksklass man ska delta i)! Jag går ändå och pratar med tävlingsledaren om den där andra grejen och får faktiskt klartecken att köra ändå! Jag blir förstås superglad, men kommer i nästa ögonblick på att Silva inte är mätt! Desperat frågar jag en funktionär vad jag ska göra. Som tur var gick det att ordna och Silva blir lyckligtvis slutmätt till medium.
Då har banvandringen för min klass redan börjat! Jag skyndar mig att anmäla mig till inropet och hinner sedan gå banan i åtminstone några minuter. Som tur var var banan lätt att memorera. Därefter springer jag och tar ut Silva ur buren och värmer upp henne så gott jag hinner på den korta tid det tar för de fem ekipage att köra som var före mig.
Glömde tyvärr kameran. Den här bilden är från ett träningspass på Dogparty. Foto: Jonas Ström
Hur gick själva loppet då? Vi vägrade ut oss efter halva banan. Jag tror jag var för sen med att tala om vilket hinder som kom därnäst. Sedan sprang Silva av planen innan sista hindret och fram till en främmande människa och hund och ställde sig där och såg förväntansfull ut. Knasfian! Nåja, hellre det än att hon blev rädd och började skälla… Jag var i alla fall envis och fick henne tillbaka för att hoppa även sista hindret.
Men att Silva klarade däcken, långhoppet och slalomet galant uppväger alla missöden! Och det känns superbra att äntligen ha kommit igång med tävlandet! Nu ser vi fram emot tävlingen i Vallentuna 13/9. Men jag vet inte om jag någonsin kommer våga tävla i Märsta igen. Arrangörerna blir säkerligen ifrån sig om jag dyker upp där en gång till! 😉
För ett tag sedan skulle pappa slänga en gammal ryggsäck. Som tur är hann jag rädda några remmar och spännen i sista stund. Och igår ägnade jag ca 5 minuter åt att tillverka ett halsband av en del av materialet.
Det blev precis ett sådant halsband som jag länge önskat mig. Ett brett, fast sådant med enkelt spänne. Spännet och ringen är stora så att det går snabbt att koppla Silva under en promenad. På läderhalsbandet brukar man få sitta och leta flera minuter efter koppelringen ibland… Dessutom har det nya halsbandet färger som passar till de flesta andra av Silvas grejer (som huvudsakligen går i blått, rött, mossgrönt och svart). Inte för att färgen syns när hon har det på sig, men det är i alla fall trevligt att veta!
Halsbandet
Jag var i stort behov av ett nytt halsband eftersom läderhalsbandet måste sitta i blä-kragen som kli-monstret måste ha rätt ofta nu för tiden. På sistone har det blivit många promenader med ett kort, skrikande turkost strypkoppel från djursjukhuset… Nu är det slut med det!
En vecka kvar nu, sedan smäller det! Vår första agilitytävling! Jag har ordnat tävlingsbok och allt.
Dessutom är jag nu för tiden med i Solna-Sundbyberg BKs tävlingsgrupp och är alltså med och ordnar klubbens egna tävlingar. Om någon kan tänka sig att ställa upp som funktionär på en kvällstävling 20/8 blir vi glada! Du kan t.ex. bli parkeringsvakt, tidtagare eller hinderfixare. Det är bara att säga till! =D
Jag har just anmält mig och Silva till vår första riktiga agilitytävling! Den går av stapeln på Märsta-Sigtuna BK den 15 augusti. Jag är redan nervös! Det blir hårdträning den närmaste månaden.
Det mest nervösa är nästan att få Silva officiellt mätt. Tänk om de får henne till över 42,99 cm och hon måste tävla i large! Det skulle bara inte gå! Hon skulle springa under vartenda hinder! Hm… Om jag rakade av henne pälsen på ryggen så blir hon säkert flera centimeter lägre… Det får vara min nödlösning! 😉
På sistone har jag fått en del klagomål på att det inte händer något här på bloggen, och det är förstås smickrande. Men en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge är just att jag inte tror att så många läser den. Det finns säkert statistik att tillgå för att kontrollera om det stämmer, men en titt på den skulle antagligen vara alltför nedslående och därför fortsätter jag hoppas att denna text kommer att följas av åtminstone några par ögon utöver mina allra närmaste släktingar och vänner (missförstå mig inte! jag uppskattar även er som läsare!). Några små läsarkommentarer skulle inte sitta fel, om det så bara står ”Hej, jag har läst det här inlägget!”.
Silva och jag tränar på. Vi går rätt ofta ut och ber folk hälsa på henne. Eller nja, vi ber dem att bara titta på henne, men det är det ingen som låtsas höra, utan de sträcker fram händer och pratar och smackar… Trots det går det väldigt bra och senast skällde Silva inte på en enda av personerna som kom fram! Det går åt rätt håll i alla fall!
Vad gäller burträningen har jag legat på latsidan och alltför mycket prioriterat agility och annat skoj, men Silva har i alla fall blivit jätteduktig på att springa till den från olika platser i huset. Tidigare tränade vi på ett liknande sätt, men med en dörrmatta istället för en bur. Då verkade hon tycka att det var jättejobbigt att springa iväg till mattan om jag stod en bit bort. Hon skällde, tvekade, vände sig om etc. Men med buren har jag knappt haft några sådana problem. Jag antar att det beror på att jag laddat buren med ett stort värde, bl.a. genom att sitta och matta vovvan med saftig burkmat medan hon låg där inne. Nu är det bara husets absoluta periferier som är riktigt svåra…
Svårare är det att ligga kvar en längre stund. När jag försöker locka ut henne med godis eller leksak förstår hon vad det går ut på och låter sig inte luras. Det är när det inte händer någonting särskilt som hon frestas att gå ut. Jag brukar låta henne ligga i buren ibland när jag ser på TV, men vi är fortfarande inte uppe i mer än fem minuter åt gången. Det kan hända att hon skulle klara mera, men jag vill vara säker på att hon lyckas nästan var enda gång.
Jag brukar tycka om de allra flesta väder, men allt regn som varit den senaste månaden börjar gå mig på nerverna! Tur att det finns blommor, i alla fall, så att man alls märker att det är sommar! =)
På tal om agility så har vi börjat åka till hundklubben (Solna-Sundbyberg BK) nästan varje torsdag för att träna. Jag trivdes från första början! Enda nackdelen är att det tar så lång tid att ta sig dit (jag har ju inte körkort än, så jag åker buss & buss eller buss, pendeltåg & buss, vilket i vanliga fall tar ca 45 minuter och i värsta fall det dubbla…). För någon vecka sedan var jag funktionär på en agilitytävling som klubben arrangerade. Förutom att jag återigen blev sååå sugen på att själv tävla, ledde det till att jag blivit erbjuden en plats i tävlingsgruppen som ska arrangera höstens agilitytävling. Jätteskoj! =)
Midsommarafton kommer spenderas på ett tåg på väg till Linköping. Där (eller rättare sagt en bit utanför Åtvidaberg) ska jag och syrran ta hand om djur och växter på en liten gård medan ägarna är på semester. Där finns hästar, kaniner, katter, lamm, höns, vaktlar och en hund. Silva ska med, förstås. Det blir en prövning för oss med alla människor vi kommer träffa, men det ska nog gå bra… Hoppas jag…
