Igår träffade vi den första av de personer som vi ska träna anti-rädsla med. Det var en trevlig tjej som hette Sandra. Vi började med att hon stod en bra bit bort och bara tittade åt vårt håll. Läskigt, tyckte Silva. Men hon märkte snart att om man var tyst och tittade på matte när det blev läskigt fick man ost och köttbullar (eller i värsta fall torrfoder och kokt morot) och den skrämmande personen vände sig bort en stund. Sandra kom successivt närmare och gjorde läskigare och läskigare saker. I slutet av det kanske 20-30 minuter långa träningspasset kunde hon både klappa Silva, springa mot henne och böja sig över henne.
Jag är sååå nöjd! Det här är precis den sortens träning Silva behöver. Jag ska försöka arrangera minst ett sådant pass i veckan. I början får det mest bli tjejer/kvinnor och när det går allt bättre ska vi fortsätta med killar/män. Jag känner mig riktigt hoppfull nu!
Snön smälter snabbt och blir till porlande bäckar. Det är verkligen på tiden! Förra året hade jag redan hittat tussilago vid den här tiden och året dessförinnan till och med blåsippor! Dock överskattade jag vårsolen. Jag tog på mig vårjackan och packade ner en bok i Silvas klövjeväska som hon fick bära ner till ängen där jag satte mig på en stock och läste. Men huh, så kallt det var! Nej, ”än är det vinter kvar” som de små blåsippsplockarnas mor skulle ha sagt.
Silva med förra årets första tussilago.
Jag är väldigt glad just nu för jag har hittat en tunnel på blocket som var tillräckligt billig för att jag skulle beställa den. Samtidigt bygger jag för fullt på långhopp och balanshinder, så snart kan jag bygga en hel agilitybana! (Har redan hopp och slalom.) Jag har också beställt boken Klickerträning och lugnande signaler av Emma Parsons som jag tror jag kommer ha mycket nytta av.
Hittills har Silvas rädsle-träning varit ganska sporadisk och illa planerad. Nu ska det bli ändring på det. Jag har skrivit ner en träningsplan, punkt för punkt. Den består av tre delar:
tåla att någon kommer fram till, pratar med och eventuellt klappar Silva
springa och sätta sig på en särskild plats och vara tyst när det ringer på dörren
inte reagera lika ofta och mycket på ljud utifrån och personer hon ser passera utanför
Till den första delen har jag redan börjat rekrytera folk. Mitt problem här är att de (relativt få) jag känner som bor här i närheten känner även Silva, så att hon inte är rädd för dem. Men jag har redan hittat ett par snälla människor som kan ställa upp, så det ska nog ordna sig.
Det var så roligt att återse Linköping med allt vad det innebär. Jag är mycket nöjd med helgträffen: intressanta föreläsningar (de allra flesta), trevliga kurskamrater, goda småkakor…
Något av det bästa var en sammanlagt tre och en halv timmar lång föreläsning om operant inlärning av Karolina Westlund som bl.a. tränar laboratorieapor. Nog för att en stor del av tiden gick åt till att förklara grundläggande principer som targeting och shaping, men jag fick ändå en del att fundera över.
Till exempel: de flesta hund-klickertränare är överens om att beteendet ska vara precis som man vill ha det innan man lägger på kommando. Karolina tyckte att man skulle börja med signalen när man hade grunden för beteendet men ändå hade en del kvar att göra. Det skulle då bli lättare att få stimuluskontroll på det, närmare bestämt att spontana utföranden av beteendet skulle bli lättare att få bort. Å andra sidan pratade hon mycket om förstärkningshistorik; hon såg t.o.m. en fördel i att använda ”lockning” (luring), för att man slapp förstärka en mängd beteenden på vägen som inte hade samma kvalitet som det slutgiltiga. På samma sätt borde det vara en stor fördel om signalen enbart förknippas med det färdiga, perfekta beteendet.
Idag stod korvapportering åter på schemat och det gick hur bra som helst, se bilden!
Lägg märke till tungans placering 😉
Vi lekte även lite kurragömma; min syster Nike sprang och gömde sig någonstans i huset och sedan fick Silva springa och leta upp henne. Hon tar sin uppgift på stort allvar och blir så glad när hon lyckas. En intressant sak hände idag. Silva hade just hittat Nike under mammas skrivbord och vi tog en paus. Nike höll till i rummet intill det jag och Silva satt och väntade i och vi pratade med varandra, så Silva måste ha haft full koll på var Nike befann sig. Så säger jag ”Var är Nike?”, mest för att se om Silva faktiskt förstår orden eller bara ser det som ett ”varsågod”. Då rusar Silva raka vägen till mammas skrivbord och verkar mäkta förvånad över att inte finna lill-matte därunder. Något förvånad kommer hon tillbaka, kastar en blick in i rummet och verkar komma på att ”just det! där var hon ju!”. Nu är det alltså ingen tvekan om att Silva vet var Nike är. Så jag provar igen. Men tror ni inte att det bär av till skrivbordet igen?
Jag funderar över vad det berodde på. Min teori är att det helt enkelt var så förstärkande att hitta Nike såpass snabbt som hon gjorde, att hon associerat platsen med en härlig känsla och tog varje chans att komma dit igen. Detta i kombination med den förvirring det måste innebära att få en alltför lätt och uppenbar uppgift. Har du någon annan förklaring får du gärna lämna en kommentar!
För övrigt förstår jag inte varför kategorin ”1” envisas med att poppa upp här till höger, jag har raderat den flera gånger…
Dagens promenad gick längs Edsviken. Där brukar det gå en massa hundar och jag hade planerat att öva hundmöten. Det är inget vi har problem med egentligen, men Silva blir gärna lite hoppig när vi passerar nära andra hundar och jag har börjat lära henne att komma upp vid min sida och ta ögonkontakt när vi får möte. De enda hundar vi mötte var dock två staffar som sprang raka vägen fram till Silva och nosade på henne…
Desto bättre var att jag kom igång med en grej jag länge tänkt göra, nämligen att stanna och prata med folk vi möter. Tanken är att Silva ska vänja sig vid att främmande människor står nära, pratar och kanske tittar på henne men att ingenting händer. Jag frågade en kille vad klockan var. Sedan behövde jag inte hitta på fler saker att säga, för de ytterligare två personer vi mötte tog själva kontakt med mig, för att fråga efter vägen respektive om de fick klappa Silva. Den sistnämnda frågan får jag ganska ofta och det är alltid lika tråkigt att behöva säga nej…
På eftermiddagen tränade jag Silva att hålla olika saker i munnen. Jag har haft ett väldigt schå att lära henne att över huvud taget hålla fast saker och hittills är det mest sitt lilla rep-ben och mina vantar. Idag fick hon hålla i en blyertspenna, en ”suddpenna” av plast, sitt halsband och en annan mycket tjockare vante. Vi övade med varje sak tills hon kunde hålla den minst 10 sekunder och plocka upp den från golvet.
Om Silva aldrig ville hålla saker i munnen när hon var liten, hur kom det sig då att jag aldrig hittade mina skor där jag lämnat dem...?
Sedan fick jag för mig att börja öva korvapportering när vi ändå höll på med hålla fast-övningar. Eftersom vi inte hade varmkorv hemma använde jag en tuggpinne istället – inte riktigt lika attraktiv som en korv, så det är nog bara en fördel att börja med. Först fick Silva hålla i ett hoprullat staniolpapper. Sedan lindade jag in tuggpinnen i staniolpappret och så fick det sticka ut mer och mer. Jag var förvånad över hur bra det gick. Så länge hon hade den i munnen gjorde hon ingen ansats till att vilja tugga i sig pinnen, men så fort jag klickat och hon fick släppa, kastade hon sig över den för att dra ut pinnen ur staniolen.
