Aubergine i senapssås – mitt måste till både jul och påsk.
Som vegetarian får jag ofta frågan vad jag egentligen äter på julafton och påskafton. Av tradition är det ju en uppsjö av olika sorters kött som gäller. På påsk tillkommer förstås ägg, men även om jag (till och från med viss skepsis) äter ägg i vanliga fall, blir jag särskilt anti-ägg just kring påsk. Inte ens ekologiska industriägg känns helt etiskt. (Det är mycket därför jag hoppas kunna skaffa egna höns snart!)
Så, vad äter jag då? Tänker man efter finns det en hel del traditionell jul- och påskmat som är vegetarisk av bara farten: rödbetssallad, grönkål, rödkål, kålrotslåda, bruna bönor, vörtbröd, risgrynsgröt… Sedan kan man förstås även härma klassiska kötträtter. Det var på så sätt jag började göra inlagd aubergine, som skulle föreställa sill. Konsistensen på kokt aubergine påminner om den hos sill, och därför är det ett utbrett sätt att göra fusk-sill.
Den senaste tiden har jag dock börjat se det allt mer som en egen rätt. Auberginen och de andra grönsakerna jag brukar lägga i har ett värde i sig själva, inte bara som ersättning för något annat. Godast tycker jag det blir i en enkel senapssås. I dag när vi åt påsklunch på jobbet tog jag med mig en burk ”senapsaubergine”. Tanken var väl just att jag skulle ha något i stället för deras sill, men nästan alla provade, tog påback och sade att det var jättegott. Kul!
Grönsakerna klara att blandas med sås.
Om du också vill prova kan du göra så här: Skala 1-2 auberginer och skär dem på längden i centimetertjocka skivor. Koka en kort stund i saltat vatten, tills de är mjuka utan att falla sönder. Låt dem rinna av ett bra tag eller krama ur vattnet. Skär sedan i lagom stora bitar. Varva med skivad rödlök, morotsslantar, äppelskivor, inlagd gurka och/eller något annat gott.
Blanda ner senap efter behag i matlagningsgrädde eller motsvarande. Tillsätt en liten gnutta vardera av ättika, socker, salt och vitpeppar. Ös på med dill och häll såsen över grönsakerna. Eller smaksätt såsen på annat sätt, eller gör en klassisk sillinläggning med kryddpeppar och lagerblad. Allt funkar!
Att det är första april i dag har du säkert inte kunnat undgå! Om du inte blivit lurad personligen, så är både tidningar och sociala media fulla av både uppenbara och mer diskreta skämt. Att Sala skulle byta namn till Silverhöjd trodde jag inte ett ögonblick på. Däremot gick jag för en skräckfylld sekund på att man enligt nya regler från Jordbruksverket skulle bli tvungen att märka sina kaniner med sådana små gula plapsbrickor i ena örat, så som man normalt gör med t.ex. kor och får. Jag har även själv passat på att lura ett par personer, hittills med framgång. Man måste ju passa på, för det är trots allt bara första april en gång om året!
Men det finns åtminstone en dag till på året då det enligt traditionen är tillåtet att spela varandra spratt: dymmelonsdagen. Det gör det vanliga år i alla fall, men i år infaller den dock just i dag, på första april. Du har alltså extra stor anledning att passa dig: tro inte på vad någon säger, och låt – bokstavligen – ingen gå bakom din rygg! På dymmelonsdagen kan det nämligen hända att man får en lapp fastsatt på ryggen, med ett elakt, ironiskt eller förlöjligande budskap.
Om du är förtrogen med Bullerbybarnen så är du säkert även förtrogen med dessa ”dymmelonsdagspass”. Lasse i Bullerbyn satte ju en lapp på jungfrun Agdas rygg, på vilken det stod ”Oh, vad jag tycker om Oskar [drängen]!” Berättelsen utspelas på 20-talet, och om jag inte minns tokigt, så har även min farmor, född 1924, berättat om hur de smög runt med lappar på dymmelonsdagen.
Vid en googlesökning kan jag hitta några enstaka belägg för att det förekommit i skolor under 60- och 70-talen, men det verkar inte ha varit allmänt spritt. Numera är det få som över huvud taget känner till att den här dagen kallas dymmelonsdag, och ännu färre som känner till det här med dymmelonsdagspass. På sätt och vis är det kanske bra. Sådana här spratt kan lätt gå för långt. T.ex. berättar Carmina Burana i ett livfullt blogginlägg om hur hennes skolkamrater tog uppmaningen ”Sparka mig i aschlet” lite väl ambitiöst.
Men nu är jag nyfiken på om ni läsare anammat den här seden, och i så fall när! Lämna en kommentar!
De senaste månaderna har jag verkligen misskött min stackars blogg, jag vet! Det är synd, för egentligen har jag haft en hel del att skriva om. Men just eftersom det hänt så mycket, har jag inte riktigt funnit tiden att sätta mig ner vid datorn och berätta om det… För de få som eventuellt är intresserade, tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått, förmodligen det mest händelserika i mitt liv så här långt, med nytt boende, nya jobb, nya vänner, ny bil, nytt husdjur och en massa nya erfarenheter…
Januari minns jag som en ganska seg månad. Jag visste att jag snart skulle flytta hemifrån, till min lilla stuga, men inget datum var bestämt. Det berodde på vädret, på om brunnsvattnet blev godkänt och en massa annat… Jag var mycket i huset och jobbade för att det skulle bli mer beboeligt.
När vi rev masonitskivorna kring murstocken hittade vi flera decimeter packad musspillning…
Februari fortsatte ungefär som januari, tills den sista dagen i månaden då flyttlasset äntligen gick! Vi kunde dock inte vänta på bättre väder, utan snön låg tjock och vi fick bära alla möbler och flyttlådor 300 meter längs min oplogade infartsväg.
Skrivbordshurts i snö.
I mars var allt nytt. För första gången bodde jag ensam, jag var långt från storstaden och från alla jag kände. I efterhand verkar det lite galet, men flytten är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv! Redan i mars träffade jag många av de människor som skulle komma att betyda mycket för mig under resten av året, bl.a. genom Vittinge kyrkokör som jag gick med i redan efter en vecka.
Ännu hade jag dock inget jobb utöver firman, vilken jag inte skulle kunna leva på i längden. Om dagarna bakade jag bröd och stoppade strumpor, och försökte inbilla mig att jag på det sättet sparade lite pengar medan jag letade jobb…
Promenad i mina nya vackra omgivningar!
Jag hade trott att jag flyttade till stugan lagom till vårens ankomst, men vintern blev lång och först i april smälte snön. Mycket blev enklare då, t.ex. kunde jag ta cykeln till affären i stället för att gå 2 km med tunga matkassar. Men tövädret bjöd också på en obehaglig överraskning. När smältsnön blev tung rasade vedbotaket in. Det mesta var dock bra. Jag försådde grönsaker, plockade blåsippor, pysslade med huset och sjöng vårsånger med kören.
Broccoli på tillväxt.
I maj märkte jag allt oftare hur mycket jag kan om jag bara försöker och hur snälla och hjälpsamma de allra flesta människor är. Samtidigt blev jag alltmer desperat efter jobb. Genom reklamlappar om firman fick jag uppdraget som webbmaster för Morgongåva byalag och började engagera mig så smått i byalaget, vilket var roligt, men inte direkt genererade några pengar…
I och med att sommaren närmade sig började farbror, faster och kusiner emellanåt att vistas på sitt sommarställe, som ligger bara ett par kilometer från mitt hus. Under sommaren träffade jag dem mer än jag någonsin gjorde då vi båda bodde i Stockholm.
Mer positiva saker i juni var att jag gick med i Salaortens folkdansgille, att jag fick kakelugnen omsatt och var med i P4:s Karlavagnen – något jag knappast skulle ha vågat för bara något år sedan. Negativt var de nattliga besöken av fladdermöss i vardagsrummet och invasionen av stora myror, eventuellt hästmyror. Men det positiva övervägde och det hela toppades av att jag efter tips från en körkollega blev lovad timanställning på ortens demensboende. Där föll en sten från mitt hjärta!
Hästmyra eller ofarlig skogsmyra? Jag vet fortfarande inte…
Knappt hade jag hunnit börja jobba på demensboendet förrän jag en vacker junidag blev erbjuden nästa jobb, även det tack vare kören! Kyrkan behövde en vikarierande kanslist och jag var inte sen att acceptera erbjudandet. I ett par veckor gick jag dubbelt med min företrädare för att lära mig alla uppgifter. För att kunna ta mig till kyrkan utan bil fick jag låna en moped, även det en ny erfarenhet som gav mig lite större frihet.
Jag hade besök av syster och kompis som hjälpte mig ta upp land, sätta potatis och så grönsaker. På midsommar dansade jag med laget på fyra olika ställen, inklusive anstalten Salberga, och hade sedan en fantastisk midsommarkväll med systrarna hemma i stugan. Jag hängde även vid Sala silvergruva: dansade 1700-talsdanser och sjöng gruvsånger. I slutet av månaden vistades jag en vecka i den ekumeniska kommunitéten Taizé i Frankrike, en fantastisk möjlighet som jag fick tack vare min syssling som behövde någon att åka med.
Potatisen ska ner i det nyupptagna landet! Foto: Emma Kullin
Taizéresan varade några dagar in i juli. Den gav mig så mycket, både andligen och på ett mer världsligt plan. Bara det att få se den pittoreska franska landsbygden och pröva sin franska respektive tyska i skarpt läge! När jag kom hem igen var det framför allt jobb som gällde, både i kyrkan och på demensboendet. Däremellan blev det mycket trädgårdsarbete, bl.a. en hel del lieslåtter tillsammans med min ena kusin, som är en ännu nördigare ”slåttergubbe” än jag!
Taizé, avresedagen, i väntan på att släpa packningen till bussen. Fråga mig inte varför jag valde just den här av alla bilder därifrån! Foto: Majvi Häggevall (?)
Augusti är förvisso en sommarmånad, men vädret var inte alltid så skönt och ibland tog det emot att sätta sig på moppen i regn, blåst och kyla. Det var tal om att jag skulle få ta över farfars bil, men den visade sig vara i alltför dåligt skick. I stället började jag leta efter en bil att köpa.
Att hösten närmade sig märktes också på att jag fick in en hel del möss i köket. Det är tydligen sådant man får stå ut med på landet, men jag kunde inte hjäpa att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att höra dem springa omkring på natten och hitta söndergnagda mjölpåsar i det halvfärdiga skafferiet. Att jag som liten hade tammöss bidrog till att jag i början fångade dem och släppte ut dem, innan jag gav upp och la ut råttgift…
Mycket var alltså jobbigt i augusti, men månaden räddades av nöjet att kunna skörda egen potatis, broccoli, tomat, gurka etc. etc.
Hemlagade quornbullar med hemodlad potatis, gurka och mangold.
Den 1 september provkörde jag en bil som jag också köpte två dagar senare. Jag kom dock inte ens hem med den förrän den brakade ihop och fick bärgas till verkstad. Ett tag till fick jag fortsätta köra moppe, innan jag hittade en pålitlig Volvo V40 som sedan dess tagit mig vart jag vill.
All oro kring bilköpen, musinvasionerna och det nya ansvaret på jobbet nu när jag inte längre gick dubbelt, bidrog troligen till att jag under ett par veckor mådde ganska dåligt. Men det hindrade mig inte från att tapetsera i köket, åka till Stockholm på releasefest för min morbrors nya kokbok och göra en härlig utflykt till Gysinge inklusive byggnadsvårdsbutiken som jag velat besöka ända sedan jag först började intressera mig för gamla hus.
Villa, Volvo, vovve!
I oktober började jag även tapetsera i vardagsrummet, uthustaket blev äntligen lagat och min oländiga infartsväg var nyrenoverad. Kören firade 90-årsjubileum med stor konsert och middag med sång till långt in på natten. En dag tog jag hand om en skadad trast som låg på min väg. Många kvällar ägnades åt att sy på en ny kjol till min malungsdräkt, efter att i somras ha forskat om malungsdräktens historia och utformning.
Livstycket väntar på sin nya klädeskjol.
I november gick en gammal dröm i uppfyllelse, när jag fick mitt första lantrasdjur, en svart gotlandskanin. Kanske var det ändå lite i tidigaste laget, då jag inte har någonstans att ha kaninen, men jag ville passa på när min kollegas man hade unga gotlänningar som han ville bli av med. Tills vidare får Sot bo kvar hos uppfödaren.
Jag sågade och målade panel och golvfoder etc. Med andra ord var stora delar av huset mer som en snickeriverkstad än ett hem…
Jugendgrön linoljefärg på pärlspont.
När vintern kom hade jag hoppats kunna elda för att hålla stugan varm, men vid en provtryckning visade sig murstocken läcka och ytterligare renovering krävs. Tur då att december blev ovanligt varmt. Jag fick pröva mina sång-vingar på kyrkans julbord där jag som lucia för första gången sjöng solo inför ett större antal människor. När folkdansträningarna var slut för terminen fick jag en nyck och drog igång en egen, informell danskurs för alla som ville prova på folkdans.
Under december kom jag också snabbt allt närmare en av mina nya vänner – du vet vem du är! 🙂 En av årets sista dagar hittade jag återigen ett skadat djur strax utanför huset, den här gången i form av ett stackars påkört rådjur. Året avslutades tillsammans med samma härliga gäng som förra året, även nu i mitt hus där vovven nästan slapp oroas av smällare och raketer.
Adventstid.
Med andra ord, positiva och negativa händelser har avlöst varandra, men de positiva har definitivt varit flest. Jag kan se tillbaka på det gångna året med glädje och tacksamhet, och med glad förväntan se fram emot ett andra år i Morgongåva!
Jag har länge varit på jakt efter mer information om malungsdräkten. Äntligen har jag hittat en bok där den behandlas utförligt: Malung – en sockens historia del 2. Den boken var dock inte lätt att få tag på, men i går tog jag mig till Institutet för språk och folkminnen i Uppsala där jag satt i timmar och läste och antecknade.
Då ni är flera som hört av sig till mig och efterfrågat fakta om malungsdräkten och nätet hittills varit tämligen tomt på sådana, vill jag nu dela med mig av mina nya kunskaper. Och vilken dag passar bättre att prata folkdräkt än just 6 juni? Själv har jag gått i malungsdräkten från morgon till kväll och därmed invigt min nyligen färdigställda överdel (den gamla ärvda var ännu hel men alldeles för kort i ärmarna…).
Bara det att äga ett litet torp med skogen in på knuten var länge en dröm för mig, men i och med att den besannades har även flera smådrömmar blivit verklighet.
Den första var att hugga min egen julgran, att – gärna på egna marker – traska runt och utse det bäst lämpade exemplaret, fälla den och sedan dra hem den på en kälke. Nu blev det visserligen till att såga i stället för att hugga, och någon kälke har jag inte, men trädet i fråga stod på min gamla åkermark och allt gjorde jag med egna händer, från första sågtaget till upphängningen av den sista garntomten. Och det kändes precis lika bra som jag föreställt mig – lite som när man står med en färdig mössa tillverkad av något som från början bara var lite ludd på min egen skrutthund. Det är helt enkelt något visst med att göra saker från scratch.
Nyhuggen granGranen på plats
Dröm nummer två var i all sin enkelhet att åka spark. Lite märkligt tycker jag, att jag aldrig gjort det förut, men i somras hittade min kusin en spark ovanpå innertaket i mitt uthus och i söndags var det äntligen lämpligt väglag för en provtur. En aning rostig och ranglig var den allt, efter att ha stått på en fuktig förrådsvind vem vet hur många år, men tjo vad det gick i backarna! Även här blev förväntningarna infriade!
Till och med Silva, som suckar högljutt varje gång jag tar fram cykelspringern och låter henne springa med bredvid cykeln, tyckte det var hur livat som helst att springa bredvid en spark. (Kanske vädret var en viktig skillnad? Hon blir fantastiskt mycket piggare när det är snö och kallt. Mitt superpraktiska Roamer Leash, som är både elastiskt och går att knäppa fast runt midjan gjorde det både roligare och enklare att ha hunden med.)
Jag har just haft min bästa nyårsafton på minst fem år. Vi firade i torpet, min familj och de vänner vi alltid firar nyår med. Helt perfekt för den skotträdda hunden och hennes matte!
Visst smällde det lite borta i samhället, 1-2 km ifrån oss, men det var inte nog för att väcka någon större rädsla hos Silva. Vid kvällsrastningen var vi fyra personer som sjöng och skrålade för full hals för att dölja de sporadiska smällarna och däremellan var hon nöjd med sitt ben. På tolvslaget låg hon i princip och sov, och för första gången sedan jag blev hundägare kunde jag skåla med de andra, i stället för att sitta och gegga med hundgodis i bortåt en timme.
Trevligt sällskap, god mat etc. bidrog förstås också till en fantastisk kväll, och sedan belv det övernattning: nio personer i min lilla stuga! Den känns allt mer som ett hem. Så snart väglaget tillåter att man kör ända fram med bilen blir det inflyttning!
Nytt år, nytt liv, med andra ord! Och förhoppningsvis kan även bloggen få lite nytt liv i samma veva!
I år fick mamma leta länge innan hon kunde köpa ett fastlagsris med fjädrar i. Här hemma har vi alltid skilt på fastlagsris och påskris, men tydligen är det inte många som gör det längre. Fastlagsris för mig är ett kalt ris med fjädrar, medan påskris tillåts få blad och blommor och pyntas med t.ex. prydnadsägg, påskkäringar och kycklingar.
Hur var det förr och varifrån kommer traditionen att ta in ris under fasta och påsk? Seden går tillbaka till 1600-talet, då man på långfredagen (eller ibland på fettisdagen) piskade varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Med tiden fick risningen alltmer karaktär av lek. Den som vaknade först på morgonen hade rätt att gå och piska de andra med riset.
Under 1700-talets andra hälft började riset pyntas med färgade band, pappersblommor och pappersremsor med rim eller deviser. Att pynta risen med fjädrar blev vanligt under 1930-talet, även om det förekommit sporadiskt sedan tidigare.
Enligt Julius Ejdestam var det inte fastlagsriset, utan påskriset, som användes till att piska sjusovare med. Detta skedde då på påskdagens morgon. Påskriset var ursprungligen björkkvistar som togs in så att de började grönska lagom till påsk. (Här blir det ofta körsbärs- eller forsythiakvistar i stället. Vackert, och praktiskt när man har björkpollenallergiker i familjen!)
Påskriset behängdes dock inte med pynt till att börja med. När så till slut skedde, följde namnet fastlagsris med, och det är förklaringen till att det råder en viss förvirring kring dessa ris.
Nej, nu är det bäst att gå och lägga sig, för i morgon är det säkrast att vara förste man ur sängen…
(Källor: Svenskt folklivslexikon av Julius Ejdestam och Nordiska museet)
Nyligen ondgjorde sig Bertil Widerberg, ledamot av sällskapet Ture Sventons vänner, över att semlan i dag varieras på de mest fantasifulla sätt. Han föreslår rent av att detta privatdetektivens favoritbakverk ska k-märkas för att det ska få behålla sitt ”rätta” utförande.
Faktum är dock att semlan – fastlagsbullen, fettisdagsbullen – inte alls alltid sett ut så som vi vanligtvis bakar den i dag. Bullens ursprung finns i tyska, kokta, korsformade bullar utan socker, s.k. Heissvecken (jämför hetvägg), vilka åts redan på medeltiden. Bullarna gröptes ur och inkråmet kokades tillsammans med smör och/eller grädde.
1700-talets hetvägg
Först på 1700-talet, då socker och vetemjöl blev billigare och mer tillgängligt, började bullarna något likna dagens semlor. De blev söta, runda och dessutom större. Men inte var det florsocker som siktades över locket, utan kanel och strösocker, och ingen vispgrädde pöste därunder. Däremot sjöds de en halvtimme i mjölk, sedan inkråmet blandats med mjölk eller grädde, ägg, mandel, socker, smör och salt, allt enligt Cajsa Warg.
Enligt Anna Maria Rückerschölds recept från 1796 ska inkråmet smörstekas och därefter blandas med mandel, korinter, socker, kanel och ägg. Mjölken som slås över bullen ska dessförinnan sjudas med mandel, rosenvatten, socker, citronskal, salt och kanelstång. Låter som ett riktigt modernt påhitt, det där med rosenvatten och citron! Inte mycket värre än vaniljkrämen och lingonen som Widerberg klagar på.
Bullar av mångahanda slag
Även själva bullarna har varierats, bl.a. genom att kryddas med saffran. ”Det viktiga”, skriver Dick Harrison och Eva Helen Ulvros i Historiebok för kakälskare, ”var att fastlagsbullarna skilde sig från vanliga bullar genom att vara kryddade, innehålla en god fyllning med mandel samt vara stora och mättande.”
Själv bakade jag årets semlor efter ett recept ur Iduns kokbok från 1911 (återfinns även det i Historiebok för kakälskare). Här ingår både sötmandel och bittermandel i själva bullarna – däremot ingen kardemumma. Men alla har vi väl våra bestämda åsikter om hur en bra semla ”ska” vara, så jag fuskade och strödde lite kardemumma i degen i alla fall.
En annan kul variation är att baka en enda jättebulle och skära den i tårtbitar. Jag och familjen råkar dela en egenskap med Bertil Widerberg – vi är mycket förtjusta i Ture Sventon. På författaren Åke Holmbergs 100-årsdag bakade vi just en sådan semla, och jag tror varken han eller hans höknästa detektivskapelse hade misstyckt.
Jättesemla för att fira världens mesta semmelälskares skapare.
Fettisdag, fastlagsmåndag … eller semmel-lucia?
Inte heller när bullarna ska ätas har varit en självklarhet. Fettisdagen tycks ha varit det mest förekommande, men även fastlagsmåndagen (som i södra Sverige var fridag för tjänstefolk och arbetare) och söndagen dessförinnan har fått vara semmeldagar.
Nu, när gemene man har råd att äta semlor flera gånger under en säsong, uppkommer förstås frågan om dessa extra-bullar ska ätas före eller efter fastlagsveckan. Jag har alltid stört mig lite på den allt tidigare semmelpremiären, som numera infaller redan vid lucia (!), men att frossa i semlor under fastetiden, som vi har för vana i vår familj, torde egentligen vara mer fel. Fastlagsbullarna åts ju huvudsakligen för att ”bulla upp” inför en period av avhållsamhet.
För mig betyder semlor att våren och påsken närmar sig, varför jag aldrig skulle kunna äta det redan vid jul, när de börjar säljas.
Vid en snabb Google-sökning verkar det finnas olika bud om när denna viktiga dag infaller, men enligt vad jag skrivit i min almanacka, så är det i dag. Men varför inte passa på att njuta av pannkakor fler än en daga? Rätten går ju att variera i en oändlighet: tunnpannkakor, plättar, amerikanska pannkakor, ugnspannkaka, jästa pannkakor, saffranspannkaka, raggmunk, crêpes, galettes … Och möjligheterna vad gäller tillbehör är ännu fler.
För egen del blev det dagen till ära grahamspannkakor med kikärter, crème fraiche och mynta, samt till efterrätt en dito med hemgjort äppelmos. Mums! Andra favoritpålägg är smör och kanel, nutella och champinjonstuvning (inte samtidigt!). Raggmunk med spenat och lök är heller inte fel. Det kan också vara kul att blanda t.ex. blåbär eller kakao i smeten för att få färgade pannkakor. I senaste Buffé fanns det recept på en spännande potatispannkaka med blåbärskeso, som verkar värd att testa.
Glad(a) pannkaksdag(ar)!
Blinier (ryska pannkakor), signerade Berenike. Foto: Anna DunérPannkaksutflykt. De är inte brända; det är chokladpannkakor!
Så här på alla hjärtans dag kan jag passa på att påpeka att världens bästa kärleksroman är Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter (enligt Sveriges radios lyssnare 1959). Det är även i övrigt en väldigt bra bok och författaren är som bekant nobelpristagare (1928). Som grädden på moset utspelar den sig i härlig, trovärdig medeltidsmiljö.
