Nu tänker jag inte sitta och oja mig över hur länge sedan det var jag skrev sist – sådant fick jag nog av i min förra ”blogg”.
Den senaste veckan har jag tränat rädsla med två trevliga tjejer. Tyvärr tyckte även Silva att de var trevliga. Hon var med andra ord inte särskilt rädd för dem ens från början. Men det är väl nyttigt på sitt sätt, att hon påminns om att det finns sådana männsikor.
Det bästa ur min synvinkel var att en av dem vi tränade med hade en hund som hade nästan precis samma sorts problem som Silva. Den blev också osäker och skällde på människor som kom emot den ute eller gjorde konstiga saker. Så vi hjälpte varandra på liknande sätt. Synd bara att de bodde så långt bort…
Påskafton blev lite jobbigt. Vi var hos min mormor och morfar och en av de andra gästerna var en äldre släkting som Silva bara träffat ett fåtal gånger. Den gemensamma nämnaren för många av de riktigt läskiga människorna är att de själva har eller har haft hund och tror att alla hundar älskar dem. Detta stämde väl in på den här släktingen. Således gick en lång stund åt att få Silva att sluta skälla. Det hela förbättrades inte av att släktingen – trots att jag upprepade gånger försökte förklara att skällandet berodde på rädsla – var övertygad om att hon bara tiggde mer godis…
Dagen efter var betydligt bättre ur hund-perspektivet. Då besökte vi farmor och farfar och Silva skötte sig utmärkt. Det är så skönt att hon inte är ett dugg rädd för dem längre. Farmor talade också om att hon inte heller längre var rädd för Silva, vilket är trevligt att veta.
Dagens problemhundsträning gick ut på att leka på lekplats. För ett tag sedan blev Silva nämligen rätt stressad när jag och lillasyster Nike var på en dylik och jag klättrade upp på ett tak medan hon själv satt uppbunden. Jag hoppas att ingen såg mig där jag flängde omkring på klätterställningar och rutschkanor utan något barn i sikte…
Fortsatt glad påsk till mina läsare!
