I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:
– Vad här är vackert.
– Ja, är det inte underbart?
– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?
– Längtan efter vad menar du?
– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.
För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en älskad människa som befinner sig långt, långt bort.
Ååh men vad fint! Jag brukar också känna precis sådär, men trodde att det bara var jag :p
Det som var så häftigt när jag var i Abisko var att när vi kom till en av sjöarna där det var som allra vackrast så kunde jag bara inte känna någon längtan alls – det var helt enkelt fulländat på något vis. Det var väldigt faschinerande…
Reblogged this on veroiellerhoop and commented:
Idag tänker jag dela med mig av min systers inlägg. Jag tycker det passar så bra ihop med det jag skrev i söndags (”Låt dig inte skrämmas”) och så är det bara så vackert i sig själv. Läs och se själva!
Alltså varför? Kan takniken aldrig bara fungera som man vill? veroiellerhoop har ju absolut ingenting med det där att göra! Hur flyttar man inlägg mellan sina bloggar, någon som vet?
Ingen som vill hjälpa mig?
Jag känner också igen mig! <3