Det var så roligt att återse Linköping med allt vad det innebär. Jag är mycket nöjd med helgträffen: intressanta föreläsningar (de allra flesta), trevliga kurskamrater, goda småkakor…

Något av det bästa var en sammanlagt tre och en halv timmar lång föreläsning om operant inlärning av Karolina Westlund som bl.a. tränar laboratorieapor. Nog för att en stor del av tiden gick åt till att förklara grundläggande principer som targeting och shaping, men jag fick ändå en del att fundera över.

Till exempel: de flesta hund-klickertränare är överens om att beteendet ska vara precis som man vill ha det innan man lägger på kommando. Karolina tyckte att man skulle börja med signalen när man hade grunden för beteendet men ändå hade en del kvar att göra. Det skulle då bli lättare att få stimuluskontroll på det, närmare bestämt att spontana utföranden av beteendet skulle bli lättare att få bort. Å andra sidan pratade hon mycket om förstärkningshistorik; hon såg t.o.m. en fördel i att använda ”lockning” (luring), för att man slapp förstärka en mängd beteenden på vägen som inte hade samma kvalitet som det slutgiltiga. På samma sätt borde det vara en stor fördel om signalen enbart förknippas med det färdiga, perfekta beteendet.

Idag stod korvapportering åter på schemat och det gick hur bra som helst, se bilden!

Vi lekte även lite kurragömma; min syster Nike sprang och gömde sig någonstans i huset och sedan fick Silva springa och leta upp henne. Hon tar sin uppgift på stort allvar och blir så glad när hon lyckas. En intressant sak hände idag. Silva hade just hittat Nike under mammas skrivbord och vi tog en paus. Nike höll till i rummet intill det jag och Silva satt och väntade i och vi pratade med varandra, så Silva måste ha haft full koll på var Nike befann sig. Så säger jag ”Var är Nike?”, mest för att se om Silva faktiskt förstår orden eller bara ser det som ett ”varsågod”. Då rusar Silva raka vägen till mammas skrivbord och verkar mäkta förvånad över att inte finna lill-matte därunder. Något förvånad kommer hon tillbaka, kastar en blick in i rummet och verkar komma på att ”just det! där var hon ju!”. Nu är det alltså ingen tvekan om att Silva vet var Nike är. Så jag provar igen. Men tror ni inte att det bär av till skrivbordet igen?

Jag funderar över vad det berodde på. Min teori är att det helt enkelt var så förstärkande att hitta Nike såpass snabbt som hon gjorde, att hon associerat platsen med en härlig känsla och tog varje chans att komma dit igen. Detta i kombination med den förvirring det måste innebära att få en alltför lätt och uppenbar uppgift. Har du någon annan förklaring får du gärna lämna en kommentar!

För övrigt förstår jag inte varför kategorin ”1” envisas med att poppa upp här till höger, jag har raderat den flera gånger…