Det finns en plats på jorden dit jag när en ständig längtan. Det är den gamla fäbodstugan i skogen ovanför Malung som gått i min mormors släkt sedan slutet av 1700-talet. I den genuina lilla timmerstugan får man leva enkelt utan el, rinnande vatten, WC, telefon eller Internetuppkoppling.
Nu har jag precis varit där några dagar tillsammans med min syster och en vän. Tidigare har jag tyckt att det varit lite jobbigt att t.ex. inte kunna hålla samma hygien kring matlagningen som hemma och att det blir så mörkt på kvällarna. Den här gången kände jag att om jag bara hade Internet och någonstans att duscha emellanåt, skulle jag mycket väl kunna bo så för jämnan – eller åtminstone hela somrarna, för även då kan temperaturen sjunka nedåt 10° om nätterna …
När jag reste hade jag en del bekymmer med hantverkare som inte svarade och hunden som var sjuk (om än på bättringsvägen). Men väl framme i stugan snuddade jag bara lätt vid de där tankarna. Hela tiden har man fullt upp med vardagens sysslor: ta in vatten och ved, sköta om elden, laga mat, diska etc. Det kanske låter trivialt, men det inger en känsla av meningsfullhet. Samtidigt kräver ”kampen för daglig överlevnad” att man samarbetar och hjälps åt. Kort sagt blir det tydligt varför depression först på senare tid blivit en folksjukdom …
Under vår långhelg passade vi på att besöka Arvselens fäbod, där kor, getter och hästar fortfarande går lösa på skogen sommartid. En härlig upplevelse bara det! Täpp Lars Arnesson, som driver fäboden med stort engagemang, visade sig dessutom besitta mycket kunskap om malungsdräkten och hade material och mönster till den. Jag som letat över hela Internet och centrala Malung då jag vill komplettera och uppdatera min dräkt. En riktig lyckträff alltså!
