Valborg

Posted on: 1 maj 2010 by: linneachristina Comments: 2 Comments

Silva har blivit jätteduktig på att leka. Hon är direkt med på noterna när jag plockar fram en leksak, så länge vi är inomhus i alla fall. Igår började jag dock undra om jag satsar lite för mycket på lekandet? Då lekte vi så vilt, jag och Silva, att mattan glider iväg under mina fötter, jag ramlar rakt in i kaffebordet – påskprydnaderna flyger åt alla håll – och landar på min hand. Det blev en ordentlig stukning. Som tur var, var det högerhanden i alla fall.

Precis efter att det här hände, skulle vi iväg till majbrasan. De hade inget på det ställe där vi brukar vara, så i år åkte vi till Akalla by istället. Där var det mer folk än det brukar vara på vårt vanliga ställe och jag undrade i mitt stilla sinne hur många människor Silva kommer ha skällt ut innan kvällen är slut.

Jag ska då alltid underskatta min stackars hund! Hon skällde inte på en enda människa! För människor som bara går omkring är egentligen inte läskiga. Och tydligen är det inte heller särskilt läskigt med människor som pekar, stirrar och utbrister ”nej men åh en sådan söt hund!”, åtminstone inte när matte står med handen i fickan…

Nej, människor skällde hon inte på. Men tyvärr började de skjuta raketer tidigare än jag hade räknat med. Vi befann oss då alldeles i närheten av skottplatsen och det betydde ren och skär panik från Silvas sida. Hon skällde hysteriskt och skulle fly till varje pris. Det var inte lätt att hålla henne med min skadade hand. Vi gick direkt till bilen och åkte därifrån, det fanns inget annat att göra.

I efterhand känns det som att jag var oansvarig som tog med henne till ett ställe där det med stor sannolikhet skulle smällas raketer. Jag får försvara mig med att där vi brukar fira, kan jag inte minnas att de brukar skjuta så nära, eller i alla fall inte så direkt efter att brasan tänts. Dessutom brukar hon vara mer rädd inne än ute, så det kanske hade varit ännu värre om vi stannat hemma och de börjat skjuta här ute på fotbollsplanen.

Nästa nyårsafton får jag nog droga henne, för så här ska varken hon eller vi behöva ha det.

Livsfarlig cykel?

Posted on: 7 april 2010 by: linneachristina Comments: Leave a comment

Silva låg vid ytterdörren och jag satt vid datorn. När vi befinner oss på dessa platser har vi utsikt över samma gångväg som går framför huset. Som den osäkra hund, med låg skalltröskel, som Silva är, brukar hon skälla då och då när det händer något utanför grinden. Det kan vara att en hund går förbi, att någon stannar precis utanför grinden eller att någon låter konstigt. Ofta kan jag förutse hennes ”skällattacker”, för jag har lärt mig vad som sätter igång henne.

Nu såg jag en tjej fara förbi på cykel. ”Det är lugnt”, tänkte jag någonstans i bakhuvudet, ”cyklar skäller hon inte på”. Men i nästa ögonblick tvärbromsar tjejen och cykeln slirar i gruset. Silva blir som tokig. Hon skäller värre än någonsin, kommer rusande upp för trappan och kryper in under mammas och pappas sängar.

Jag blir väldigt konfunderad. Varför blev hon så rädd? Jag erinrar mig den enda situation då hon tidigare blivit så rädd att hon sprungit och gömt sig. Det var på nyårsafton, när hon blivit skrämd av en tätt förbisusande, sprakande raket. Då går det upp för mig: cykeln som slirade i gruset lät snarlikt en sprakande nyårsraket!

Det här blev en nyttig läxa för mig. Om Silva ofta reagerade på det här sättet, hade jag nog aldrig kommit på anledningen till hennes plötsliga rädsla. Då hade jag avfärdat det med att hon ”såg spöken” eller blev ”rädd för ingenting”. Hur många gånger har jag inte hört henne skälla och då jag själv inte upptäckt orsaken, strängt sagt åt henne att sluta – samtidigt som jag, om jag ser anledningen till hennes rädsla, är lugn och tålmodig och (om möjligt) låter henne närma sig det läskiga i sin egen takt.

Så inkonsekvent det måste verka för henne! Jag måste börja lita på att hon faktiskt inte skäller ”för ingenting”. För det tror jag faktiskt inte att hon gör. Även om något kan te sig som något fullständigt harmlöst i mina ögon, kan jag inte alltid förstå vilka kopplingar som sker i Silvas hjärna. Om en slirande cyklel kan vara en raket, kanske en fluga på en vägg kan vara ett stirrande öga och en filt på golvet en stor orm. Vem vet?

(Ja, hon har faktiskt blivit rädd för både flugor och filtar och därutöver ett rött fat, en clementin på gräsmattan och en massa andra löjliga saker…)

Otursförföljd nyårsafton

Posted on: 9 januari 2010 by: linneachristina Comments: 4 Comments

Min nyårsafton kunde ha varit bättre.

Plötsligt på förmiddagen, när jag sitter vid datorn, blir det svårt att läsa. Texten liksom försvinner allteftersom jag flyttar blicken. Jag går ifrån datorn och hoppas att det ska försvinna snart. Mamma övertalar mig dock att ringa sjukvårdsupplysningen och dessa i sin tur tycker att jag ska komma in till akuten. På vägen dit infinner sig en olidlig huvudvärk som hotar att spränga mitt huvud. Efter ca tre timmars väntan får jag äntligen träffa en läkare, som konstaterar vad jag redan hyst starka misstankar om: migrän.

Vid det laget är jag dock fri från både huvudvärk och synrubbningar. Pappa kommer och hämtar mig, och vi anländer hem i samma stund som våra nyårsgäster. Det första jag får höra när jag kommer in är att när mamma hade tagit ut Silva på en kort rastningsrunda, hade några idioter smällt av en smällare alldeles nära dem. Smällaren svischade tätt förbi Silva, som fick panik, slet sig och sprang runt hela området, för att slutligen landa på trappen där hon satte sig och skällde tills hon blev insläppt. Då sprang hon raka vägen upp och gömde sig under mammas och pappas sängar, där hon hade legat och skakat ända tills jag kom hem.

Som tur är har hon inte blivit så enormt rädd just för smällar, om de inte kommer väldigt plötsligt och nära. Däremot vågade hon på flera dagar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Hon bara la sig resolut innanför dörren, eller satte sig på tröskeln och skällde olyckligt rakt ut i luften. En snabbis ute i trädgården var det enda jag, med stor möda, kunde få henne till. Detta ledde till att jag lika många nätter väcktes minst en gång av en super-nödig hund och fick släpa mig upp för att öppna bakdörren. Dessutom var Silva ovanligt lättskrämd i allmänhet ett bra tag.

Nu är allting, tack och lov, som vanligt igen och vi kan gå vår vanliga runda om kvällarna. Men jag är fortfarande mer än lovligt arg på dem som orsakade en sådan skräck hos min älskling, och över huvud taget på dem som inte kan nöja sig med att smälla på nyårsafton utan tvingar en stor mängd djur och människor att leva i ständig oro i veckor…

Smällare och fyrverkerier

Posted on: 29 december 2009 by: linneachristina Comments: Leave a comment

Fyrverkerier är i alla fall fint att se på, men smällare, som enbart låter otrevligt, har jag aldrig förstått mig på. Båda delarna är i varje fall ett otyg för en stor del av befolkningen.

Jag tänker främst på djurägare och deras djur. Hundar som får panik, river halva huset eller ligger i ett hörn och gnyr. Hästar, som även de får panik och skenar i hagen, halkar eller springer in i saker och kanske skadar sig eller rent av dör.

Folk glömmer ofta att det även finns gott om skotträdda människor. Människor som kanske kommer från länder där det är krig. Människor, som för varje smäll påminns om vapen som avfyras. Så även de som inte bryr sig om djuren, kunde följa förslaget nedan, om inte annat så av empati för sin egen art.

Jag, och de flesta andra som är emot smällandet, kräver inte att fyrverkerier etc. ska avskaffas. Däremot skulle vi önska att alla skjutglada människor kunde hålla sig till nyårsafton, och nöja sig med att skjuta just den natten. Då är man beredd. Man kan ladda upp med lugnande medel, stänga in sig i ett ljudisolerat rum, ta in hästen i stallet, åka ut på landet… Men att vissa människor i minst två veckor ständigt ska behöva gå på helspänn, det känns inte rätt.

Silva hör tack och lov inte till de hundar som får panik när det smäller. Men räddhågsen som hon är, reagerar hon ibland även på höga, plötsliga ljud. När hon är utomhus på nyårsaftnar är hon inte okontaktbar, men likväl lite orolig. Tolvslagen spenderas för min del inte skålande i pommac, utan matande hunden med korv och leverpastej.

I år har jag varit förutseende; sedan julafton har jag alltid haft med mig klicker ut och klickat för varje smäll. Faktiskt har det fungerat så bra, att Silva för det mesta med förväntan i blicken ser upp på mig, då det smäller. Min syster säger skämtsamt att jag lika gärna skulle kunna använda smällare som klicker! Men kommer smällen riktigt nära och plötsligt, kan den ändå resultera i ett par förskräckta skall…