Min lilla skrutta, du är inte ung längre. I dag fyller du åtta år.

Du vet säkert att jag bävar för den dag då du inte längre finns. Silva, min vän, du kan vara bra påfrestande med dina rädslor och separationsproblem. Du skämmer ut mig, driver mig till vansinne, begränsar min vardag, väcker mig om nätterna… Det kan du inte förneka! Men du är min familj.

I åtta år har jag, med några få undantag, delat varje dag och varje natt med dig. Vi kan varandra utan och innan. Ibland är det nästan som om vi kan läsa varandras tankar. Håller du inte med? Ofta behövs bara en blick, en suck eller en diskret gest för att vi ska förstå varandra.

Det känns bra att veta att det alltid finns någon där hemma som väntar på mig – även om det innebär att jag inte genast kan kasta mig på soffan efter en tröttsam dag. Men kanske också det är någonting bra? Tack vare dig finns det alltid en anledning att gå upp – och ut – även dagar som annars tycks vara utan mening.

Och vem är det som kommer tassande när jag ligger vaken på natten och är ledsen, om inte du? Du hoppar upp intill mig, slickar mig i örat tills jag nästan får skavsår och inte kan låta bli att skratta. Med en belåten suck lägger du dig sedan med din lena haka vilande mot min hals. Du andas varmt och jag blir lugn. Allt känns lättare.

För du påminner mig om att för dig är just jag viktigast i världen. Du kommer alltid att älska mig, precis som jag alltid kommer att älska dig. Du kommer aldrig att vika från min sida. Du finns alltid där att hålla om när livet känns tungt. D.v.s, så länge du lever.

Så Silva, jag lovar att ha överseende med alla dina infall, att alltid visa tålamod och alltid försvara dig – om du bara stannar kvar hos mig ytterligare några år.